Benrangel och foster i formalin

 Det var med stora ögon jag varje morgon gick i korridoren i skolan och kollade in hyllorna som sträckte sig från golv till tak, kabinett av sådant som kittlade fantasin, uppstoppade rovfåglar, ödlor, en krympt skalle, mumiedelar. Längst upp bredvid ormar i sprit inlagda i stora glasburkar stod flera burkar med ofödda froster i olika utvecklingsstadier.

Frågade för en tid sedan var alla burkar och allt som stod på hyllorna tagit vägen. Jag vet att sådant på många håll kastats, begravts eller bränts. "Fråga vaktmästaren - jag tror allt finns kvar i något rum i källaren."

När jag studerade måleri i Norge hade vi gott om naturliga skelett i teckningssalarna. En skalle lånade jag hem för intensivstudier. Hon vilade i min bokhylla på Grefsen. Inristat i tinningen stod det hennes namn (!) och dödsdatum och att hon dränkt sig i Seine.

Just nu reportage om alla dessa kvarlevor och hur man etiskt ska kunna göra sig av med dem.

Också radion har tagit upp ämnet. Man talar om "mänskliga kvarlevor"

Svirrande sidensvansar

Jag har ett gammalt och tätt förhållande till sidensvansar. Inte minst för det inträngande lätet, man liksom kan inte ta fel. När jag var vid pass sju, flög en bärberusad sidensvans in i fönstret hemma hos mormor och morfar i Skärblacka. Den dog direkt. Morfar plockade upp den och lämnade den per omgående till en konservator som stoppade upp den. Tror jag fyllde år och fick fågeln i present. Där den satt på sin gren var den så otroligt vacker med sina silkesfjädrar och färger. Den såg helt levande ut.

Jag vet inte exakt men det kanske var ungefär samtidigt som när jag flyttade hemifrån vid 17. Fågeln hade alltid suttit på min stringhylla högst upp och vakat över mig. Plötsligt var den borta, BORTA!!!

Morsan hade varit i rummet och tyckt sig se ett kryp på fågeln och som vanligt överhygienisk hämtat en soppåse och lagt i den älskade sidensvansen för omedelbar transport till soptunnan. Självklart förnekade hon detta i många år, men tillslut kröp det där med krypet fram, inte mindre förfärligt då som tidigare när det hände...för mig alltså, för fågeln, sidensvansen har ett alldeles särskilt utrymme hos mig.

Nyss var jag ute med Assar, på väg till hundgården och så skar det genom luften, det välbekanta svirrande och jag tittade upp och där i trädet, med en stor flock som flög runt, sidensvansar. Äntligen i år igen.

Så försvann de i ett samlat sidensvansmoln på jakt efter överjästa bär.

Till slut är det bara det där viktiga kvar - det är då det blir uttryck

Nordens Ljus - den viktiga båten på Kungsholmen, konstsalongen, nu med Anders Karlsson, åk dit!

Jag och A tog bilen i duggregnet för det här kändes viktigt. En utställning så nerskuren att bara det där viktiga finns kvar, uttrycket, befriad från plotter och oväsentligheter, förenklat typ lägga till genom att ta bort. Det krävs ett så in i helvete stort mod att görat!!!!

Det är just sådan bilder från Anders Karlsson som jag upplever som en stor källa till inspiration och problemlösningar för jag vet när man står där framför duken, pannån, pappret vilken strid det är trots lust, trots erfarenheter, trots rutin, en jäla kamp för att få saker på plats och att våga, att våga ta bort, måla över, göra om, förenkla och så finna det ögonblick när det inte går längre, när målningen snackar tillbaka så pustfull att den inte orkar längre. "Tar några steg tillbaka, vänder mig om hastigt och tittar kritiskt, shit, är det jag som gjort det där." En slags förvåningens belöning. Allt det där bär Karlssons målningar spåren av, på ytan, i berättelsen och ända ut i rummet.

Så stod vi där och kom att minnas en massa saker, alla våra lärare, alla människor och målningar kring oss. Fan det är 50 år sen och dom alla är borta sedan ganska länge. 

Bra dag med ett sådant möte. Tack Anders Karlsson.

Ny sous vide när den gamla tog slut (den styrs via en app)

Mens politiken i Sverige håller på att gå över styr och folkhemstanken dödas av en fyrklöver som säger att de håller ihop men skillnaderna är milsvida så packar jag upp min nya sous vide nu när den gamla tagit slut.

Det är en sådan där hightecmodell som kan styras via en app i telefonen. Märkligt nu har jag fyra sådana appar i telefonen. Fyra som var otänkbara bara för fem år sedan och egentligen, handen på hjärtat, vem behöver styra fläkten i badrummet via en app i telefonen. Vår dolda kamera i torpet kan jag förstå där jag i realtid kan titta vilka som rör sig ute och inne. En tredje app styr utebelysningen på torpet. Okej bra när man kommer upp och det är becksvart, tänder utebelysningen från bilen. Och så nu den fjärde appen till vår nya sous vide där jag kan ställa in start, grader, tid. Kanske något att ha. Samtidigt tror jag inte på sådan högt automatiserad tillagning. Min gamla sous vide kajkade ur på displayen som började leva sitt eget liv. Inte bra när man har dyrköpt råvara i vacpåsen (bläckfisk som ska gå 48 timmar i 72 grader och det istället blir 23 grader i en timme).

Nu ser jag fram mot grislägg, kalvstek, brosme, lysing och torsk.

Längsta inslaget om Paltbröd - ingen plats för snuttifiering!!!

 Jag tror jag har lite av rekord - Ett 17 minuter långt inslag om Paltbröd i Sveriges Radios matprogram Meny i P1. Det är många år sedan nu, men att få igenom ett 17 minuter långt inslag om en sådan outsider som Paltbröd är en bragd som inte bara ska tillskrivas mig utan också programmets redaktör Sven Ekberg.

Detta i en tid av snuttifieringar där det ansågs att lyssnaren bara stod ut med prat i tre minuter. Idag känns det som ännu kortare.

Summan av kardemumman gick det hela ut på att Paltbröd är en utrotningshotad råvara. Typ, när jag intervjuade en av producenterna "Nä men paltbröd det gör vi mest för alla "pangsjonärer", när dom har dött så slutar vi".

Så här flera decennier senare så sitter vi med facit i hand, det finns rester kvar, produktionen har fortsatt. I min affär finns den fryst - tidigare kunde man köpa färskbakad i bröddisken, men inte längre.

OCH den serveras på restaurang - den allra bästa lagar Robert Pettersson på Ljusdals Hembygdsgård där paltbröd med stekt rimmat fläsk från Björks serveras med jämna mellanrum och då från tunnpalt.

I förrgår åt jag och A Palbröd med stekt fläsk och "becha" spetsad med fläskflott.  Tunnpalt från Mjälloms - alldeles utmärkt och fullknökad med energi. 

Till alla långspringare: Skit i energidrycker och pasta - är en rejäl portion paltbröd kvällen före ett lopp!

Här är allt jag skrivit om denna delikatess och bläddra gärna bland inslagen för där finns också mitt recept på hembakat paltbröd.

Bullens med pulvermos efter fantastisk middag i lördags där viktiga ord blandades med goda delikatesser

Hemma hos oss äter vi, vilket kanske framgår, aldrig skräpmat. Men igår fick det bli så efter önskemål som lydde "Varför har vi aldrig pulvermos hemma?".

Det fick bli undantaget som bekräftar regeln. Efter att ha varit bortbjudna i helgen på en middag som låg så nära våra hjärtan man kan komma, torkad fasanbröst, lättrökta gåsbröst, krispig sallad med Rybsolja och små fantastiska rotsaksbakelser. Allt detta i tillägg till fantastisk miljö och lika fantastiska människor med stort värdskap och där ord får sjunka in och allt som sägs känns betydelsefullt.

Så, till middag igår fick det bli efter önskemål.  Bullens pilsnerkorv, bara ljummad och potatismos från pulver, senap och ketchup.

Vi fortsätter vår skräpmatsvecka, från igår, men uppgraderat ikväll med hamburgare på kött från närbelägna Bögs gård, hemgjort röra av vår egen råstekta brockoli, palmkål och vitlök. Köttet mellan nybakt bröd på levande surdeg och stenmalt vete från TeVe-kvarn i Järvsö.

Ikväll körrep med Stockholm Concort inför Sacred Concert den 19 november. Känns ganska bra det här!

Överraskande och makalöst bra utställning av Urban Jöréns bilder

Såg det där för flera veckor sedan att min gode vän Urban Jörén skulle ha utställningen på Länsmansgården Österåker. Vernissage igår och vi stegade in.

Jag blev alldeles paff och omtumlad. Det som mötte mig var inte alls det jag väntat mig, eller, jo, jag väntade mig att bli omtumlad - har ju sett ganska mycket av Urbans bilder tidigare, men alltså, det här var något alldeles speciellt. En otrolig skärpa i kompositionerna, rytmiska, där linjerna skapar djup och rörelser, en slags dimensionernas dans. Och apropå dans, modellerna, tidigare dansare från Cullbergbaletten, Daniel Sjökvist och Agnieszka Sjökvist Diugoszewska. 

Men det är inte bara det komplext formella som är så imponerande utan också människan i förhållande till jorden, tillvaron, mikroplasten som säkert redan pulserar i våra kroppar. Konsten att göra det förfulade vackert och ändå med en bevarad mörk berättelse. Usch (!) sådan motsats, sådan spänning, sådant djup och så jävla vackert!