Citronbakad småkyckling med lök och linser

Kom över några franska småkycklingar på 750 gram styck och med massor av smak och med en mjäll struktur.

Köpte flera så några slängde jag i frysen. Två är lagom middag för mig och ungarna.

Skar skinnet i ryggen längs med och tog huggaren och högg upp dem för att kunna veckla ut kycklingen så att den blir platt. egentligen enda sättet att få alla delar klara samtidigt. Olja på, delade skalade lökar, vitlök (riven) lite salt, tvättade citroner i oregelbundet skurna bitar och urklämda slarvigt över kycklingen.

Täck med folie i två lager och kör i 100 grader (självösande) i en eller två eller tre timmar, spelar liksom ingen roll. Egentligen, om man kör kycklingen i två, tre timmar så byt ut citronerna, eller lägg till, barbequesås så får man en utmärkt "pulled chicken".

Nu är det så att jag inte gillar den syntetiska smaken i pulledchickensås så jag ger fan, speciellt som jag har franska småkycklingar att hantera och verkligen vill att de ska smaka.

Häll av buljongen, sila och koka ner till en tredjedel, späd med grädde och smula ner torkad mejram (1msk). red med tre äggulor under djäkla hård vispning och inte mer kokande.

Dela kycklingarna och släng under salamandern eller ugnens grillelement under tiden som förkokta gröna linser värms med lite smör och en skvätt ostronsås. Lägg upp och njut och förnjut genom att påminna dig att man inte behöver bekymra sig särskilt över kycklingen när den står i ugnen, så blir bra mat, tidssparande och praktisk vardagsmat.

Ska jag tillägga att det inte fanns en smula kvar när middagen var över.

Längtan efter uttryck och intryck

Det finns något inom mig som saknas trots en omvälvande och ganska osannolik överlevnad.
1991 beslutade jag mig för att syssla med annat. Efter Konstfack i Stockholm SHKS i Oslo och Royal College of Art i London hade jag egen ateljé ända fram till 1991.
Insåg en menlöshet, en hets, en tröttsamhet och började istället att skriva.
Häromdagen var jag hemma hos Gaston, en av mina söner. Han hade hängt upp fyra screentryck jag gjorde i London 1981 hos Brad Fayne på Corriander Studio.
Kände ett sting av längtan som inte var nostalgi.
Kanske är dags nu? Återkomsten.
Ta steget över branten och hänga fritt ett ögonblick.

Snabbt besök hos barn och barnbarn igår före läggdags bara för att'

Freija

Alice och Freija var på väg till sängs, men vi tänkte i alla fall komma och störa lite vilket vi också gjorde. Freija får vanligt spatt och spelar ut hela sitt glädjeregister, Alice superreserverad, men får ett litet leende till slut i alla fall.

Ställde upp mig framför en serie screentryck hos Gaston och som jag gjorde
i London för en förskräckligt massa år sedan på studio Brad Fayne

August Lager, sångare, pappersbruksarbetare, fackombud, gammelmorfar

Han hette August Alexander Lager och var min pappas morfar. Har återkommit till honom titt som tätt för fortfarande, många, många år efter sin död, spelar han återkommande minnessprat hos mig. Inte sällan åker vi upp till hans och andra släktingarns grav på Skutskärs kyrkogård, för att se till att hans finns kvar och att det är snyggt och prydligt, vilket det alltid är.

Han var en av de första som vaktade mig som barn. Har film på mig själv när jag går med honom i en park. Han gick med käpp och höll fast mig i sele. På femtiotalet skaffade man fler barn än hundar och barnen gick inte sällan i det som idag skulle betraktats som en hundsele. Fasthållen gick jag utan att protestera "fot" med farfar. Jo jag kallade honom farfar eftersom min riktige farfar inte vill kännas vid min far som föddes "utanför äktenskapet" och var det som på den tiden betraktades som "oäkting". Det är klart att en sådan "stand in" dyker upp till ytan i minnet titt som tätt. Kan höra hans röst om jag blundar och förflyttar mig lätt med dofter från hans kök till Kyrkslätten i Skutskär 1957. Jag är fem år och kaffekannan visslar att kokkaffet är klart. August tar käppen och säger "vänta får ni se" och öppnar dörren till skafferiet och sträcker sig in då tröskeln är hög och tar fram ett fat med kringlor som han ställer på bordet. Det drar kallt från skafferiet. Huset är byggd av de närmaste släktingar och honom själv, såvitt jag förstått och det står kvar där än efter stora vägen.

Från vänster, min farsa Ingemar, min morfar Gustaf, morsan Ewy,
Mormor maria, jag själv och min pappas morfar August Alexander

Min minste son är uppkallad efter gamle August Lager, men har fått ett ytterligare mellannamn som en hyllning till min fäbless för det Lyonesiska köket, Lyon. August Alexander Lyon Lager.

Jag har skrivit en bredare grej om nostalgi i allmänhet och min "farfar" i synnerhet här.

En av mina äldsta och bästa vänner är Tommy Löfgren. Han bodde länge i Sollentuna, men flyttade upp till Västanå, Älvkarleby. Jag har sett hans barn födas och växa upp, vi har följt åt genom åren alltsedan 1962. En av Tommys söner heter Oskar och han går i sin fars fotspår så nära att faderskapet knappt hunnit ur dem. Oskar har en kompis som heter Andreas Press och hans farfar (eller om det var farfarsfar) var kompis med min pappas morfar och bodde granne på Kyrkslätten.

Häromdagen kom Oskar med en bild på FB där August Lagers namn nämns, den är på manskören i Skutskär 1905 och där står han, min pappas morfar, min förste barnvakt, min "farfar" som redan på 50-talet åkte trehjulig handikappmoped,  kokade kok i en kaffepanna med "visseljohanna" och hade "walk in" skafferi (som jag också har idag för övrigt)

Någon annan i släkten som känner igen August? Han var tenor, informerar bildtexten ur arkivet och står i bakre ledet längst till vänster (?), en ung man med hela livet framför sig, en del av 1800-talet hade han redan erfarit, nu stod snart första världskriget för dörren. I mellankrigstiden fick han se sin dotterson, Ingemar, komma till världen, min farsa 1921.

Nyhet: Raketosten är tillbaka

Den ska smaka lite av ragg, som getgården doftar, kärvt och strävt med underton av nymjölkad fet spene och hö. Gärna i kombon; lindblomshonung/ljunghonung (beroende på årstid och lagringsgrad av osten) halloncidervinäger och rosmarin.

Första gången jag åt osten var hemma hos Siv & Key L Nilsson i Visby under en "vernissagelunch" (jag ställde ut separat på gamla Galleri Kaplanen) med gäddfärs på ett kilo sicklat gäddkött, en liter vispgrädde, ett kilo smör och 10 ägg (gör om det konststycket utan att smeten spricker)

Ständigt på jakt efter olika goda getosttyper kom jag här om dagen över en mild Manouri av "Jet".
Åt en Manouri för många år sedan nyystad i Thessaloniki, osten är en specialare från just Thessalia och Macedonien. Såvitt jag har förstått det är den en slags restprodukt från fetaosttillverkningen, en vassleost (men här kan jag ta grovt fel - jag går bara efter smaken).

Visst, möjligen lite för utslätad mjölkig i smak, men med hög syra och väldigt härligt fettma på 36 procent varför den lyfter blomstersmaken i honungen som vispas på extremt svag värme med lite halloncidervinäger (en tsk) och skuren rosmarin. Alla fina smaker i honungen försvinner i temp över fingervarmt och kvar finns bara sött som sirap varför man inte ska tro på folk som honungspenslar kött i ugnen. De skulle med andra ord lika gärna kunna pensla med sirap. (Däremot är det laddat att pensla med honung över  det varma köttstycket något före servering  för att få smak)

Vad jag vill säga är att jag blev lite full i skratt när jag såg rubriceringen på "min" Manouri. Det råder inget tvivel över att det är en ost med fart, en modern form av raketost. En jetost!

När slumpen spelar spratt med verkligheten

Ordföranden Anders Boberg

Det är lite lustigt. 

För en tid sedan, det var den 6 september 2011, var jag och barnen på ICA Maxi i Sollentuna. 

Det var inte roligt, men jag hoppades att det oroliga var ett undantag, men det visade sig bara vara en obekräftad regel. Jag beskrev sammanhanget här. (Hade människorna jag kontaktat direkt uttryckt sig annorlunda och sett till att fixa, då hade det knappast funnits anledning till att publicera saken)

När det lackade mot jul fanns det en människa som kände att ansvaret vilade extra tungt över hans axlar, Martin Ström, en av de sällsynt yngre krafter som engagerat sig i hembygdsföreningen. Han svarade flera jular i rad för chokladhjulet och sökte nu genom föreningstiggande sponsring av priserna varför han oanat ringde till ICA Maxi och pratade med en av cheferna. Han fick först som svar att visst, det skulle väl kunna gå bra, "men vilken förening sa du att du kom ifrån?" 

Sollentuna Hembygdsförening! 

"Vad heter er ordförande?" 

Göran Lager! 

"Nä då får ni inget, han har skrivit en massa skit om ICA Maxi!"

Skrattretande. För det första skrev jag aldrig skit snarare skrev jag om ICA Maxis skit i hyllorna och vid ett tillfälle om den tappade ompacketerade köttfärsen i Nacka samt ytterligare en gång om hur ICA Maxi i Häggvik lade skitfläsk under finskivorna i packtråget i akt och mening att lura köparen. (Vid samtliga tillfällen mejlade jag texten till butiken för att ge dem möjlighet till kommentar)

Styrelsen, med Anders Boberg i spetsen, rasade. Han rasade mot allt utom sina egna förslag alltid ivrigt  påhejad av Anne Berit Lavold, sin sambo och numer också styrelseledamot, som han tidigt ville göra till någon slags "mediachef" i föreningen, hon är visst det idag och det märks tyvärr. ”Lager ska minsann inte hålla på och kritisera privat när han är ordförande"....osv.

Med bakgrund av detta blir det alltså lite lustigt när Sollentuna Hembygdsförening nu långt senare publicerar bild på ICA Maxichefen när han är på besök i Hersby. Ännu lustigare blir det när Sollentuna Hembygdsförening en tid senare meddelar att deras 80-års jubileumsutställning ska visas på ICA Maxi i Häggvik!

Jag älskar när sammanhang blir tydliga och när slumpen så rart spelar verkligheten i händerna.

Läskig konservatism och upprörande diskvalificering av ungt nytänkande på Hembygdsföreningens årsmöte

Det var ett av de märkligaste årsmöten jag någon gång varit på. En fullständig förvandling, eller snarare, en tillbakagång till inbunden nostalgi.

Det blev så tydligt.

Det här är en uppdatering gjord den 5 april 2014 efter samtal med den upphovsrättsjurist Stefan Tapio anlitat efter hembygdsföreningens flertaliga och flagranta övertramp mot hans konstnärliga integritet. Hembygdsföreningen tillbakavisar alla krav trots övertygande bevisning. Föreningen väljer att ta saken till domstolsförhandlingar vilket är sorgligt för att inte säga ganska så obegåvat. Mig veterligen har inte en ideellt verksam hembygdsförening någonsin fått schavottera framför skranket, men det är tydligen Anders Bobergs och hans styrelses önskan. Fortsättningen följer och eftersom styrelsen självt mörkar och inte ger medlemmarna någon information så är det här ni får läsa det senaste i fallet. I dagarna får Sollentuna Hembygdsförening ett brev med ytterligare information i saken från Stefan Tapios ombud.

 Ni vet hur det är, människor som aldrig vågar, som stretar mot och som absolut inte vill vara delaktiga, de ger sig istället fullständigt hän åt nostalgi, vågar inte släppa taget om det förflutna eller ens vilja ha koll på en eventuell framtid. De vegeterar och värnar sina minnen, griper tag i kontrollremoten, det som varit, det som känns tryggt och skönt och de gör det utan insikt, utan att egentligen veta varför och utan att förstå att det ena inte utesluter det andra om man bara vågar. Verkar sakna förmågan att förvalta erfarenheter och förvandla dem till något nytt och sedan dra nytta av dem. Gosar hellre i det som varit och ser inte längre världen omkring sig. Hemska tanke, det är en sådan rädsla som är grogrund för främlingsfientlighet och då pratar jag inte bara mot människor som har mörka ögon och mörk skäggbotten, jag syftar på alla människor utanför.

Klasro Fiol, "Husband" på Hersby för några år sedan.

Det handlar om en förening som jag fick förmånen att leda under två års tid och som jag med måttlig framgång försökte styra över till att vara en framtidsrörelse, en samling för integration och möten, en plats för forskning, kunskap, förståelse; Sollentuna Hembygdsförening. Årsmötet i måndags var en sorgesamt tillställning.

Anders Erik Boberg

Nye ordföranden Anders Erik Boberg (jo han är en i Bobergarkitektens led) som under kuppliknande förhållanden, med lismande gamnacke snöt åt sig ordförandeklubban förra årsmötet genom att säga att han inte, i motsats till mig, ville satsa på ungdomar då ”ungdomar idag inte är intresserade av historia”. (jag har hela hans tal på band).

"Varglapp" En "klenod" som finns i 25 varianter på Hembygdsföreningen (värderad av Antikrundan nyligen till minst 6000 kronor styck, men i Sollentuna ha de förvarats så illa att de nu riskerar att aldrig gå att konservera. 

Nu omger han sig av en stor samling jasägare vars medelålder är kring 70 om inte högre. Jasägare som tar tag i det sista halmstrået av nostalgi. Greppar sig fast innan döden och av rädsla för det mångfassetterade och mångkulturella samhälle som trycker på från alla håll. Självfallet är alla dessa också rädda för den ungdom de inte längre äger, ens i sinnet.

Det finns numera en raffinerad strategi i Sollentuna Hembygdsförening att utestänga en hel rekryteringsbas (ungdomar) genom att generellt och kränkande säga att ”ungdomar ändå inte är intresserade av hisoria” och sedan vägra förpacka kunskapsförmedlandet attraktivt, göra nytt, göra om, göra rätt.

Förra vinterns lyckade slädparti i Edsbergsparken som bojkottades av en majoritet i Hembygdsföreningens styrelse.Bara några få, med undertecknad genomförde arrangemanget som drog flera tusen Sollentunabor.

Under årsmötet i måndags tog ordföranden ofta till orda och talade om alltings trevlighet, om det lugn han lyckats åstadkomma i föreningen efter den onämnbare och alla hans upptåg för moderna människor som grafittiutställning, som återkommande lokalTV-inspelningar, som synliggörare, som ständigt uppdaterade sociala media, som brödmässor i samarbete med och i Turebergskyrkan i kombination med vårt eget brödbak i egna brödugnen och som samlade muslimer, kristna och judar under samma tak för brödseminarium om brödets betydelse, som slädpartier i rykande snö, som föreläsare och utställningar/evenemang i seminarieform, som musikevenemang typ ”allsång på Hersby” och Baba Blues i ladan. Allt det där är borta och har ersatts av salvelsefullt prat om gemenskap och kaffe i hembygdsstugan. Alla nickade som otvivelsaktiga ja-sägare, nickade instämmande, skrämmande.

Stefan Tapios affisch till den mångsdiskuterade graffitiutställningen på Hersby Hembygdsgård

Sedan, efter alla val och det mest frapperande att föreningens egen kassör går mot valberedningens förslag på revisorer och föreslår en ”egen” revisor, (det är emot all kutym att styrelsens egen kassör ska föreslå ”sin” revisor och vad värre är när det påtalas att ingen i församlingen reagerar utan väljer denne) så ska det bli underhållning. 

Underhållningen består i en liten kurs i hur man klickar sig fram på den egna hemsidan, men eftersom ingen tänkt på att koppla upp sig till nätet blir det en smärre pannkaka av den genomgången som egentligen enbart är till för att exemplifiera styrelsens, eller webbmasterns (sambo med ordföranden) duktighet. Alla minns känslan när det kom upp felvända dior ur en diaprojektor eller när diakarusellen hakade upp sig och man var tvungen använda bändverktyg för att få det rätt, så kändes det. Verkan av föreställningen blev bara pinsam!

Detta spektakel följs av en bildvisning av vykort och en söndertittad film om Överby kvarn (en väderkvarn som renoverats och som fungerar med rätt vind). Slutligen vädjar styrelsen om fler aktiva medlemmar och gör det med orden ”Vi har det så trevligt tillsammans”.

Konservseminarium under skördefesten på Hersby. En fantastisk metod att "för framtiden bevara allehanda frukter" lyftes till framtiden.

I själva verket, och det genomsyrade mötet, kommuniceras ett grundläggande kunskapsförakt och i förlängningen ett kränkande förhållningssätt mot de människor föreningen är satt att kommunicera. Dessutom är föreningen som den nu famstår ett föraktfullt svek mot den generation som växer upp, en generation man alltså medvetet håller utanför, distanserar sig från genom att skapa en grundplattform som mer närmar sig ytliga självspeglande pensionärsaktiviteter än framåtskridande äventyr baserade på kunskap som kan locka.

Filip Lindström, en av utställarna på graffitiutställningen Hersby Hmbygdsgård.

Det är tragiskt att en gammal förening, firar för övrigt 80 år i år med middag på Star Hotel (varför inget firande bland ungdomar på Satelliten?), som skulle kunna betyda så mycket för kommunen/hembygden inte gör det utan väljer att vara en klubb för inbördes beundran vilande på en hög sargade artefakter.