Ikväll står Yuja Wang på programmet. alltså som jag väntat på denna ekvilibrist. Äntligen!
Samtidigt står ett sorgset piano i vårt grovsoprum. Ensamt och kallt.
Provade och det är ju ett bra piano, ett litet kammarpiano som vi skulle tagit direkt om vi inte redan haft vårt älskade Östlind & Almquist som jag fick av min mammas ingifta faster, Maria Maja Hallendorff, när jag fyllde tre. I över 70 år har det gjort tjänst och flyttat med mig överallt, ibland stått på ett lager i väntan på att jag ska komma hem från nåt boende dit pianot inte gått att flytta.
Det är en tung jävel, fruktansvärt tungt. Senast när vi flyttade hit sa flyttgubbarna, som ändå har teknik för att baxa upp instrumentet två trappor (fyra halvtrappor): "Om ni ska flytta igen, ring inte oss!"
Älskar pianot som hittills klarat alla döstädningar och kommer att få bestå tills de inte går att stämma längre.
Men det stackars pianot i sopsorteringen. Har stått där i snart två veckor och blivit kvar trots att alla andra grovsopor hämtats. Det står där bakom en gigantisk frys någon ställt dit. (Inte klokt).
Jag har nyckel, kom dit med en kärra och hämta det, rädda det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar