Döden, döden - halshuggning till skogs!

En sida från Kultur: Väst

Upptäckte att Kultur:Väst uppmärksammat min bok "Döden i skogen".
Det är Falks grav i Hökensås som lockat till läsning av boken. En grav som betraktades enbart som en gammal grav ända tills att jag i boken kunde avslöja att Falk också avrättats på platsen.
Det är Peter Klingsell, medarbetare som research i boken, hittade sidan och mailade över den.
Peter kunde bidra med en historia om graven, en historia som han i hittat i ett arkiv som anteckning och så kunde vår samtid berikas genom att vi berättat om det som verkligen hänt.


Just den här graven och avrättningsplatsen i Hökensås är extra spännande då det under tidsperioder lagts blommor på platsen för stupstocken. Ingen vet vem som lägger blommorna där. För så har det varit sedan den fruktansvärda avrättningen.
En dag stannade en långtradare vid sidan om dödsplatsen. Det var nysnö. Chauffören gick ut för att uträtta sina behov, det var alldeles stilla och tyst. Mitt i skogen, ovanpå snön ligger blommorna, röda - en bukett, bunden. På snön och inga steg leder dit, inga steg därifrån.

Lotusblomman tillskrivs också den magiska egenskaper, dessutom är dess frön goda att äta och rötterna saftiga med härlig smak, jag ska laga till dem här fortsättningsvis för att bryta dödenförtrollningen från boken.

Paltkoma - vardagsvana!

Efter finliret och den helsköna gårdagen på Edsbackas Bistro blev det vardag på en lördag och en köksbordsmiddag.


Nu har vi bestämt oss för att just sådana middagar ska präglas av dubbelt så mycket grönt som annat på tallriken och till och med jag börjar vänja mig, mycket tack vare den fantastiska olivolja vi köpte i höstas och som kommer från en toscansk liten familjeolivlund. Plockad sallad av olika sorter, lite avokado med algsalt från Bjäre och turkisk yogurt och ripplad olivolja - det duger.


Vi var på Martin Olsson förra veckan och fick med oss godsaker hem, eller "latsaker" som vi också kan kalla dem. Bortgjorda kroppkaker av finpotatis och med rivet rimmat läggkött som är mättat av kryddpeppar. De bästa köpepaltarna man kan få. Alldeles lätta, förvisso vita och precis lagom stora och bara något kladdiga. Annars har jag tidigare alltid föredragit typen knytnävsstora så som de serverades på Reidners under Hemse Torgdag om hösten på Gotland, råpotatis, grå, fransiga och med vitsås, skirt smör och lingon. Så kan man visst fortfarande få dem fast uppstekta på konditoriet i Burgsvik.


Paltar har ett alldeles speciellt spatsiöst utrymme hos mig i både mage, själ och hjärta. Tänk också vad det smittat av sig både till Rodjana och småbarnen som kastar sig över bunken och liksom jag själv gärna vill ha extra rimmat långsamtstekt eller rostat rimmat sidfläsk till vid sidan av.


Okey att man sedan drabbas av paltkoma och en gnutta matångest lägger sig över pannan men det går över med pladdret på TVn i soffan med ungarna i en hög på ett täcke på golvet och ett kuddhav. När fåntrattarna utan sångröst åkte ut ur melodifestivalen var både själ och mage, tålamod och mättnad lättad. En ytterligare härlig matdag som inleddes vid lunch med klar buljong, mörkokta broskben och kokgurka var så till ända. för morgondagen har vi andra planer och nu ska jag ta hand om köksstöket, mitt i natten!

Edsbacka Bistro - njutning ikväll!

Vi blev barnlediga, ikväll, hela natten, till i morgon bitti - då är njutningsalternativen lätta. Middag på Edsbacka bistro. Och vi förberedde oss med menyn på internet timmarna innan och vi var bestämda när vi klev in och satte oss vid det rörigaste av borden och samtidigt det mest underhållande - de efter baren och köket! Det är nämligen mest bistrokänsla där.


Ankleverterrinen med fikon och rostade mandlar kunde vi inte motstå

Kanske aningen för kall, men då är vi otroligt petiga. Och kanske den kunde motstått ytterligare någon syra.


Rodjana, vacker som vanligt när vi går ut - och magen växer, det är inte lång tid kvar.

Lite diskussion blev det trots allt när vi skulle bestämma oss för varmrätt, rödingen lockade, entrecôten likaså, lammet vann.


Jag är ju ett lammets vän och har så varit sedan urminnes tid, och jag har ju ett långt förflutet på Gotland där jag ofta anlitades att grilla asadolamm.


Lammet serverades i tre variationer, ett rack av lamm från Nya Zeeland, en kokt och sedan rostad rulle tunnbringa och en hemgjord timjanlammkorv. Detta tillsammans i en smakstark sås med katrinplommon och potatismos

-Jag har aldrig ätit ett så mört lamm, menade Rodjana som tyckte det ytterligare stärkte lammrätten att fett fått sitta kvar på racken så att smaken fortfarande fanns kvar. Det är annars ett alltför vanligt otyg att skära bort allt som är vitt innan tillagningen.
-Man blir så djävla lycklig av lamm! (min kommentar)


Och man blir inte mindre lycklig av en sufflé. Choklad stod det på menyn, men vi är glada för att den bytts ut mot en suffle på hallon och vi kom på oss med att göra sufflé alltför sällan. Senast en lutfisksuffle förra julen.


Avslutning, kaffe och Rodjana tog en "krämkarramell" för att se hur den utvecklats och om den kunde mätas med den vi gör hemma - det kunde den inte!!!!

Fisksås - den bästa!

Det här är för Space Babe (och alla andra intresserade också.) Det efter en fråga hon ställde efter att ha blandat till en "Prig bon Nam pla" och funderade över fisksåsen. Vilken är den bästa?
Den fisksås som vi tycker har den varmaste, rundaste och mjukaste smaken och som har en lagom hög sälta är den på bilden. Jag är inte alls någon hejare på thaiskrift, men Rodjana säger att det står "Tiparos" mot det röda på den gula etiketten. Det är en plastflaska, oortodoxt, men lätt att bära hem. Mycket billigare än de små importmärkesflaskor man kan köpa i Konsum eller på Ica. Vi betalar 18 kronor för för 7.5 dl.
Förtryckt på etiketten står 23.- vilket betyder 23 THB (Thailändska Bath) vilket omvandlat skulle bli fyra kronor och sextionio öre och vilket i sin tur betyder att det är en dyrare kvalitetsfisksås i Thailand. Finns oftast i Thaibutiken. Köp den!

Studentaftonen - vilken grej

Alfred, drängen hos Emil i Katthult, Björn Gustavsson

Det stormade utanför, snön vräkte ner på tvärs - inne i Akademiska Föreningens stora sal fanns en intim värme, ett skratt och gemyt. En kväll till minne av Astrid Lindgren 100 år.
När Björn Gustavsson sjöng "Jag är en fattig bonddräng" tillsammans med Georg Riedels bas kom det tårar hos publiken. Det var en storartat kväll.

Karin Nyman och kusinen Barbro Alvtegen

Astrid Lindgens dotter Karin Nyman är rasande lik sin mamma i tal och i gester, i leendet och i skärpan. Hon lockades att berätta att det faktiskt var hon som döpte Pippi Långstrump.
Pippi satt där själv, Inger Nilsson och hon är väldigt trevlig och hon berättade om skräcken vid inspelningarna för den där elaka lilla apan, hr Nilsson och hur han både kissade och bajsade på den lilla ivriga, men blyga skådespelaren, nio år gammal och från landets utbygd; Kisa.

Inger Nilsson delar sin tid med att vara skådespelare på halvtid och läkarsekreterare.

