Kroppkaketradition

Det har blivit lite av tradition, att köpa Björks kroppkakor och ha som första middag uppe på torpet. Så ock denna helg som var. Fredag precis före stängning och inte en själ i butiken. Uppenbart en möjlighet alltså att inhandla Björks egengjorda kroppisar befriade från kryddpeppar och isterfläsk bara med den lenaste skinkan som kropp.

Vedklyvning på torpet

Det ligger långt upp i skogen, bortanför alla och bara för oss. Där är vi i fred och utan konkurrens. Här hostar vi så mycket vi vill, går på torrdass, sover i enkelstugans varma kök nära vedspisen (ombyggt förvisso till tvåvåningstorp efter andra världskriget, men ändå).

Alltså gör vi så trots förflyttningsvarningarna – att vi kör direkt upp till Hälsingeskogen för att bryta karantänen hemma och i stället karantäna i naturen.

Kom precis hem, något ledbruten efter vedklyvning i dagarna två. Som att coronaångesten tystnade ett ögonblick. Ersatt av träningsvärk. Visste ni att man får träningsvärk på utsidan av vaderna när man står och klyver några kubikmeter knotig jävla gnällbjörk?

Har åtta raka granar att ta hand om, ligger sågade i järnspiseformat, ska bara klyvas för torkning. Sen ska vi gå på de mastodontliknande björkkubbarna först med kilar och slägga och sedan i klyven på de mindre bitarna. Fem heldagars jobb kvar skulle jag kunna tänka mig.

Knallsol och ljus kväll, tranorna som skriker sig hesa över åkrarna och slår lovar i gruppering över oss.

Åkte därifrån tidigt i morse, men drar nog tillbaka över helgerna nu framöver.

Lindeberg - wow!!!

Vi hade ett ärende ute på Värmdö idag. Skönt att ta sig ur den självvalda kuvösen och sträcka på benen, se skärgårdslandskap och andas havsluft.

På hemvägen kommer vi osökt att tänka på Orminge och det slår oss att Daniel Lindeberg flyttat sin lilla bagarhytt till ett större ställe.

Vi svängde in för att titta och för att ta en kaffe och äta hans förträffliga bullar.

Det blev perfekt kaffe, otroligt goda bullar och ett pain au chocolat lika flakigt som de sötaste av drömmar. (Kunde inte motstå, köpte med ytterligare fyra hem till kvällskaffet)

MEN innan dess tog vi en varsin lunchmacka. Mackor som smällde i munnen och gav en stund av stillhet och eftertanke. Vad sysslar alla andra så kallade “mackerior” med? Skulle nog kunna drista mig att säga – jo för att de inte förstår bättre. ÅK DIT OCH PROVA ni blir inte besvikna!!!

Detta lilla nya stora Lindebergs bageri och konditori är värt en lång resa, för att travestera michelintermer. 

Orminge centrum – you cant’t miss it!

Glad också över att få slå av en prat med Daniel – det var länge sedan – och kunna gratulera honom till utbyggnaden. Så bra!

Ofrånkomlig läsning

Sugit i mig en rad böcker senaste veckan, bara för att hålla covid-19ångesten stången. Har redan haft känningar femtioelva gånger, lätt rethosta, feberångor, svårt att andras, hetta över pannan, tungt livsmod, förmodligen allt inbillning eller snarare allt inbillning.

Idag mådde jag riktigt bra.

Började veckan med Katarina Frostenssons K, hon har det värre än den värsta och får min ångest att betraktas som lätt. Ett helt igenom makalöst försvarstal över sin heder och sin roll, föga övertygande, men en som slåss med allt tillgängligt inom litteraturen för att överleva. Ögonen faller inte sällan på Seines mörka virvlar och återkommande. Däremellan en blandning av ganska så högtravande referendum till poeter, dramatiker, och litterära läsningar. Det blir svindlande understundom och ibland trotsigt som tonår med ett återkommande ungdomsspråk från tiden 1970 så som de flesta pratade då. Kunde vara en beskrivning över århundradets kärlekshistoria, men är det inte. Det är däremot den tredje av veckans plöjande ett exempel på.

