Åkte till Rappne, brukar vara en tröst. Inte bara för vilsamheten bland alla växter, utan också för att se hur lägena är desamma...inget sått, inget planterat.
Grannarna har satt potatis, sått morötter, rödbetor, planterat ut kål, har squash och pumpa i tunnlar av väv.
Så vet jag, om det blir högtryck, så sveper järnnattens brännande frost över primörer och bladrosetter som kommit upp, och jag vet att i slutet av juli är alla mina växter ändå i kapp, sent sådda, då är det så fullt att jag knappt kommer in att gå efter gångarna som är tydliga idag.
Återstår en hel del alltså, men det får vara så. Mest återstår vilsenheten som infinner sig i ögonblicket. Eftersom jag designar om ganska mycket i år är det svårt att hitta växtföljderna. Efter sex år gör jag om och nytt till en del. Tar fram boken och försöker göra planer.
Den här trädgården kan folk tycka gör mig lite prillig (kul ord att använda) som om vore den en belastning, men det är den inte. Min trädgård är min livlina. De oerhörda anspänningarna, när händerna blir valkiga, när musklerna värker är bättre än att sätta på sig trikåer och cykla eller köpa dyra skor och springa.
Idag tog vi det lugnt och sökte en brunch på något ställe. Hamnade för andra gången på ett år på "Ett Smart Hotel" i Sollentuna och deras Latino lounge där man har en liten bantad brunch med olika tapas. Hyggligt gott men inte exeptionellt, "vardags till söndags" skulle man kunna säga.
Alma har en specialare sedan förra gången (och alt är tillåtet). Det är att man tager en croissant och skär upp den. I hålrummet lägger man en rejäl bit kladdkaka och "limmar ihop" med vispgrädde. Pain au chokolat på riktigt!
Minner mig att vi ibland skippade skollunchen i slutet av 60-talet och gick ner till Nisses konditori, köpte frallor som var frasiga på ytan och kokosbollar i pressbyrån, så öppnade vi frallorna och mulade in kokosbollen - var visst skitgott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar