Drömmen var en saftmaja. Nu är drömmen sann och kom över mig helt apropå.

 

Så många år har jag tänkt på att skaffa mig en saftmaja, men tänkte samtidigt varför köpa en maskin till, den tar en stor plats. Sen undrade jag ju också om det inte var en alltför omständig metod för att få till saft, omständig och svårt att rengöra. Så fel jag haft.

Hamnade på en secondhand i Ljusdal och där snubblade jag över en komplett saftmaja för 90 spänn. Här fanns alla delar och slang och klämma. Jag köpte den och nu är jag saftmajefast!

Plockade lätt ihop 2.5 kilo röda finbär. Bara att klippa ner klasarna med stänglar och allt i en bunke. Fyllde diskhon med kallt vatten och hällde i bären. Allt grums flyter upp till ytan, bara att skumma av sedan ösa upp bären i översta delen av saftmajan. Eftersom jag ska frysa saften behövs inte så mycket socker och det är ju bra. Tog knappa fem deciliter till 2.5 kilo bär. Rörde runt och kokade upp vatten till det angivna strecket i vattenbehållaren, ställde saftuppsamlaren ovanpå och sedan bärbehållaren överst, locket på. Fick koka en 25 minuter och hällde av en liter saft genom avtappningsröret, jisses det funkade!

Lyfte locket och hällde tillbaka saften så att allt socker skulle lösa sig, sedan fick det koka i en halvtimme till. Upptäckte då att jag kokat torrt i vattenbehållaren, med det fixar sig, borde varit mer vaksam på det. Hällde av en helt fantastisk saft som provsmakades direkt, otroligt god smak och exakt så syrlig jag vill ha den.

Samtidigt ställer sig K och plockar svarta vinbär till marmelad att frysa in för att ha under vintern. Så vackert. Nu har vi rabarbersaft (står att även rabarbersaft kan fixas till i saftmajan) som jag har kallrört, totalt 13 liter, körsbärsmarmelad över kilot, Rabarbervinäger, svartvinbergsmarmelad över kilot, krusbärsmarmelad,  och så 2,5 liter rödavinbergssaft. Hinner jag så kokar jag en omgång av det sistnämnda till. Saftmajan blev en lyckoträff.

Lyxigaste kvällen med nyplockade mormorshallon i gräddig filmjölk

 

Körsbärsträdgården

 I Körsbärsträdgården (Tjechov) sågas körbärsträden ner i slutscenen för att Ranevskaja inte kan tänka sig att en bondlurk tar över deras ägor.

Här sätter vi stegar mot körsbärsträdens svajiga och veka grenar och plockar allt vad det går ikapp med trastarna som redan tidigare i veckan närmat sig de klarröda bären. Jag har blivit så jäkla höjdrädd på senare år att det där med långa stegar ska tas med en nypa salt. Träden har inte givit så stor skörd som i år på länge.

Träden har förvisso blommat ymnigt varje år men vårarna har varit så kalla att inga insekter vaknat. I år var våren ganska varm och om man stod under de blommande träden var det ett ivrigt surrande av bin och humlor.

Jag ska erkänna att jag är sjukt besatt av körsbär i alla dess former utom som starkvin eller i alkohol Helst av allt surkörsbär som juice eller som marmelad, men kan stoppa i mig hur mycket som helst av årets första söta svarta bigaråer.

Urkärnade och på god väg att bli marmelad

Här uppe på landet har vi två stora surkörsbärsträd med små ettriga frukter. Förra året räckte skörden bara till sisåär ett kvartskilo marmelad. I år över ett kilo.

Plockningen på höga stegar är en sak, ganska tröttsamt. Att koka marmelad med urkärning är ännu tröttsammare. Bären är för små för urkärnaren och måste därför göras med tummen och pekfingret, plopp.

Jag bukar ta hela plockbaljan och välta ner i kallt vatten för att rensa bort skräp och dåliga bär. sedan värmer jag upp körsbären i några deciliter vatten. Det går lättare att få ur kärnorna då.

Kärndekokt

Kärnorna mortlar jag sönder och kokar på häftigt värme i lite av lagen efter uppvärmningen.

Häller över alla urkärnade bär i en stor kittel, en deciliter vatten och till ett kilo bär tar jag tre deciliter syltsocker. Kokar ivrigt och häller över den silade kärndekokten. Rör måttligt. Får stormkoka i tio minuer eller tills marmeladen håller 105 till 108 grader. Klart!

Smaken är syrlig men ändå söt, djup körsbär med lite bittermandel och mandeltoner. Skulle kunna äta skedvis om jag inte haft karaktär (det har jag ju egentligen inte vad körsbär anbelangar, men tänker på alla de frukostar vi kan ha körsbärsmarmelad på mackan eller alla de kvällar i vinter vi kan äta något ädelostaktigt med lite körsbärssylt.

De ätbara

 I år fick köksträdgården bara en snäll vända sent i maj och inga förgroningar av plantor, vi hade ju tänkt göra annat. Ändå blev det en del att äta.

Squashen tar sig fint och har redan givit ifrån sig. Saltar skivor sköljer och pressar ur och sedan grillar hårt i grillpannan, verkligen ett bra sätt att ta vara på de rika skördarna.

