Livets sköra tråd, farsan somnade in i natt

Så glada, tillbaka i Tureberg, bara två år sedan. Idag är
båda borta. Återförenade?

Oops! Tänk, det hände ibland, inte så ofta vi barn såg på,
men här inför kameran när vi alla var så glada

Igår klockan 18 var vi samlade, jag, Lovisa, Alma och August tillsammans med faster Karin och Ditte. Vi stod vid farsans säng i hans rum. Farsgubben låg alldeles stilla, han andades tungt. Vi klappade på honom och han svarade oss. Han sa att det var fint att vi var där. Andningen var inte ansträngd, men orytmisk. Han hade inte ont och han var inte rädd, ingen tillstymelse till oron inför det okända han alltid känt. Där låg han spröd, gammal och mycket mycket trött. I flera veckor har slutet nalkats, långsamt. Som obändligt, ovänligt och utan nåd. Eller snarare med nåd.

Vi lämnade med ett farväl. Ditte som stått farsan närmast av alla satt kvar och höll hans hand. Så fina tillsammans.

Klockan 22:56 drog farsgubben tre djupa andetag till slutet. Nu är också han borta. Han som alltid funnits och som jag aldrig trodde skulle kunna dö.

(Mer om min levande far)

Ewy och Ingemar, nu är båda mina föräldrar borta.
Det gick fort, knappt ett år. Mamma dog i mars och pappa igår natt

Det var så fint, sista timmarna, att vi fick vara med.
Här är det Alma och Lovisa som småungar
tillsammans med Farsan när de bodde i Viken

I lille Augusts värld var farsan kung.
Han kröntes med kungakrona, liten men dock.

Jag kommer ihåg en dag, jag var tio och ett halvt
och farsan kom hem från Lisa Elmqvist
med en hel korg ostron. Första var svår,
andra gick lättare, sedan hade han
introducerat mig in i ostronets underbara värld

Bara jag själv kvar. Farsan Ingemar till vänster,
morfar Gustaf, mamma Ewy och jag själv i knät
till mormor Mia. Längst till höger pappas morfar
(som jag kallade farfar då farsan var
"oäkting") August Alexander