Åren går och vi med dem. Nä det är inte trist. Erfarenheterna växer och förståndet blir faktiskt bättre och bättre, det är lite kul att bli äldre, det har jag alltid tyckt.
Nu var det inte min årsdag utan mitt sätt att bjuda till och då passar det sig väl inte bättre än med en rejäl och god middag.
Har alltid haft Filip Fasténs Agrikultur i tankarna - länge - och nu blev det av där under guldbron.
Större lokal än jag förstått och helt fullsatt, ett sorl av samtal, glas och porslin som klirrade och till min fasa även musik ur högtalare.
Vi satte oss vid vårt beställda bord. Alla restaurangoljud och musik liksom bara försvann, sögs upp och vi kunde prata i vanlig samtalston och jag med min hörselnedsättning hörde allt, märkligt. Hörde till och med, och det till vår stora glädje, att det spelades proggmusik! Tittade upp i taket och det var belagd med en grov och skrovlig yta. Där ligger säkert hemligheten, fantastiskt bekvämt och vi kunde fortsätta samtala om livet, om vårt liv tillsammans och om glappet i vårt liv tillsammans och om hur vi fogats ihop genom åren. Så ogenerat lycklig över att sitta där och fira en människa som betyder något ohyggligt mycket för mig, en människa som jag är oerhört tacksam att återkopplats till efter 46 års bortavaro. Tacksam över att förstå att det alltid varit meningen att det skulle vara vi två.
Det har väl inte varit enkelt! Ska det vara det?
Men prövningarna är utvecklande.
För mig har denna nyblivna 70-åring betytt sanslöst mycket i personligt växande, i konstnärligt hänseende och i konsten att ta hand om sig själv.
Grattis Kristina!
Om Agrikultur då?
Man blev glad över serveringen, personalen avslappnat omärkvärdig och personlig med en viktig uppmärksamhet.
Började med ostron (som jag öppnar bättre själv utan krams och irriterande skalbitar!)
Kammussla, åt det där hållet som den en gång serverades på Frantzén där både Filip och jag jobbade när han blev Årets Kock. Perfekt mussla med en äggkräm och sedan en buljong att skölja ur skalet med.
Sista svängen av Skrei. En 47-gradig tillagning, lamellig och helt jävla fantastiskt god.
K drack rödvin till efter min rekommendation och efter mina erfarenheter av Skrei under både kampanjen i Lofoten med Skrejmølje (Googla på det!!!) och minnen av morgonsimmad Skrei som vi flög ner i islåda till Oslo Forneby och hämtade till kvällsmiddag.
Så en burgundisk ostkaka till dessert och kaffe. det är lustigt hur olika smaker kommer över en och får en att minnas. För säkert 45 år sedan åt jag en kaka till dessert i Sverigehusets restaurang, en burgundisk vinprovarkaka. Antingen är det just det "burgundiska" alltså själva ordet jag hakat fast vid och som nu fick mig att känna likhet eller som en legatobåge från då till nu, eller så är det de facto samma slags kaka, samma smak, samma karaktär, det svindlar lite.
Hade inte träffat Filip på låt säga tio år, det blev ett kärt återseende när han kröp fram ur kökets inre med stora kramen, så jäkla trevligt och vilken 70-årsfest det blev, med bara jag själv och föremålet för uppvaktningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar