Annorlunda julbord

Eller vad sägs om färskfångad odlad norsk torsk på julbordet. Sameer Taneja är punjabi och köksmästare hos Gordon Ramsey och vi var längst uppe på Vardø och hämtade upp, tillagade och åt denne glimrende goda torsk.

Alla andra julbord än det svenska är väl annorlunda – och till och med det svenska är ständigt annorlunda eftersom det ständigt utvecklas, rätter försvinner och rätter kommer till och så har det varit i lite drygt hundra år – äldre är nämligen inte denna som vi tror är en av landets äldsta mattraditioner. Historiskt är julbordet ett ”nytt påfund”. Julbordet som det format sig var landsbygdens gåva till borgerskapet i stan. Det var på landet som bönderna blev urskickliga på att ta tillvara de sämsta bitarna och göra god mat av dem. Detta lockade borgarna i stan när de skulle visa äkta julkänslor och måna om de mindre stadda. Köttbullarna lades till senare och av bara farten. Dessa som vi äter av året runt och som folk i gemen anser vara det viktigaste på julbordet.

Nej, när jag pratar om annorlunda julbord går jag västerut till Norge. Det julbordet har ingen som helst relation till det vi kallar julbord, ändå är det en stor begivenhet, speciellt för företag att bjuda sina anställda på varje år – precis som här – och varje år överträffar skandalerna varandra. Norrmännen som annars är ganska så lågmälda och konflikträdda, jag vet, jag har levt som norrman i många år, blir lössläppta och storgapiga när linjeakvaviten rinner ner i strupen och då ska den anställde generellt ge sig på chefen. Massor av norrmän blir uppsagda svart på vitt under julbordsfesten på lokal.
Vad är det som serveras då?
Ingen sylta, ingen inlagd sill, ingen skinka och inga köttbullar för de sistnämnda har bytts mot medisterkakor som är ingefärs- och muskotnötskryddade stekta svinfärskakor. Lutfisk på torsk är självskriven rätt liksom ribbe som är revbensspjäll som först fått ugnsbakas i 180 grader med svålsidan ner och en halv liter vatten i en timme, sedan vänds steken och får baka färdigt i ytterligare en timme. Svålen ska vara rutskuren och stekas frasig och fettet tas tillvara som kryddning av lutfisken. Se i bild hur den tillagas här

Pinnekøtt är kött i remsor som tokats till pinnar och som sedan läggs i buljong och får koka mjuka och sedan äts med kolrabbistappe løksaus och potet.
Smalahode är en annan delikatess som är kluvet, rimmat, stekt och sedan griljerad lammskalle. En norrman vill också ha stekt julkorv på bordet.
Man skulle tro att när det här norska julbordet utvecklas så hämtas trender och tradition från Sverige som i alla fall är grannland, men så icke. Norrmännen blickar västerut och har börjat införa kalkon på sitt julbord.

Tänk, trots allt detta, händer det att jag intensivt längtar tillbaka till Norge. Jag hade åren 73-78 i Oslo och hade förmånen att få resa runt och besöka de mest isolerade platser med de mest fantastiska mattraditioner…nåja!

Ett år sedan sist!

En julhälsning

från

Göran och Rodjana

Crème Brûlée - i små skålar

Vi köpte de små skålarna på gamla marknaden i Phuket Town för många år sedan och med tanke opå att de skulle användas till Crème Brûlée. Vad de kostade? Ja Herregud, inte mer än 30 öre styck.

Ska jag våga säga att ingen(!) gör en Crème Brûlée som Rodjana. Inte bara att de serveras som små munsbitar i thailändska puddingskålar och inte bara för att vi lever tillsammans utan rent objektivt för den lena smaken, den milda, krämiga, förlåtande konsistensen och det vackert tunna, flisigt, söta knäcketäcket.
Så här gjordes Crème Brûléen på Edsbacka för tio år sedan, och kanske fortfarande och Rodjana har utvecklat och fördjupat smakerna med lite extra av vart och ett och lite nytt här och där.
-Det finns en liten hemlighet jag lagt till sedan Edsbacka, säger hon och jag vet, men säger ingenting.

JKom ihåg att köpa gas till idag, lågan är liten och blå och räcker inte till morgondagen.

I grunden är det ju egentligen en enkel, rak vaniljglasskräm.
Igår tog jag detta allvarliga snedsteg i min GI-kost att njuta av denna makalösa Crème Brûlée. För att kompensera lite senare med kall tunnskuren fläsklägg toppad med majonäs och skånsk grov senap. Den tog jag till frukost i morse också och se, då märktes inte Crème Brûléen på vågen i morse. Lika löser lika!

Mitt kontor i rött

I precis ett år nu har den lyst, den röda bollen i mitt fönster, dygnet runt, aldrig släckt.
Återigen stämmer färgen och den pryder sin plats till jul.
Lyser starkt över torgen därnere och alla människor som går och julhandlar i det sargade centrum som mest påminner om en lång korridor. Ser ni julbollen i det mittersta av fönster. Där hyr jag in mig i maktens boning.
Under mig ligger frivården. En dag konfronerades jag i hissen av två jättar som stod i uniform och mellan sig hade de en kille med både hand och fotfängsel, en ung grabb. Han såg ut som någon från en amerikansk fängelsefilm. Jättarna höll honom i ett järngrepp i vardera armen. Han mötte min blick och djupt därinne såg han sorgsen ut, men han log vänligt. Det var precis som jag skrivit sista kapitlet till boken "Döden i skogen".
Så stannade hissen och killen fördes ut bryskt av jättarna. Jag blev ensam igen och undrade om det är rätt att den sorgsna killen som var fängslad till armar och ben behövt schavottera med sin fullständigt försvarslösa situation.Han hade inte ens skägg, bara lite fjun på hakan. Vad hade han gjort? På väg till frivård, skulle han släppas där, eller?

Röda lampan tänd - alltså finns jag - jag är fri!.

Luciamiddag med julkänsla i smaken

Grov skånsk senap är en självklarhet och behövs för att bryta fettsmaken på ett trevligt sätt

Det fick bli fläsklägg och det är ju något av det svenskaste som finns om man inte räknar med att fläsklägg äts över hela världen och speciellt mycket i Thailand och Kina.
Köpte med två urbenade fläskläggar från affären. Tyvärr såg de ganska magra ut, folk vill ju ha det så(?). Men jag fick ner dem i grytan och körde i nästan två och en halv timme och då med nejlikor och stjärnanis, lagerblad och vitpepparkorn.
Dofterna i huset blev plötsligt väldigt juliga.
Ett stånd grönkål revs i bitar och fick koka mjuka i rejält saltat vatten. Grönkålen stekte jag sedan i rejält med smör och så fick den koka ihop med en halv liter grädde. Thats it!

Kjartan död

Kjartan Slettemark är borta.
Så sent som i torsdags stod jag och tittade på ett av hans fanstastiska serigrafi som hänger i klubbrummet på Konstnärsklubben, en Marilyn Monroe efter Andy Warhol och med Kjartans egna slitna, men uttrycksfullt starka nuna infogad i allt det blonda håret. Det var också på klubben jag träffade honom senast - för bedrövligt att man inte vet när det är sista gången.
-Hvordan ska jeg veta att jeg er blitt født akurat i Naustdal" spurte han når vi sågs hjemme i leiligheten for omtrent 30 år siden. Då passade vi på att byta grafik men varandra. Han fick ett Londonblad av mig och jag fick ett Osloblad av honom så var udda jämt och jag kunde bara dåligt dölja den förtjusning jag kände.
Även om Kjartan aldrig lade av med sina norska nausdalsdiftonger så var han mer svensk än norsk, i alla fall i acceptansen hos den svenska konstpubliken.
Av och till har vi stött på varandra genom alla år och alltid slagit av en småprat när vi träffats. Nu är han borta 76 år gammal. Men det kanske är som det var när vi första gången träffades och han lurade på om han verkligen var född i Nausdal - för det kunde han ju inte veta, så liten som man är när man föds. Den tanken blir som en liten tröst när han inte längre kommer att dyka upp, men man vet aldrig.

Objektivt blått

Jag gick hem i natten från Sällskapet senast och efter en lutfisksmiddag. Stockholm låg så gott som öde vilket är märkligt och grymt, lotteri och säljstånden vid Sergels Torg var tillstängda och liksom inlindade. Kvar dröjde sig en doft av kanderade äpplen och sockerkladdiga mandlar efter aktiviteterna för några timmar sedan. intensiva näckrosbollar i vitt sken dekorerar (vetefan förresten) bassängen vid Edvin Öhrströms 32 meter höga ljuspelare. Bollarna som är sannerligen okänsligt ditsatta släcker skulpturen, om ni förstår vad jag menar?
Under en av broarna svallar vatten, eller vad ska det likna? Alarmljus i juletid, polisblått kanske. Hängande vatten?
När staden är öde bekymrar det staden ganska rejält.
Men vad gör det, inget är sig likt, inte ens NK:s julskyltning är magi längre. Tråkigt, utslätat och långt från jultemat, mer av bara köp och sälj.
Nu är konjunkturen i botten. Den har passerat vår längtan efter samhörighet speglad i förmågan att försöka locka fram traditioner. Svindlande blått under broar, intensivt vitt på Sergels Torg och avklätt dött i NKs julskyltning utan ens en tomte är oroande spegel av tiden som är.