Vi blir så förtjusta varje gång vi kommer på att det faktiskt är surströmmingstid.Idag handlade vi en alldeles utmärkt burk Oskars.
För någon vecka sedan testade vi årets olika insaltningar hemma hos Gittan och Janne och fastnade för Oskars som den bästa - jag tror vi tyckte så förra året också.
Idag är det inte mycket som går upp mot en surströmming med egenodlad grovt hackad gul lök, tunnbröd, Lindahls smör och Anjapotatis.
Nu säger alla att Norrlands egen mandel är så mycket bättre, men det är den inte i förhållande till Anja...eller förresten, det går nog på ett ut.
Mer då?
Jo, vi var på Edsbacka marknad idag - en i övrigt ganska så miserabel föreställning. Det där gamla vanliga knalleköret med 12 strumpor för hundra spänn och så sockervadd som får ungarna att tjata, annars en exposé i dålig smak.
Här såldes Hugos isterband som inte går av för hackor - starkt syrade, ganska kraftigt rökta, kanske liiiite för mycket gryn, men annars riktigt bra och äktsmåländska.
Så fick det bli, långsamt stekta så att de håller samman, röda betor till och så fortsatt Anja.
Alma hoppade över korven och fortsatte med surströmmingen.
Önskedrömsungar!
4 kommentarer:
Trots den Norrlänning jag anser mig blivit, efter 25 år i Östersund, så kan jag inte förlika mig med den sura strömmingen.
Minns däremot med stor förtjusning en Surfisk, som kommer från mina hemtrakter i norra Dalarna. Öring saltades, lades i en kruka och grävdes ner i ett hål i marken. Där glömdes den bort några månader.
Har tyvärr inget recept, det var Oscar, grannen hemma i byn som bjöd på det. Smörstekt med mandelpotatis och hårt tunnbröd. Härlig syra och sälta var det i fisken. I Idre äts den rå, men det är nog lite magstarkt.
Isterbanden du skriver om verkar riktigt goda, det är också en syrad favorit.Ha det bra./ Birgitta
Surströmming ska inte ätas. Ingen annan mat som ligger i en utbuktad konservburk äts. Men jag får hålla med om att det är en kul tradition!
Birgitta - äntligen ett ögonvittne eller smakvittne till det jag sökt efter länge. Linné omnämner nämligen Din surfisk i anteckningarna från sin resa till Dalarna 1733. Han skriver att den var röd om benen, luktade illa, men smakade brav!
I beskrivningen berättar han om hur fisken som var färskfångad (alltså inte sumpad) lindades in i näver och sedan lades i en bergsskreva som var kall och där fick den ligga tills dess den surnat.
Han skriver att fisken kallades Lundsfisk - har Du hör det namnet?
DennisMat - det är inte bara en kul tradition det är kultur och det är ett oerhört viktigt smakminne att förvalta och bäst förvaltar man minnen genom att använda dem i nutid annars glöms de och en utrotat smak kommer aldrig mer igen och det är inte kul inte ens kultur.
Hej Göran. Jag letade faktiskt på Surfisk efter att jag hade skrivit inlägget hos dig, och hamnade hos Linnés Dalaresa. Det var väldigt intressant att läsa om mina hemtrakter ur hans perspektiv.
Frågade min 80åriga mamma om Lundsfisk, hon trodde ev att det kunde varit Sutare eller Id. Hon hade hört namnet av min pappa.
Hon berättade också att grannen oftast använde gädda till sin surfisk, för han la mycket nät i en sjö invid vår by. Han grävde inte ner den i marken som jag mindes, utan varvade fisken med grovsalt i en kruka och ställde in den i en liten fördjupning han grävt i en kulle. Där fick den så stå, i några månader. Han sköljde sen av saltet och stekte fisken i smör. Den var röd i köttet, som Linné beskrev.
Mamma och pappa hade försökt göra den en gång men misslyckats, den fick stå för varmt, så den hade blivit hård och torr.
En annan sak som jag läste i Linnés berättelse var sättet att bevara hjortron. Den kokades och det hälldes smör på, för att konservera den. Mamma berättade att på vår fäbod uppe på Fulufjället, hade de lagt hjortronen i små laggkärl, råa, hällt smör på, förslutit och grävt ner i en myr. Då höll sig hjortronen färska ända tills de skulle tillbaka till byn på hösten.
Skicka en kommentar