Min andra bok, tisdag och onsdag var en reabok jag snappade till mig från Ericssons bokhandel i Ljusdal (en fortfarande bokhandel på riktigt), Jonas Bonniers Knutby. Jo det är en bladvändare, inte särskilt välskriven och över en redan känd historia, men den är underhållande och stillar nyfikenheten som man knappast kan få nog av. Vad är det som händer med människan när frälsning och pitten i kombination får styra, när någon upphöjs till en Guddom och utnyttjar det till det makabras gräns. Alla de där församlingarna som är på väg någonstans, som med emfas ställer sig grupperade för att vara vi och dom, borde läsa boken. Jag möter den där känslan av uteslutning i så många kyrkliga sammanhang, så pass starkt att jag inte har lust att vara deltagande. Att sexet bestämmer riktningen är inte bara en krydda det är en understrykning.

Så till den stora kärlekshistorien, den mellan Olof Lagercrantz och Karin Stolpe helt suveränt berättade av Alex Schulman i Bränn alla mina brev. Döden, kärleken och offret.

Alltså jag har gillat Sven Stolpe begränsat. Läst hans verk om Drottning Kristina och den Heliga Birgitta (men det är länge sedan nu) och jag har roats av anektdoter om denne härförare. Bilden av honom flagnar, ja till och med rämnar. Han var den argsinte skithög i verkligheten, den man hörde talas om, kvinnoförnedraren, mobbaren, tryckkokaren.

Schulmans egna uppdrag var att jaga sin egen ilska, sina egna utbrott på flykten. Han finner likheter i sin morfar och han kommer den stora kärleken på spåren. Det är inget vackert porträtt av Sven Stolpe, men han förtjänar inget annat. Däremot ett ömsint porträtt av sin mormor som levde kuvad under sin ”store författare” till man. Kärleksbreven då? Jo några hittade han i arkiven, andra efter ett möte med David Lagercrantz, de kärleksbrev som skulle brännas, bevisen om den största av kärlekar mellan Olof och Karin. Av ren rädsla för sitt eget liv fortsatte Karin Stolpe att leva med sin man till döden skilde dem åt. Ett märkligt drama redan från sidan 1 och som sedan inte går att sluta läsa.

Nu har jag läst en rad skrifter av Schulman och jag fylls av avund. Jävlar så bra han skriver!

Jag är rasande när jag inte hittar fakta

Varför har SVT kultur en hemsida?

För att ge genomlyst information, för att vara folkbildande, för att kunna vara reflekterande, men för i helvete!

För att leta upp spellistor och annat får man vara rymdforskare, minst, om det över huvud taget finns information att få.

Försöker hitta information om gårdagens kulturkväll i allmänhet och om Vivaldihyllningen i synnerhet. Här nämns min absoluta countertenorfavorit Andreas Scholl, kören Saltzburgs Bachkör, dirigenten Ruben Dubrovsky och ensemblen Bach Consort Wien, men inga fler solister vare sig bland sångare eller instrumentalister. Heller inte vilka stycken som spelades…men för i helvete!!!!!

En helt fantastisk konsert!!!!

(nu på reprisen fångar jag eftertexterna där alla presenteras)

Oår för krogarna - gör något NU!!!! Annars väntar stor krogdöd.

Det är egentligen för jävligt det som sker i spåren av Covid-19.

Några av mina gamla vänner i branschen orkar protestera, andra inte.

Snabbt har det gått utför, leverantörsnotorna väntar inte och inkomsterna uteblir. 

