Ett viktigt kulturarv går förlorat och ingen gör någonting

Föremålen donerade till Sollentuna Hembygdsförening är till stora delar förstörda genom felaktig hantering, felaktigt förvar och brist på underhåll. Här finns åtskilliga föremål till sammantaget stort värde. Mycket är donerat direkt till föreningen av släkten Rudbeck på Edsbergsgodset

Överallt på hembygdsgården ligger det föremål. Sådant som är skänkt till att där vara i ansvarsfullt förvar, skyddat från förfall och bevarat för framtida generationer så som det så fint garanteras i stadgarna.

Allt är numrerat på ett, som idag förefaller föråldrat och svårkontrollerbart sätt, och sedan bokfört i en (EN) liggare. Det är i och för sig fint på något sätt att det är ålderdomligt, med det är föga med i tiden och alls inte säkert.

Jag föreslog, redan för tre år sedan, att registret borde digitaliseras och samtidigt göra en inventering av samlingen som omfattar många hundra föremål. Arbetet förslogs finansieras via arbetsförmedlingen. Förslaget togs inte till vara av majoriteten i styrelsen.

Strategiskt hade detta kunnat vara ett första viktigt steg mot en översyn och en modernisering av ett föråldrat system.

Stora delar av ”småprylssamlingen” (bland annat en kruka med bränt ben av forntida människa) förvaras tillsammans med allt från separatorer till stenåldersverktyg en trappa upp i 1700-talshuset som är ouppvärmt utrymme och fuktigt långa stycken av året, minusgrader under vintern och stekhett under sommaren. Vem som helst med det minsta av förnuft torde reagera på att detta inte är ett bra klimat för en samling av ”arvegods” som ska hålla genom generationer. (Avseende den döde i krukan är det på gränsen till skändning att hålla kvarlevorna så ovarsamt och respektlöst)

Jag varnade tidigt sittande styrelse för att föremål riskerar att förstöras och föreslog för framtiden en klimatanläggning och ”glasskåp” eller skjutdörrar av glas framför föremålen. Detta bemöttes med att ”detta är inget museum, det är en levande miljö” av främst nuvarande ordföranden Anders Boberg.

I utställningen finns en hel del textilier samt läder och papper, maskiner av metall. Till stora stycken har papper (ritningar, teckningar, konst) fuktskadats, textilier förstörts, metalldetaljer rostat och beckat igen, läderarbeten torkat ur och blivit sprött som pergament.

Bland textilierna hittar vi ett 20 tal unika så kallade varglappar. (En av dem avbildas ovan)  Dessa tycks vara producerade centralt någonstans i Sverige då varglappar har hittats på flera olika platser. Få samlingar är så omfattande som i Sollentuna Hembygdsförening. Nyligen värderades de lågt i Antikrundan på TV till fem till sex tusen kronor styck. I antikhandlarvärlden går de för mellan nio och tolv tusen kronor styck.

Dåligt klimat har fått dem att helt ge upp. Textilen har rämnat av fukt och torka, vittrar sedan sönder av att färg är målad på ogrundade fibrer. De är hårda och spröda. Hänger fritt i rummet för alla besökare att ta på,

Min oro för föremålens mående fick mig att kontakta några av landet namnkunnigaste på föremålskonservering, papperskonservatorn Helen Skinner (som jag första gången träffade i London i slutet av 70-talet och vid Royal College of Art där jag själv var student) och textilkonservatorn Susanna Högberg. Dessa gick genom samlingarna i stenhuset och föreslog vad som borde göras och allra mest akut var läget för varglapparna (samt all annan textil och papper, ja faktiskt alla föremål kunde vara aktuella för konservering) som om de inte tas om hand omedelbart kommer att bli förstörda.

Självfallet kostade konsultationen en del pengar vilket det lika självfallet grymtades om en del.

Några dagar senare offererade Susanna Högberg ett åtgärdsprogram på ”28 vargskrämmor”: ” De är dammiga, smutsiga. De har deformerats genom att de förvarats hängande. Måleriet har hårdnat, textilen har veck med omfattande revor och skador.”

Att rädda textilerna (som skulle kunna värderas och försäkras till upp till 300 000 kronor efter en renovering) skulle enligt offerten kosta mellan  31000 och 62000 kronor plus moms. Priset är beroende på hur många varglappar som ska lämnas och hur mycket som ska göras med dem.

Till min stora förvåning ifrågasätts då konservatorernas avsikter, nämligen att lura föreningen på pengar. Styrelsen beslutade därför att inte anta offerten och därmed lämna varglapparna åt sitt öde, förmodligen är det redan för sent att göra något åt dem.

På vindar, i skrymslen och i vrår, överallt, står föremål, de flesta obevakade, Gud vet hur många föremål som försvunnit i takt med att allmänheten blir mer och mer informerad om antikviteters värde.

När jag arrangerade slädpartiet i vintras i samarbete med Sollentuna kommun gick jag tillsammans med hästägarna genom vår vagns och slädpark. Det visade sig att ingen vagn och ingen släde kan användas idag utan genomgående och dyrbar restaurering. Genom årtionden har dessa stått i  logen med fritt spel för fukt, kyla, värme och träätande insekter. Ingenting avseende underhåll har utförts. Några av de slädar som omnämns med stolthet i skrifter från Edsbergsgodset är idag så murkna att de knappt kan flyttas från sina platser. Hästägarna undrade förvånat hur man låtit det gå så långt.

Så här ser det ut föremål efter föremål på hela Hersby, illa åtgånget, illa förvarat och illa underhållet. I botten ligger ett förakt mot specialistkunskap och en njugghet mot de som kan veta bättre samt en snålhet där pengarna hellre läggs på hög i fonder än används till det som de enligt stadgarna ska användas till. Tyvärr framstår Hersby Hembygdsgård som långt ifrån en levande gård, ett levande museum. Det som finns där inne är illa underhållet skräp. Ett fördärvat kulturarv.