torsdag 21 februari 2019

Brunchen en helgstomme

Hemmabrunchen SKA ha ostron på bordet i vårt hus

 Alltså, finns det något härligare än en brunch.
Förrförra helgen var vi på Steninge Bruk och åt en alldeles förträffligt rik brunch som bara saknade en sak – skaldjuren. Annars Sveriges längsta grill, mängder av grönsaker i de där formerna som överraskar; tre olika rödbetor i olika smaksättningar, röda morötter, sallader. Steninge var förresten med i inslaget av 

Vårt eget brunchbord
Mästerkocken igår och när vi var där satt en av de tävlande kockarna och skroderade vid bordet bredvid. Tävlingen är ju avslutad för länge sedan, men eftersom han var där och läst sig väl smaka kan man misstänka att det var han som vann – vi får se, ett tag kvar till finalen.

Amerikanska pannkakor närmast (missade att handla lönnsirap men rårörda bär är inte fy skam.
Förra helgen hade vi vänner på besök på vår egen brunch. Hemmabrunchen kan självfallet inte bli lika rik som bortabrunchen.


Vi bakade bröd och semlor, skar fruktsallad, knaperstekte bacon och lagade en krämig äggröra. Rårörda blåbär, rårörda lingon och en söt sylt på sommarens plommon till jästa amerikanska pannkakor, smothie på banan och lingon på hemgjord isad havremjölk och framförallt ostron med grillad citron.

tisdag 19 februari 2019

Efter de Oroliga - kalvlever och strömming på KB




En sådan helg!
Att hinna med allt bara för att det är möjligt.

Efter ”De Oroliga” på Dramaten hamnade vi på mitt gamla, och Ks också, vattenhål, KB. Kan inte ha varit där på minst 15 år, förmodligen längre, för nu var diskrummet utbyggt till matsal och enligt uppgift byggdes den matsalen för 14 år sedan. Men samma karaktärer på serveringspersonalen, rustika, närvarande, udda, rediga och över måttan trevliga och välkomnande. Annars allt sig likt och vi satt i soffan längst in. Undrade hur många gånger jag suttit där, hundratals? Och hur mycket pengar som gått åt till rödvin, mat och champagne genom åren. Får säga som Klas Östergren myntade på pissoaren på Prinsen; ”Hörredu, här har man stått och pissat ur sig några förortsvillor!”



Sitter med K och minns alla människor från den tiden för mer än 30 år sedan, om profilerna, om galningarna, om alla människor som doftade terpentin och linolja, om alla som lämnat scenen timmarna innan och inte kunnat sluta spela sina roller, om poeterna som deklamerade högt och ljudligt och hur innehållet blev sämre vartefter rödvinet inmundigades och blev till skrän över det allmänna sorlet. Människor som inte finns mer.
Bråken, grälen, skriken, bufflingarna.


Hursomhelst så tog K KBs strömming, alltså den stekta inte gröna örtmarinerade gravade (se nedan) och jag tog kalvlever anglais exakt så den ska vara, rustik med rediga bitar rimmat fläsk, syra och sälta från kapris.

Det var helt nödvändigt att komma iväg från Dramaten och landa i något annat. Nu har vi närmat oss "de oroliga" från flera håll, vi har lyssnat till dramatiserad uppläsning, läst boken och så i lördags de oroliga gestaltade (lilla scenen). Någon skrev, jag tror det var Borås tidning, om föreställningen att man inte ska eller kan göra teater av en roman – det är klart man kan och den här föreställningen visar med all önskvärd tydlighet att det fungerar. Oerhörda skådespelarinsatser, fantastisk dekor, uppfylld och fokus i en timme och femtiofem minuter, bättre blir det inte – gå och se den.

Fyllda av oron satt vi där och njöt av miljön och av maten och tänkte att det här kanske ska få bli vårt stamlokus igen. Älskar KB förstår jag och mitt sällskap också förstås.





KBs gravade strömming (Efter Örjan Klein)





De här behöver Du:
1 kg avskinnad strömmingsfilé
1 1/2 l vatten
3 dl 12% Faluättika (min egen favorit)
Blanda en lag av ättika vatten och salt och lägg strömmingen att grava i 12 timmar - rör ibland runt.
2 dl hemlagad majonäs
4 dl gräddfil
2 msk svensk senap (ljus)
3 vitlöksklyftor (stora)
1 rejält stånd med dill plockad och "skuren" /hacka aldrig dill/
1 handfull plockad persilja som hackas
1 knippe gräslök, skuren.
salt och peppar.

Gör så här:
Häll av strömmingen och låt den komma ifrån all gravningslag. Rör ihop alla ingredienser till såsen. (kör i matberedare eller med mixerstav). Det ska vara så pass mycket kryddgrönt i såsen att det blir "veronesergrönt blandat med en gnutta zinkvitt". 
Vänd ner strömmingsfiléerna i såsen och ställ i kylen några timmar att ta smak.
Servera på (som vi gjorde vid boksläppet) hastigt stekta kantfria skivor av Skogaholmslimpa och ovanpå några ljumma skurna färskpotatisar eller som idag på lunchen på en söt nybakt kavring likaledes med ljummad potatis.










fredag 15 februari 2019

Nattvandring XXVIII



Det är lugnt nu, inget som stör, inga bilar, inga signaler, snålt duggregn 3.3 grader. Assar loj.
Har strukit färdigt. Den stora duken, örngotten, handdukarna vi köpte på loppisen för en dryg vecka sedan, vittvättade, doftande, nystrukna, ändå fortfarande lite fuktiga.
Man får bra tankar av att stryka. Eftertänkstankar.

Han blev en nära vän, den där bartendern, inte bara för att han fyllde mig för snart 40 år sedan utan för vi delade jämbördigt, var allvarliga ihop, tänkte ihop och skrattade.
Kommer ihåg då för 30-35 år sedan när jag kom in i baren och sa att jag ville ha en sodavatten med lime och stekt anka med gelé på pumpernickel. Han höll på att lägga sig baklänges. Det var en av de där få kvällarna under det decenniet som jag verkligen försökte att inte dricka alkohol. Det där gick som en skröna senare fick jag höra, men då hade historien förvandlats till en kopp örtte med honung och en limpsmörgås med ost och paprika. Kanske för att göra eländet värre. Minns att den elaka nyktra kvällen blev den enda det decenniet.

Så stod han där och vi pratade strykning. Hur man blandade stärkelse själv med potatismjöl för att få ett juste stuk på kragen och hur man kunde köpa strykspray på ICA som fick allt att bli slätt och järnet löpa lätt.


Efter en lång stund sa han ”va fan står vi och pratar om egentligen”. Men vi fortsatte, vi hade funnit att vi hade det meditativa i strykningen gemensamt och att vi slutat lämna in skjortorna på kemtvätt just för den få ha den där stunden vid strykbrädan i doften, i värmen och i tankarna.
T
ycker vi kom ganska nära varandra. Var hemma hos varandra några gånger. Var en gnutta avundsjuk på honom för att han kunde säga nej, kunde dricka ett glas eller knappt det och sedan inte mer. Var nog avundsjuk på hans ordnade liv och kände att så perfekt ville jag ha det också. (avund mitt tidigare curare)

Utåtriktad, social och med ett bra djup utan att intellektualisera.
När vi inte hade något direkt att prata om pratade vi boxning. Han var en hårdslående och jävligt orädd welterviktare, men slutat när han fick barn. Vi diskuterade alla nya matcher vi sett och gamla klassiska. Jag kan väl säga att jag stod honom ganska nära personligt och visste sanningar om honom som han inte yppade ens för familjen. Men jag visste inte att han drogs med den starka ångesten, den som tärde inifrån och kom ut som ett glittrande leende så att ingen skulle veta. Vi hade ångesten gemensam, men vi pratade inte om den, visste inte om varandras lidande, dolde det. Misstänkte inte ens något, man blir bra på teater, livsteater.
Jag förändrade mitt liv, slutade gå på barer, slutade med alkohol, vi gled bort från varandra.
Han hängde sig några år senare.