Bästa kroppkakefesten igår med hela konkarongen

Jag som är så traditionsobunden har hamnat mitt i nya traditioner genom min älskade Kristina.
Utöver de där klassikerna som jul och påsk och att samlas för brunch emellanåt så avnjöt vi en traditionsmiddag igår.
Hela 21 personer hemma hos Margit 92, Kickis mamma. På faten 71 stycken kroppkakor av tennisbollsstorlek (ngt mindre!). Skirat smör, salt.
Jag var diskad. Redan veckorna innan fick jag köksförbud, ty de här kroppkakorna har gjorts på ett och samma sätt i decennier och då ska ingen nykomling komma och komma.
Men alltså, ingen råriven potatis, inget fläsk utan kokt skinka och lök, ingen kryddpeppar...men va fan!

Tog en stund att förstå för mig själv att "Lev och låt Leva". Mumlade detta mantra i en vecka, sedan gick styrelseångesten över. Det behöver ju inte vara på mitt sätt eller?

Så satt vi där till bords efter ett megaarbete avtraditionsbärarna, 71 kroppisar. Tog första tuggan, silkeslen, mild, mjuk och synnerligen inbjudande. Trodde aldrig att en kroppkaka kunde vara så inbjudande i mötet i munnen. Lingonsylt, nej, det behövdes inte, den här var så len att den inte behövde lyftas av extra syra däremot av saltat smör. Banne mig om inte det här var en av mina mest överraskande kroppkakestunder och Gud må skriva under på att jag ätit kroppkakor så det förslår i livet. Inte minst inför boken "Järnspisar Hackekorv och Tabberas" (Erzats 2006 och 2008).
Kroppkakekoman satte in efter nio kroppisar.
Tack alla för en minnesvärd middag.

(Så till det parentetiska, till dessert serverades fruktsallad i delar och så tårta. Min uppgift blev att skalrensa en ananas)

Ligger efter, plötsligt blir gångna helgens mat ett minne

Stekte i söndags.

Det var inte illa.

Köpte en biffrad.

Slet av plasten och lät den ligga kallt för att mogna. Möra vidare från redan mört.

Har levt på biffen i en dryg vecka.

I söndags blev det biff rakt av. Härligt.

Banan med grädde och choklad till dessert.

Den lustfyllda tiden är nu

Just det, just nu!
Ingenting har gått fel, inga nematoder, inga sniglar, inga sorkar och i fantasin skenar bönor, svartkål, majs, solrosor, betor, dill och ringblommor.

Ja, jag har blivit med en plätt jord igen. Lovade ju mig själv att inte odla mer, men saknar dofter, känslan och förhoppningarna.

Så när min mångårige vän PG efter min förfrågan upplät halva sin kolonilott för mig att nyttja kommande säsong så hamnade jag rätt in i odlandet igen.

Idag var jag och höstgrävde, meditativt, stilla, solen sken, envist, lerjord, blank, välfylld doftande och fylld med maskar. Två timmar, exakt som jag förväntat mig. Sjöblöt inifrån och ut, välbehövligt och anspänning.

Ser hur solrosorna ställer sig där i hörnet, majsen på en rad, bara låga vaxbönor den här gången, svartkålens plymer, dill lite hipp som happ, naketfröpumpa mot diket, gurkor på tunn list. Och så något mer kanske. Midsommarpotatis! Purjo.

Gångarna gör jag i vår och täcker med halm, blir snyggt.

Kvar lite att flytta runt från PGs fjorårsodling och lite rensning i rabatten mot gången. Jordgubbar att flytta.

Ser fram mot kaffe och grillning på uteplatsen. Hoppas på smällkallt i vinter så att kockorna fryser.
Det här är ju hur kul som helst.

Att sjunga i mässan

Det är något alldeles speciellt att stå där i koret i Storkyrkan i Stockholm och medverka i kören. Granne med Notkes St Göran och Draken, denna finurliga skulptur som farit runt inte bara i kyrkan utan också till museum, en gång övermålad helt i vitt då pråligheten inte var inne eller snarare då lull-lull ställdes i konkurrens med Gud.
Svårsjunget? Ja som tusan, ljudet bara försvinner ut och det är hart när omöjligt att utan yttersta koncentration fånga upp andra stämmor att intonera mot, men det låter utåt fasiken så bra.
Sneglade mot St Görans häst under predikan. När man en gång öppnade hästen hittade man Notkes skulpturhammare däruti. Några såg den, tog på den, höll den i handen - sedan försvann den tillsammans med relikerna i relikvariegömman i St Görans bröst.
En dag kom det dock en ung student till Storkyrkan och frågade om krimskramset man hittat jämte anteckningar. Han fick som svar att de lagts på vinden och att han gärna fick gå upp och leta och så gjorde han och hittade det han sökte för att föra det hela till Kungliga Biblioteket där det förvaras än. Studentens namn? August Strindberg!
Svårsjunget ja, det är det, torrt även om det är en fantastisk akustik, ett lyssnarnas tempel snarare än sångarnas.
Idag blev det Maunder, Mozart och Händel, lätta i notation och musik, men helsikes svårsjunget.
Det blev vackert!
Där stod vi i det "nya" koret, framför silveraltaret av Erdmuller och skänkt av änkan efter Johan Adler Salvius har vi draksvansen bredvid oss och utsikt över hela domen. Jag skriver "nya" altaret för det är det i kyrkans historia. 1527 revs koret ut mot Slottsbacken för att Gustav Vasa skuylle kunna få en bättre skottlinje i försvaret av slottet Tre Kronor. Hur det altaret stod går att utläsa av gatstenen lagd efter forna grunden.
Hörrni, vilsamheten efter en mässa av det lite storslagna hållet som det är i Storkyrkan är fantastisk och med Mattias Wager på orgel en ytterligare upplevelse. Som korist känns det också lite som att "göra tjänst". Kören är ju uppkallad efter kyrkan St Nicolai.
Förresten "nya koret". Vi stod lite vid sidan om den plats som enligt uppgift aka vara den ursprungliga för St Göran och Draken. Hur man kan veta det? Jo, för tidigare hängde det ett triumfkrucifix (tror jag såg resterna av det på Medeltidsmuseet igår med August) och St Görans blick är inte fästad på drakens huvud han precis är i färd med att hugga av med svärd efter att ha lanserat odjurdet till ofärdighet. Blicken är fäst på kristus i triumfbågen.
Ja, ja, sjöng gjorde vi med den äran i alla fall.

Ännu mer biff, nu som sallad, Jam wunzen nguea

Jag har ju återkommit till biffen vid några tillfällen den senaste veckan efter att jag hittat en ”biffkran” värd namnet. Slängde iväg till min ”kran" igår och köpte en hel biffrad – kunde fan inte låta bli, fyra kilo!

Vilken känsla det är att slänga upp, melerad med fettrand, på skärbrädan som knappast räcker till.

Styckade ur tre trecentimetersbitar direkt idag till lunchen. Blandade salt, olja och svartpeppar och hällde över biffarna. Hettade upp en grillpanna så det rök. Grillade runt om, kraftigt och till en innertemp på 40 grader, ställde åt sidan. Värmen steg så sakteliga till 46°, tog tio minuter.

Skar några remsor isberg (borde varit bladselleri men…) en kvarts gul lök i båtar, En halv tomat i klyftor och rörde samman en citron (borde varit lime) med rejält av fisksås och hällde över chillin jag rostat tillsammans med grillningen av köttet och sedan svalnat och krossat i mortel. Några vårlökar och ett nystan wunzen, glasnudlar som först fått ligga i iskallt vatten medan köttet stektes och sedan hälls av och hälls över med kokvatten tillsammans med ”båtlöken”. Ett snabbt uppkok och sedan klart.

-->

Bottna ett fat med lök och glasnudlar, Lägg på tomaterna, vårlöken och salladen. Skiva köttet tunt och lägg överst. Skeda över namprig (fisksås, lime och chili).  Blanda. Ät direkt.

Beställde tre kilo biff nyss

Ibland händer det, man springer på någon gammal ko som kalvat tillräckligt, givit fullt med mjölk och sedan skickats till slakt.
Det var någon som sa för några år sedan till mig, tror det var Håkan Fällman, att svensk mjölknäring inte fattar vilken köttresurs de besitter.

Ibland får ögat vara behjälpligt i urvalet eftersom informationen i övrigt ofta är ganska usel på etiketterna.
Besiktigade genom blanka plastinslaget och såg fettkappan, gulaktig, valkig, fet och köttet melerat vackert. Och utförsäljning i butiken till 60 kronor kilot eftersom "inte en människa köper sånt fett kött".

Efter sex dagar ringde jag tillbaka blott med minnet kvar av en smältande mör och enormt välsmakande och frågade om de blivit av med allt kött. Det fanns kvar. Nu åker jag lycklig och handlar ett antal kilo till.

I denna satans tid

 Ja vad ska man annars säga, pålspetsaren på Operan (må väl vara hänt) men alla dessa idiotiska kommersiella påfund sprungna ur en av våra allvarsamma religiösa högtider, hyllningen till alla våra helgon, du, jag och våra föregångare.

Kan ta sig rätt komiska uttryck hos förvillade ungar där gränserna håller på att suddas ut.

August, min yngste, gick på dagis (förskola). Med en massa ungar, jag har fem egna, är man säkrad att ständigt ha lucianattlinnen. Väntade in i det sista, det vill säga kvällen före morgonens luciafirande för August. Började rota i lådorna och tänkte är det ett för långt linne går det alltid att tejpa upp.



Nu slumpade det sig dock inte bättre än att siste ungen ut befann sig i ett mellanstadium av tillväxt. Hittade inget linne. August såg min växande förtvivlan när jag bytte låda för att leta efter tomtedräkten och insåg att den var urvuxen.

-Du pappa, det är okej, jag tar skelettdräkten !!!!!