"Lite skrattretande,", sa sotarn!

I Hälsingehuset - enligt utsago byggt kring 1860, men förmodligen hundra år äldre, nedmonterat och sedan uppbyggt igen. Så småningom  för en slutligt ombyggnad 1946 då en ytterligare våning byggdes på och grunden byttes ut, jordkällaren under huset fylldes igen. I Hälsingehuset finns en liten fantastisk värmelösning, en kamin och ett rör. Förmodligen har det fungerat en gång i tiden, men när sotaren tittade på anläggningen log han åt snillrikheten och varnade; Elda aldrig i den här! Det hade vi inte gjort heller utav eget sunt förnuft.

Kaminen, i stort sett en plåtig tunna med en liten eldstad underst är alldeles sönderbränd och det lågoprna inte lyckats utplåna har rosten varit behjälplig, rosten och tiden.

Från kaminen går ett eldrör rätt in i skorstensstocken för att komma ut på andra sidan, i ett annat rum och där ta en krök och så in igen i skorstenen och rökkanalen, en pipa som inte är godkänt - inte för att det finns misstankar om läckage eller att den inte skulle fungera utan mest för att anläggningen är så brandfarlig.

Nu har det här inte alls varit prio ett, men kanske kommer at bli någon gång. Tycker ändå den vittnar om en viss fiffighet. Någon som sett något liknande?

Till sommaren tror jag vi river ut kaminen, tar bort krökröret i andra rummet, täpper till och murar igen och skaffar en nu kamin att kunna elda i. Vore fantastiskt med en kamin i sovrummet så som det var menat en gång i tiden, långt före eldragningar och radiatorer (nydragning av el och nya radiatorer pågår i ögonblicket, i somras ny elcentral med allt vad det innebär av elsäkerhet!)

Bästa värmen utöver dyr el är den gamla härliga Skoglund och Olsson #6 i köket, den värmer upp på ett kick. Och ved har vi för två i en fylld vedbod och en stack på gården. dessutom kommer nästa års gallringar att ge oss ved för lång tid framöver.

Så slarvigt att inte ta upp efter sig!

                 

Nej det handlar inte om mina kvälls eller dagpromenader med hunden med hundskitar längs vår väg, sådana hundägare inte tar upp.

DET HANDLAR OM KOMMUNEN och om att inte göra klart!

Den 18 oktober skrev jag om några som tagit sig före att rensa ogräs med gångjärn på bouleplatsen efter Sollentunavägen, norra centrum. Det visade sig att det var kommunen som haft ambitioner att få bort gräset ur banan - alltså, en grusplan tas över av gräs relativt snabbt om inte någon håller efter. (naturen vill inte ha nakna jordplättar, det vet alla som helvetesrensar i grönsakslandet!)

Så gjordes, men den någon lämnade efter sig högarna med rens. Det var alltså snart en månad sedan och självfallet har det envisa gräset slagit rot i renshögarna och nu tar för sig mer än någonsin. Jobbet var dessutom slarvigt utfört så nu växer det vidare där de tidigare försökt skövla (skovla, gångjärnat!) Det är faktiskt lite skrattretande.

Jag minns en gång för mycket länge sedan när jag låg på nykterhetsanstalt, nåja en lyxigare variant av Minesotamodell. Där fanns en äldre gubbe bland oss andra suputer. Skåning var han och en reklamation - alltså efter ett återfall kom han tillbaka. Hemmet var en kringbyggd gård där innergården var belagd med kullerstenar, säkert flera hundra år gammal. Mellan stenarna växte numera gräs - inte mycket, men dock grässtrån här och där.

Den där reklamationen, som irriterade sig på allt och egentligen inte ville vara där för att bli bättre, han gnällde något alldeles förfärligt och gick till slut in till ledningen och sa på skånska - "Hörrni, det ska aldrrig varra grräs i STENORREN!" 

Följden blev att han nästa dag utrustades med ett litet järn (alltså järn järn) en liten pyttespade och en stor hink och till det en liten knäkudde. Ja ni förstår resten. Den tid han hade kvar på hemmet hördes inte ett pip från hans sida.

Alltså - en månad efter att boulebanan rensats växer det av herrans lust igen och mest i högarna av ogräs som lämnades kvar.

Nu kan man väl ta historien om skåningen till intäkt när man säger till mig "Ja, men gå ut själv och rensa gubbjävel".

Den intäkten är redan utbetald i form av skatt till kommunen för att bland annat det ska vara en rent och snyggt i det offentliga rummet, så det så! Retar mig bara på slarvet.

Laris

 Nås av sorgliga nyheter ofta nuförtiden. Idag att min gamle målerilärare den genialiske Laris Strunke gått bort. 

Under min korta men intensiva tid på Gotland hade jag förmånen att återknyta kontakten med Laris ett otal gånger för intervjuer och konstprat för radion. Har också genom åren fått följa honom på hans bildliga resa som inte alltid varit självklar. En stor sorg att han försvunnit.

Senast vi träffades var på Edsvik i Sollentuna där han ställde ut och också bjöd på actionpainting.

Det här blir intressant, kommunalhuset renoveras

 

Det här blir intressant, nya utsikten från vårt vardagsrumsfönster och gårdsbalkong. Under åren i London titulerade jag serier av målningar "scaffolding".

Nu har jag ateljén åt andra hållet ut mot gatan, men jag ska med intresse följa projektet med den yttre renoveringen. Älskar rytmiken i byggnadsställningar.

En Davidoff i mörkret vid eldkorgen i Håvra - livskvalitet

 

Kommersiella Astrid Lindgren

 

Astrid, tecknad av Claes Jurander för min bok Järnspisar Hackekorv och Tabberas 2006

Undrar vad det är som hänt, det som värnades så högt och hade en sådan integritet, Pippi Långstrump.

Det gjordes en gång ett undantag från policys att ingen skulle sko sig på Astrids figurer eller namn och det fick man ångra djupt efter att ha givit tillåtelse till en amerikansk animerad film som helt lämnade Pippi Långstrumps själ.

Ytterligare, ICA säljer Annas Pippipepparkakshus.

Var idag inne på utmärkta Ericssons bokhandel i Ljusdal, Egentligen för Glück, men också för lite annat. Glück hade ännu inte inkommit (synd för landsorden) Däremot på stora försäljningsställ fanns sidogrejer om Astrid i allmänhet och Pippi Långstrump i synnerhet eller vad sägs om en Pippis julkalender med en överraskning bakom varje lucka, glassiga nytrycksböcker och böcker om vad Astrid tänkt men aldrig tänkt.

När jag skrev min bok om Astrids mat gick jag vägen via Karin Nyman som läste manus och hade en del synpunkter och så fick jag ett ytterligare recept på Astrids mammas ostkaka.

Karin berättade då hur flera matskribenter hört av sig (faktiskt i tid och otid) med önskan om att få skriva böcker om typ "Pippis karameller", men som då fått kalla handen.

Blir därför förvånad över detta plötsliga och ogenerade utnyttjande

Bara citron eller garnerat med sardell, persilja, kapris och karamelliserat, gör som du vill!

 Jag följer en intressant diskussion som Norbert Lang startat på Fb där det divideras huruvida man ska ha annat än en klyfta citron på en schnitzel. Ja, jag vet det är nördvarning på det här för egentligen har man väl det om det är så det behagas för så sa Cajsa Varg, inte man tager vad man haver.

Lite lustig börjar jag botanisera bland de stackars få böcker jag har kvar efter att ha kört iväg hundratals volymer till försäljning för välgörenhet (bara det käresta sparat) och hittar här vännen Bisse Thofelts (i salig hågkommelse) "Ansjofiskens bok" (Carlssons) och jag fastnar i hans diktens lov till "lilla rackarn". Det var nämligen så förr att man trodde vassbuken var sillyngel och därför sa att man "fått fler små rackare i snörpvaden än vuxen sill". Och Bisse diktar i sin "Ansjoviskantat" (jo finns i boken med noter och allt) "...din ljuvliga stjärt Ge munnen en snärt, Du härliga fisk, Så kom uti min mun, En liten, liten stund, Du härliga ansjovfisk."

Jo, men ansjovis har vi tagit till oss med dess för oss egentligen främmande kryddning av sandelträ, svartpeppar, kryddpeppar och nejlika (kanske något kanel ryktas det om ur hemliga rullor), förr även borsyra och salpeter.

Det fångas 168500 ton skarpsill varje säsong, men bara 2400 ton blir ansjovis (resten blir väl fiskmjöl eller foder eller annat vad vet jag)?

Nå, så till frågan om det ska vara citron, ansjovis och kapris på en schnitzel. Norbert Lang frågar på Fb och kanske förvirras vi alla av att här hemma i Sverige är ansjovis, sprattus sprattus med ovan inläggning inte sardell som är något helt annat, men utomlands som i England heter sardeller ansjovis. Alltså ska det vara sardell eller ansjovis på schnitzeln?

Ja, men varför inte ansjovis, alltså vi har ju den här egenheten i Sverige att ta till oss och förvalta sådant vi estmerear (gillar) och hitta på själva där vi tycker det passar.

Jag skrev en lite essä om det för några år sedan i Svenska Turistföreningens årsbok. Det är klart att vi tar det som av oss behagas, det som trivs i den svenska munhålan, eller svenska och svenska, va fan är det? Men okej för det nationella, smaker som utvecklats av oss själva allihopa genom generationer. Hade vi inte tagit till oss det nya som landar hos oss så hade det svenska mest bestått av blodklumpar kokta i sod som jag avslutar essän i Turistföreningens årsbok. (Vem våndas över pastasallad på julbordet?)

I boken "The Flying Elk" som jag skrev åt Björn Frantzén finns schnitzeln med och där serveras den med ett brynt vispat sardellsmör. Detta efter att Björn rest runt i Österrike på jakt efter den perfekta schnitzeln, men hittade den inte (!) och skapar därför sin egen som en variant på så som vi serverat den tidigare här hemma alltså med lite småtråkiga citron/ansjovis/kapris-garnityren.

Vispa 50 g brynt rumstempererat smör med lika mycket rumstempererat smör och 40 gram sardeller med oljan och så en skvätt citron. Servera med friterad persilja, friterad kapris och karamelliserade citroner.

Alltså gör som det behagas, i klartext "som du vill" - ska vi stanna upp vid trygga "original" så skulle "Björn Frantzén servera kornmjölsgröt och blötlagd gädda på sina krogar" som Hugo Rehnberg skriver idag i SvDs weekendmagasin.

Alltså, man gör som man vill och gärna kombinerar sådant som bär framåt.