Först ut att söka rekonstruktion är företaget bakom Edsbacka Wärdshus som för övrigt meddelade för en tid sedan att de stänger verksamheten, Nisse Molinders Melanders Fisk som också driver bland annat KB (mitt gamla stamlokus) och Ulla Winbladh.

De som protesterat efterlyser stödåtgärder men blir mötta av ett gapskratt när storföretag tar emot håvor från Riksbanken i form stödlån och samtidigt ger aktieägarna stora dusörer i form av utdelning. 

Det måste till överlevnadsåtgärder för att de små näringarna, och jag tänker främst på krogarna, bagerierna, kaféerna som jobbar med små marginaler och samtidigt betytt mer en man kan ana.

Molinders Melanders Fisk begär nu konstruktion vilket innebär att de får en avlastande tid, ganska smart! Då går staten in och betalar löner åt personalen samtidigt som de söker finansieringslösningar genom bland annat att förhandla om leverantörsskulder.

Sverige har blivit bortskämda av alla dessa begåvade elitkockar och stjärnkockar som dyker upp och gör matlagning som inspiration och underhållning. De är utmärkta reklampelare för svensk kosthushållning och svenska råvaror både här och i utlandet. 

Inom besöksnäringen har de varit motorer för att få hit folk. Vid en undersökning förvisso gjord för länge sedan, vad det nio av tio turister som sökte sig till Sverige för den goda smakens skull och samtidigt räknades ut att svensk besöksnäring kunde räkna in lika mycket i kronor och ören som hela den norska fiskindustrin. 

Plötsligt talar vi om ett stort värde, en ren investering, för att underhålla dessa krögare och kockar, matentreprenörer, under Covid-19-krisen. 

Räkna stort, räkna omfattande, räkna rätt och förstå värdet. Det är en sorg att se hur alla dessa begåvade människor snabbt ramlat på knä under pengaoket!!!!!

Edsbacka stänger!

I skuggan av all information av Covid-19 stänger Edsbacka Wärdshus, den sista utposten i Edsbergsparken.

Säkert är nog att krogeriet kommer åter om inte allt rivs ut vilket Gud förbjude.

Det har ju hänt förr sedan Gustav II Adolf gav tillstånd att driva krog på Edsbacka 1626 senare förtydligat av drottning Kristina (båda dessa kreditivbrev finns i Sollentuna Kommuns arkiv väl omhändertagna av Annika Holmberg)

Under mellantider (den längsta på 111 år) har det hänt en del annat i huset som bostäder, skola och konstateljé (Kristina Laurent).

Så kom den då unge Christer Lingström och tog över 1983. Man kan nog säga att mitt gastronomiska intresse föddes just då och där och jag tror jag kan dra mig till minnes alla måltider jag ätit på Edsbacka i alla fall karaktär om inte från varje tillfälle för det är många. Under några år hade jag också förmånen till närmare samarbete med Christer Lingström som redaktör och utgivare av Edsbackakocken, en jultidning till alla stamgäster på krogen. Följde krogen till ”the bitter end” då den stängde 2010 med två stjärnor i Guide Michelin.

För övrigt var det också här jag träffade Björn Frantzén och Daniel Lindeberg. Med den förstnämnde skrev jag fyra kokböcker och jobbade nära under flera år.

Så kom då försäljningen av krogen efter 27 år med Christer Lingström. Lite senare öppnade Stockholm Fisk Edsbacka Wärdshus med bra meny och fantastiskt fina luncher. Bistron drevs dock vidare av Lingström tills den tyvärr togs över av en Italiensk restaurang och under annat namn.

Nu har alltså Wärdshuset stängt och kanske lika bra det. Var där några gånger nu mot slutet och fann att det inte längre var prisvärt, men synd att en lovande satsning inte lyckades. 

Hoppas nu bara någon kan ta över med bra serveringar som idé. Jag vet att det finns flera som varit där och förhandlat om priset och som är kunniga men som inte nått fram ekonomiskt. En bra krog i parken vore början till en räddning av hela området.