Efter frånvaro är man nästan lite skraj för hur det kan se ut, det man inte sett på länge, speciellt när det handlar om trädgård. Rådjur harar tjyvar, allt kan ju hända när man inte bevakar. Ogräs...jo tack!
Nu stod rödbetslandet där med avbetad blast, godis för rådjuren och inte gör det själva roten något. Perfekt långsamvuxna gulbetor, cirkelbetor och en och annan vitbeta.
Morötterna har vuxit sig grova, de jag sådde tidigt av de blå och de gula. De vita såddes betydligt senare, men har kommit sig som...det som industrin brukar kalla "aptit".
(Vi tvättade av och "svarvade" en morot när vi kom hem, den blå, en oerhörd rotsötma, nästan sockrig och supergod)
Jag tror inte det finns något mer ursprungligt att stoppa i munnen än kål, inte historiskt naturligtvis, men för mig. Det har ett sånt härligt flikigt motstånd i tuggan, en sådan perfekt balans mellan syra och sötma och där finns också den svårhanterliga bitterheten.
Därför har jag alltid kål i landet. Och nu, när det varit en frostnatt eller två, är grönkålen och svartkålen högaktuell. Har inte rensat ut det vissna i grönkålen, men det gör inget. palmkålen/svartkålen är ståtlig och den kör vi till Augusts stora lycka så som den tillreds i köket hos Restaurant Frantzén; bladen rensas och steks hastigt i smör. När de vänds så sköljs de över med citron, plockas upp på papper och blir då som luftiga oblat med "dömycket" smak (ingår som en bland 36 olika ingredienser i Frantzéns "Satio de Tempesta")
 |
| Gulriset får alltid stå kvar för fåglarna älskar det |
Grönkålen ska vi ha till soppan på juldagen, något jag burit med mig som tradition efter mina föräldrar i salig åminnelse (farsans födelsedag igår, han skulle blivit 92) och jag vet att morsan bar med sig traditionen från sin mamma Maria Hallendorff.
 |
| Gulrisets stig |
 |
| Det blev en hastigt hoplagad frunch här på morgonen. Plötsligt i går kom barnen eftersom jag bytte bort den förra helgen då jag var i Portugal. Härlig gemenskap kring frunchbordet alldeles nyss. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar