Smaker som kvittrar och som berättar en historia

Det finns ett ställe i Sollentuna som är lite olikt och som ställer sig och lagar mat efter önskemål.

Så har jag i min vänkrets en man som naglar sig fast vid de där riktigt gamla smakerna, späckade med lagrat, saltat, marinerat, fementerat – det som studsar i munnen och som skapar bilder, minnen och inre äventyr.

Det syns inte utanpå. Han är förklädd. Ingen kan drömma om att han frivilligt

estmerar sådant andra grinar illa åt.

Vi har det där gemensamt och kan bara vi tänker på sillbullar med korintsås bli alldeles lyriska och utan vidare känna andelen sills påverkan att lyfta köttet i den fluffiga och ändå välstekta lilla biffen, njuta av korinternas lilla beska och såsens saltiga simmighet.

Vi kan i sinnevärlden och som diskussion väga för och nackdelar vid stekning av saltsill, värdera panadens förmåga att ta upp och behålla tillräckligt med fett att balansera sältan, sötheten i löken i såsen som inte får bli för överhängande prekär, men som också måste ha en syra för att balansera sältan i fisken. Ve och tvi vale om allt inte är korrekt, det ska det vara, till och med när vi tänker oss rätten framför oss.

Det där stället då? 

Jo det ligger i det Tors Backe som hyst äldreboende och vars restaurang nu har tagits över av folk som är lyhörda och gärna provar. Det är inte alltid tiopoängare, men ambitionen finns där och lyhördheten och viljan och njutningen.

Åt en sillalunch värd namnet idag som inleddes med dessa härliga sillbullar som vunnit ett uns på att kanske ha en större del fisk iblandat.

Tänker osökt på min vän, i salig åminnelse, Nisse Sundberg på Hemse Hotell på Gotland när jag i något radioprogram bad honom berätta hur man tillagar idbullar (Gotl. Specialitet).

-Jo, sa Nisse. Man tar en id och en ko…!!!

Sen då, jo sedan fortsatte lunchen med en stekt sill med löksås och den var i smak helt perfekt. Lagom urvattnad, bra panad och en väldigt god sås där sötman från löken inte alls tagit över. Personligen föredrar jag dock en lite, lite hårdare stekt yta för ytterligare perfektion.

Har också ätit kroppkakor här. Lunchkrogen har en egen leverantör på Öland som förvisso levererar godtagbara, för att inte säga väldigt bra kroppkakor men där har jag ju en kroppkakemästare hemmavid som gör kroppkakor som får en att svindla i gommen. Lena, exakt i sälta och i karaktär, precisa i textur och med ett rent magisk smakdjup där ingen allehanda stör med sin ettrighet och där fläsket är mildkokt skinka. Dessa serveras endast med skirt smör, inget annat, det bara förstör.

Men hörrni, vad heter det där stället då?

Ebba & Tores!