Nattvandring XXXIV

Direkt efter konserten, inte riktigt nat, men inte kvällspromenad heller. Martin Fröst på konserthuset repriceras i huvudet, toner, en ”kakafoni” av Beethoven, Hillborg, Hildeborg av Bingen, flickkör, Stockholms Kammarorkester, Teleman, Malaguena och en fantstisk ljussättning.

Det är intressant, för att inte säga ren cirkus, när ett instrument blir en förlängning av kroppen som hos Martin Fröst. Hans klarinett är en del av honom själv, allt smälter samman och allt hör ihop, en världsartist och konserten en världshändelse arrangerad i akt och mening att få donationer till en ny stiftelse som har till föremål att samla in pengar till instrument åt barn som inte har, barn i slum, i fattigkvarter, i länder mindre utrustade väl medveten om hur musiken fostrar, lyfter, stimulerar, skapar mellanrum för ökat intellekt och förmåga till kunskapsintag.

Går där under blommande sterilkörsbär och Assar är obekymrad. Jag är låst i hur Telemans presto kan övergå i en volymhög och rytmisk Klezmer Dance No2 med en svart pipa som ömsom skräller och ömsom presterar de vackraste toner man känner. 

Jag gned på med mitt ben i många år och kom väl inte så värst långt, tillräckligt bara att lyssna på det omöjligas möjlighet hos Fröst. Den ligger nedpackad i sin fina låda och jag tar fram den ibland och spelar lite folklåtar med flisat rör och läckande ventiler och kanske någon bit ur en klarinettkonsert, men fan – ingen omöjlighetens konst – en verklig dans till svart pipa.