Största operaupplevelsen. Poulencs Karmelitsystrarna

-->

Oj Oj Oj, nästan tre timmar stor operaupplevelse, kanske den största på alla år med opera. (jag lekte länge med drömmen att själv sjunga opera).

Under mina år med konst läste jag tidigt Apollinaire och Cocteau och kände då en stark intellektuell dragning till den surrealistiska gestaltningen. Kände trovärdigheten i Francis Poulencs tonspråk och  även vidare hans senare böjelse för mystiken i Gudsupplevelsen. Hos många som tog steget över till den sidan, den religiösa, förvandlades gestaltandet till inget, till hålighet och tomhet. Hos Poulenc växte det och breddades.

Det var det vi upplevde i eftermiddags vid nypremiären av Karmelitsystrarna, om klosterkvinnornas traumatiska förföljelse under franska revolutionen och deras giljotinvandring. Dessa stackars djupt troende och självisolerade ofarliga vars tro bara var riktad in i det egnas innersta väsen och med ständig bön för andra.

För första gången någonsin har musiken och scengestaltningen drabbat mig så hårt att tårarna bara rann. Sådan rörelse över ett fullkomligt artisteri har jag aldrig till förr har upplevt.

Stockholmsoperan just nu. 

Gå och se den!

Nattvandring XXV

Stegen blir väldigt små och smärtar upp i mina ”vagina protectis” (Gracilis och skräddarmuskeln).

I julas, eller om det var en helt vanlig dag, fick jag en PT i present av min livskamrat och livsmednjutare tillika sambo och underbaraste människa jag någonsin känt.

Nu i halkan blir stegen små och att luta mig fram för att ge Assar godis när han stannar vi övergångsställen eller annat bra är en ren uppoffring, det gör så jävla ont att jag nästan förgås.

Igår var jag nämligen hos denne PT. Omklädd och klar för ett introducerande samtal och målsättning.

De senaste fyra åren har jag inte gjort mycket annat än att vandrat med hunden och det är ingen motion med en herre som måsta stanna och nosa på varenda kissfläck eller spår varannan meter och stanna för att markera vart tredje. Jo, jag kan kalla mig själv soffpotatis och inse att jag inte trivs alls med mig själv. Märker också hur demonerna växer sig starkare (läs min bok ”Utanför Normen” så förstås uttrycket bättre) vid soffsittande. Är också inne i en period av oövervinnerlig trötthet, men tillåter mig inte att sova (läs boken en gång till!)

PT:n ville se hur jag rör mig och hur jag beter mig med redskap. Mina redskap hittills har ju varit boxarsäck och hopprep. Nu skulle jag göra knäböj. Jag gjorde tio under ett vildsint knäppande och knakande i lederna. Så kommer människan med en stor järnbula på 12 kilo. ”Gör åtta till”, vilket jag gjorde pliktskyldigast och inte utan ansträngning med en del smärta i lårmusklerna.

Hon gick runt mig och inspekterade och efteråt, jag blev rejält andfådd vilket ytterligare understryker nödvändigheten av hela den kommande processen, blev det analys över min kroppskonstitution, vägning, mätning och program.

Börjar måndag.

Men åtta + tio knäböj och jag kan knappt gå, det skär som rakblad i musklerna på framsidan av låren och hela vägen från knänas insidor upp i ljumskarna, fi fan!

Ser ändå fram mot det här, en fantastisk PT, en otroligt bra träningsanläggning och årskort. Nu ska det kroppsliga få tvätta själen…eller hur Assar.

Nattvandring XXIV

Nu är jag ännu mer övertygad över ett faktum jag känt till i många decennier.

Tänker, under nattvandringen med Assar som stilla går vid min sida och älskar när snön yr och det är riktigt kallt med snål vind, en vind som för med sig så många dofter att han sträcker halsen och kontemplerar med nosen i vädret.

Tänker att Jo jag blev övertygad igår, oavsett vad kulturmakarna säger från politikens upphöjda hylla: Rudbecksskolans aula är en gymnasieaula, en skolaula, inget annat. Den är inte ett alternativ till teaterscen, konserthall, eller dansscen. Anläggningen är både akustiskt och scenmässigt anpassad till en gymnasieskola, bänkarna är för att skriva (och omåttligt obekväma, kanske just därför), scenen för skoläventyr där kraven inte ställs höga, ljudet för att höra rektor eller några få andra prata, omklädningsrum som ambitiöst kallas loger är sunkiga som 40 år gamla gymnastikhallar och helt oändamålsenliga. Tekniken i lokalen, ljud, bild, datordrift är anpassat, möjligtvis till skolnorm.

Var på en rent underbar föreställning i helgen, ”This is Kenneth and Ted”. En minneskonsert med Janne Schaffer i centrum och gästartister som var skitbra tillsammans med Sollentuna Gosskör (med August) och Sollentuna diskantkör under Maria Stadell (vilket jobb den människan uträttar!)

Har haft förmånen att känna både Ted och Kenneth och nu späddes minnen på från den sida jag inte befolkat, inspelningarna, dagliga rutinerna, karriären inifrån. Rörande berättat av Schaffer med röda guran hängande löst från axeln.

Det hade blivit så ännu mycket bättre i en lokal med akustik, i en lokal med riktig ljudanläggning, med en bättre mixer, med en bättre teknik. OCH framförallt en ändamålsenlig lokal. I den som är ett faktum räcker det inte med en utrustning. Det är salen som behöver rustas för ljud. Stora delar försvann, balansen gick förlorad, ljudet studsade, blev otydligt – genant för så duktiga aktörer, en kör som slet hårt för att höras men där stora stycken försvann, puffar och vassa ssss från soloartisterna och en orkester i ljudlig obalans.

Underbar, skriver jag ändå och så tycker jag? Dels för nostalgin, dels för berättelserna, dels för att jag vet hur musiken låter, dels för att glädjen i framförandena var så genuin och storslagen. Men hallå, när ska Sollentuna kommun vakna och inse att det här inte är ett alternativ, att vi behöver en teater, en konsertscen som rymmer människor och ger dem vad de vill ha. Två helt fyllda aulakonserter under en lördagkväll – det finns en lust och ett skriande behov av lokala evenemang – se det behovet istället för att säga: ”Det är ingen idé, vi ligger för nära Stockholm”.

Nu har vi ett Edsvik som är under moras. Gör något där, bygg om motorcykelladan till en kulturscen (är den för liten så bygg ut den) eller bygg ut en kulturscen över det blåsiga Turebergs Torg när ändå kommunalhuset renoveras. Gör Sollentuna till en kulturkommun. Satsa!

Tänk så mycket man hinner tänka på en nattvandring med Assar.

Nattvandring XXIII

När det är så sent lyssnar jag. I natt med hörlurar på en pod, Kakan Hermansson, som har Lovisa i studion. Assar sköter sig så bra på promenaden så jag kan stänga ute när klockan är ett.

Lyssna ni också – Lovisa är bra. 

Kakan också!

Länken HÄR