Gunvor Runström och Barbro Alvtegen träffade jag för första gången igår kväll och på scenen.Gunvor och Barbro är brorsdöttrar till Astrid Lindgren och alltså kusiner till Karin Nyman. De vårdar barndomshemmet i Småland och de berättar levande om Astrid och hennes föräldrar. Det är lysande berättat och det är som att lyssna in sig i en klans hemligheter. Man följer med in i stugan och man vill vara kvar och höra mer och det är så spännande, och roligt. Kvällen var skratt, täta skratt tillsammans.

Anna Sahlin sjöng innerligt.

Anna Sahlin var Anna i Bullerbyn och jag kunde berätta för henne att kräftfisket i Bullerbyn säkert är något av det mest nationalromantiska som skrivits och där mat, gemenskap, njutning, glädje och skratt möts i ett förtrollat ljus vid en stilla sjö i ficklampornas sken. Sedan sjöng hon med George Riedel så att det riktigt värkte.
Marianne Söderberg höll ihop det hela och lät mig förklara lite ur det gastronomiska skafferi som Astrid Lindgren öppnar i sina böcker och där det mycket handlar om att beskriva hur människor är genom att berätta vad de äter - gör det, titta på vad människor lägger upp vid kassan i snabbköpet, de som kommer före i kön. Se vilka de är efter de varor som de ska betala för, det är nästan genanta insikter man får ibland.
Marianne Söderberg har en sådan stor humor bakom den ganska torra ytan, det är väl växlingsspelet som gör det - sådant gillar jag.

Nästa studentafton har Oscar lockat Anita Ekberg till pytten

Så var de där bakom som inte syntes på scen. En av dem lunchade jag med på Grand Hotel dagen innan. Han heter Oscar Edlund och kommer närmast från en treårig utbildning på Grythyttans hotellprogram. Det var på Grythyttan vi träffades första gången då vi åt en middag tillsammans i pofessor Tore Wretmans bibliotek och jag fick diplom för min bok "Järnspisar, Hackekorv och tabberas" och som var anledningen till att jag fick sitta på Studentaftonens scen och prata igår kväll. Oscar har jobbat med studentaftnar sedan han var 19 år gammal och har tillsammans med Akademiska Föreningens studentaftonsutskott lyckats locka till sig folk som annars sällan eller aldrig ställer sig inför publik och pratar. Karin Nyman är ett sådant exempel.

Pytt med tillbehör

Många timmar höll vi på och efteråt var det traditionsenlig pytt med öl och snaps och kaffe och punch med studentikosa sånger till spriten. Snön yrde och vinden tjöt och från värmen därinne rann snöflingorna i rännilar smultna på utsidan av fönstren.

Grand Hotel idag kloockan 12 - magnifikt som vanligt


En klassisk servitris med en "tupp bakom örat", härligt!

Att det sedan skulle ta hela dagen idag för att ta sig hem bekymrade ingen då. Eftersom inga tåg gick så gick istället tiden åt till en stor härlig lunch på Grand Hotell och det var där servitrisen fick frågan om vad en "Tockfarmens tuppterrin med salvia, romansallad, vitlök och creme fraishedressing" var för något.
"Jo en terrin är en liksom en tupp utan huvud och fötter som bakats med en grej på"! Det är en klassiker från och med nu.

Grand Hotells lunchfläsk med kummin och dallrande smakbärare, gräddig surkål och potatis från Bjäre.


Björn Gustavsson, Inger Nilsson, Karin Nyman, Barbro Alvtegen och Marianne Söderberg inför kvällens framträdande

