Tack alla för att jag fått vältra mig i alla grattis och alla hurrarop

Vilken boozt att bli grattad på Fb och via andra sociala media – helt fantastiskt och ett stort tack till alla som gör sig besväret med en som är 67, men på sitt 27e.

Vad kan jag då mena med det?

Jo mitt uppvaknande kom för över 27 år sedan då jag tog min sista alkoholstinna dricka och bröt ett mångårigt beroende. Handen på hjärtat, jag skulle aldrig annars fått uppleva min 67-årsdag.

Och Jo, i huvudet är jag nog fortfarande 27, i tankar, i beteende, i aktivitet, i nästan allt.

Men hörrni, dagen började tidigt igår morse i torpet i Hälsingland. Älskade K och älskade lille A stod på tröskeln med frukostbricka och paket och sjöng så vackert med sonora stämmor. Sedan rullade det på med åska, blixtar och dunder – en helt underbar dag, lunch på Hälsingslands glödhoppefoodtruck i Ljusdal, matshopping på Björks och Delins och hem till Muurikkan för en vegetarisk födelsedagssupé (Muurikkan = finnarnas gåva den gastronomiskt lagda mänskligheten)

Tårta med konserverade mandarinklyftor både uppepå och inuti och i stor mängd, min favorit sedan barnsben.

Nu är det redan morgondag och midsommarafton. En god anledning att bara lata sig och önska alla mina vänner en trevlig (och nykter) midsommarhelg.

Tack!

Glädjen över att rosta sin chili på en muurikka utomhus

Det är en ren och skär lycka, det här med en gasdriven 70 cm Muurikka. Speciellt som man uppnår en väldigt bra hetta och att man kan stå utomhus och rosta chili. Hemma i köket i en järnpanna måste luftrenaren sättas på högsta och för mig som har någon slags chiliöverkänslighet renderar rostningen i en serie våldsamma nysningar.

Här ute i vinden, på landet vid torpet och med den höga himlen över oss och de blånande bergen som utsikt är det en alldeles utmärkt sysselsättning att göra grunden till en namprig pau eller en nam prig bun.

Det ser inte mycket ut för världen med de fåtalet chilifrukterna i den jättelika muurikkan, men jag lovar, det kommer att räcka hela sommaren.

Åkte in till närmaste stad idag och försökte hitta en thailivsmedelaffär. Jag hittade två. En som verkar funnits där länge och en i ett skomakeri där en hel thailändsk familj höll på att etablera butiken och som bäst plockade fram grejer och prissatte.

Går det att handla, frågade jag på bruten thailändska och fick en hel hop ord tillbaka som jag tolkade till att ”visst, det går bra, man betalar till skomakarens kassa”.

En flaska ljus pojkesoja, en flaska fisksås, en påse med torkad chili och en påse frysta räkor och så några paket äggnudlar. (Tänker bara muurikkamiddagar nu, men i morgon ska det bli regn så det blir mat på järnspisen.)

Jo nam prig bun – det yttersta av chilihetta: Ta rostad mortlad chilli och rör ut i fisksås och lite limejuice till en trögflytande smet, en nam prig bun.

Och nam prig pau en chili med sötma, utmärkt till ris med makrill (i burk) Receptet här!

Alokoholimpregnerade och smet av andras kroppsvätskor

Var det över huvud kul någonsin att bli nerskvätten med pilsner eller vin och ingå i ett hoppande dansande kollektiv med hög nivå på ljudet så att man aldrig uppfattade något annat. Allrahelst befriad från samtal, utbyte, tankar.

Har det någonsin i livet varit underhållande med frottage mot andra människor i grupp, blöta med åtklistrade kläder av kroppsvätskor. Känna andras andedräkt och saliv när de vrålar ursinningslöst. Att bli överöst. Och samtidigt uttittad av folk från både ovan och nedan.

Och några så berusade att de bara stod i sin egen tystnad på flaket och tittade stint framför sig och jag vet vad de känner, äckel av nuet, trötthet från dået, djupa suckar för framtiden.

Andra, som inte hunnit så långt i berusningen skrek och betedde sig. Är de verkligen resultatet av den vita mössans strävsamma år? Eller är det bara för att man ska. Gruppens makt? Och alla de där predestinerade på flaket. Predestinerade till ett veritabelt alkoholistiskt helvete. I en klass med 30, minst tre på ett flak med 60, inte färre än sex.