Vallmon ger inget annat till än att vara skrynkligt vacker. Den växer bland squashen. När jag odlade dessa på kolonilotten i Sollentuna och de precis blommat ut kom grabbar från centrum utrustade med rakblad och skar frökapslarna längs med i flera skåror i hopp om att få skörda lite kletig råopium. Alla mina frökapslar blev skurna. Nu slumpar det sig inte bättre än att kapslar, på grund av korta sommaren, inte utvecklar det grabbarna är ute efter, men effektan kan ju ändå bestå? När jag var tonåring gick det ett rykte om att om man soltorkade banan skalens inre fibrer så gick de att röka som hash. Vilket jobb vi lade ner för att frigöra bananskalsfibrer och sedan soltorkade vi dem på tallrikar på garagetaket som var trädgårdens hetaste plats. Så blandade vi de spröda fibrerna med tobak och rökte och vi blev skithöga. När bluffen avslöjades blev vi inte höga längre.

Det blev lite si och så med potatisen i år (förra året nästan hundra kilo) eftersom vi inte maktade med att äta så jäkla mycket varje dag. Satte sex rocket och lika många amandine i år, snart överblommade. Slarvig potatisupptagning i fjor betyder att landet ändå ger potatisavkastning. På sju platser i landet har glömda potatisar överlevt vintern och grott naturligt. Här växer potatis där man inte skulle kunna tro att det gick, In bland capuccinerärtorna, in bland squash och vitkål, i konkurrens med grönkålen. Tjuvat några plantor och det är ljuvligt goda små runda potatisar som vi gärna äter bara med lite smör. Potatisblomman då, läs mer här.

Hade bakfickan full med fröpåsar. Stressad då vi skulle åka till Stockholm en vecka och ville prompt få ner så mycket som möjligt, i alla fall så att grönsakslandet inte såg ökenlikt ut. Stressådde i blomrabatterna och stoppade ner lite snabbväxande här och var. Rädisor brukar jag så vartannat frö mellan rödbetorna för då ser man linjen för rädisorna är snabbväxande. Nu körde jag en påse rädisor i rader. Det är liksom när man inte menar det som det går bra. Dill är ett exempel. Frön ska bara kastas över axeln, då blir de bra. Försöker man tramsa med raka rader så blir det fel...nåja.

Rädisorna som mest varit för att ha något blev så bulligt stora och saftigt goda att man hittar på nya sätt att inmundiga dem varje dag. Örtrört smör, eller bara med rent salt. Skivade igår till middagen som i övrigt bestod av örtgrillare från Björks, nypotatis som skattats från landet och grillade squash och stekte i lite smör och honung. Kombon ettrig rädisa mot nötigt smör och äkta honung är bara fantastisk.

Nattamat mot nattkröken efter några timmars kvällsskrivande på ett nytt projekt fick bli en kokt örtgrillare från björks med lite rostad vitlök och klassiska slottssenap på tub. Märkligt att korven heter grillare, långsamt sjuden är den en höjdare med det där härliga knacket i skinnet.

Dessa Graaler blev som en självspegling

 Jag har inte smakat starkt på idag 12 224 dagar eller 33 år fem månader och 21 dagar. "Smakat starkt", så sa man förr om folk som var nykterister. "Han har inte smakat starkt på länge eller "han smakar inte starkt" (eller hon också för den skull).

Jag har alltså inte tagit några sinnesförvillande droger alls sedan den dagen i februari. Det har gjort mig gott, det har fått mig att överleva. Egentligen inget märkvärdigt men den som läser och vill ha det jag har idag kan gärna slå mig en signal eller messa så kan jag berätta.

För fyra år sedan tog jag ett snapsglas, flera snapsglas ur hyllan. ställde upp dem för ett stilleben. Det blev flera. Hade fått tillklippta bitar i järnplåt efter beställning hos plåtslagaren i Färila. Så började jag måla av dem, dessa snapsglas som blivit så nyttjade i så många år att jag inte såg ens en återvändo bara ett mörkt svart hål, en avgrund. Litervis med brännvin hade passerat dem till mig. Lögn säger några som var med mig den tiden. Du drack brännvin ur grogglas utan virke, ren sprit!

Jag fick ett förhållande till stillebenen jag målade, fyra fem stycken under lång tid och med eftertanke. Jag målade en del av mig själv, en del av mina erfarenheter, min smärta, min ångest. Jag gjorde upp med mig själv i ett slags terapeutisk bearbetning. Den här lilla målningen var inte med på utställningen i höstas. Tog bara med en och den blev såld omedelbart.

Kallar dem för Graal, förstås för helighetens skull. Bägaren som ingen har hittat, bägaren från sista måltiden.  Genom att måla av min egen graal tappade den i betydelse en smula.

Tänkte krusbärskräm, men valde att koka till marmelad istället

För sex år sedan köpte jag en krusbärsbuske  och planerade mellan två rikavkastande röda vinbär. Den trivdes väl sisådär kan man säga. Växte knappt något och gav inga bär att skryta med.

Några år senare så gjorde jag en avläggare och placerade en stor sten över. Redan året efter kunde jag skilja avläggaren från moderplantan och sätta ut den i en rabatt jag tänkte ha bara för krusbär. Upprepade i tre år och vilken succé. De nya krusbärsbuskarna hade i år ffg massor av krusbär.

Plockade av 750 gram, snoppade och tvättade och la i en kastrull med en ytterst lite skvätt vatten och 400 gram socker. Kokade upp till 108 grader och den marmeladen blev oöverträffad. 

Tålamod över sex år!

Nu när potatisen blommar kan jag inte låta bli att tänka på Marie Antoinette och monsiur Parmentier

 

Kolla länken här: https://tabberaset.blogspot.com/2009/07/potatisblom.html