En sen middag i Lund

Jobbade länge igår. Det blir sådana där arbetspass ibland. Det var roligare förr! Allvarligt alltså.
Brorsan är inne och trycker tidning i Malmö. En ny Lundaliv är på väg och kommer med ett stort porträtt på skådespelaren Björn Kjellman som jag träffade för en tid sedan.
Jag tycker ibland att jag är ett med mitt skrivande och det sätter sig i ryggen som kramp - jag trodde skrivkramp var något annat. Och jag har alltid levt med tron på att ställtid är en djävla myt som oinspirerade och okunniga skribenter tar till för att slippa skriva i nuet, i ögonblicket. Myten sätter sig som kramp i ryggen istället - skrivkramp, och det liksom vandrar i musklerna, rör sig och värker, kryper och svider, bränner. Hade jag haft ställtid hade jag gått runt och funderat. Tagit det lite lugnare, sluppit värken i ryggen, kanske.
Förr skrev läkarna i journalen om kvinnor som sökte för just den här åkomman, "SVBK" innan de förbjöds att göra det. "Sveda, Värk och Brännkärring". Jag är en sådan just nu, en SVBK som sitter och plågar mig genom min egen textmassa. Direkt, på den bara! Skriv, skriv, randa. Det blir bra, det är oerhört intressanta människor jag träffar och som jag får skriva om, men jag får ont och jag sitter numera hela tiden och tänker: Är det verkligen det här jag ska göra. Men när jag tänker efter så har den skrivvåndan förföljt mig i 40 år. Jag smörjer på lite Voltaren och skriver vidare.

Koljan friterades så gott att det frasade om den t.o.m när jag tog en restbit i morse


Thailändska stuvningar får en alldeles speciellt söt smak med färsk grönpeppar, man känner sig hemma!

Sent igår kväll blev det middag i Lund - hade en väldigt god fläskbit tidigare på dagen på Grand Hotel - nu blev det nästan nattamat som brorsans hustru lagade, sprödfriterad kolja och lika spröda friterade räkor, doftande jasminris och så griskött med små auberginer och stänglar av grönpeppar - jo det är klart att det är thai varthän vi än kommer i vår familj.
Och hur många var det som bloggade om semlor igår?
Vår fettisdag avslutades några minuter i midnatt med en god köpesemla, nyttigt? Nä!
Kväll är det studentafton. Ska läsa på i min egen bok för att komma i rätt tonläge inför kvällen.

Knake - bara i Lund

Flög ner till Skåne igår. Ska medverka vid Studentaftonen om Astrid Lindgren i morgon.
Idag ska jag jobba för Lundaliv.
Har pendlat mellan Sollentuna och Lund av och till för den tidningens räkning i snart femton år.
Det första och sista jag gör när jag kommer till Lund är ett besök vid Holmgrens i Saluhallen för att köpa Knake.
Nu undrar naturligtvis de flesta vad en Knake är och det är förståeligt även om denna brottarkorv funnit vägar ur förskingringen. Lundensaren Hans Alfredsson tog till exempel med Knaken att serveras på Restaurang Solliden under sin tid som Skansenchef.
Namnet är onomatopoetiskt, det knakar till när den äts och är man inte försiktig så sprutar det om korven också vid första tuggan. Det smäller till med ett knak.
Knaken ska innehålla det "sämsta köttet". Även om det ska vara rent kött så är det kött som inte kan användas till annat och knaken ger alltså den fornnordiska betydelsen av fjälster (korvskinn) ett ansikte: ”gömsle”.
Den är köttig och kryddig och den är mättande och känns högexplosiv.
Historien om knaken berättas gärna av de inblandade och förbättras ofta i andra och tredje led.
Den har tillverkats av Holmgrens charkuteri och var i början av förra århundradet en helt vanlig tysk knackwurst. På 60-talet gavs kryddningen karaktär av charkuteristen Ove Hansson och när det ”nya” Lund byggdes med universitetssjukhusets stora block och kärnkraftsverket i Barsebäck stod byggjobbarna i kö om morgnarna utanför knakefabriken när den påstådda "varma och speciellt närande" korven togs ur grytan. Så är det fortfarande. Knake ska helst ätas fabriksljummen.
Jag köpet några knakar varje gång jag anländer till Lund för jobb och för att värma nätt i hett vatten och äta rakt av, sedan köper jag med mig ett 20-tal hem, den älskas av familjen och har blivit en tradition att äta efter ett Lundabesök.
Läs mer om knakens historia på Knakesällskapets hemsida.