Såg det där för flera veckor sedan att min gode vän Urban Jörén skulle ha utställningen på Länsmansgården Österåker. Vernissage igår och vi stegade in.
Jag blev alldeles paff och omtumlad. Det som mötte mig var inte alls det jag väntat mig, eller, jo, jag väntade mig att bli omtumlad - har ju sett ganska mycket av Urbans bilder tidigare, men alltså, det här var något alldeles speciellt. En otrolig skärpa i kompositionerna, rytmiska, där linjerna skapar djup och rörelser, en slags dimensionernas dans. Och apropå dans, modellerna, tidigare dansare från Cullbergbaletten, Daniel Sjökvist och Agnieszka Sjökvist Diugoszewska.
Men det är inte bara det komplext formella som är så imponerande utan också människan i förhållande till jorden, tillvaron, mikroplasten som säkert redan pulserar i våra kroppar. Konsten att göra det förfulade vackert och ändå med en bevarad mörk berättelse. Usch (!) sådan motsats, sådan spänning, sådant djup och så jävla vackert!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar