Alltså, jag stod där idag med morsans gamla arvegods hängande i taket, en sådan där gammal vacker svarvad ljusjulkrona med spretiga hängarmar lindade med bast och med äpplen hängande på länkarna. Den är ett helvete att få hängande jämt och rätt - jag svor ve och förbannelse över "denna idiotiska 1800-talsskit".
Det där låter väl!
Men så tänkte jag att den där tingesten hängt där i mitt barndomshem varje jul och dessförinnan i mormor och morfars hem (tror jag i alla fall) och alla har före mig haft tålamodet att få den att hänga rätt, speciellt morsan, som nu bara satt och skrattade åt mitt bekymmer när ljusen och länkarmarna spretade åt alla helvetes håll. Ska tillbaka i veckan och göra en sista "putsning" så till julaftonen ska vi nog kunna tända ljusen.
Det är ju så här att morsan 86 och farsan nyss fyllda 90 inte har samma kraft att fixa julen därhemma. Vi packade upp julgrejer igår inklusive den svarvade släktklenoden att hänga i taket, tomtar, porslinsgrejer, julljusstakar och alla föremålen slog mig med igenkänning, men också saknad - det är så många grejer som försvunnit i flyttar och i tid.
Frågan inställer sig då om saknaden är katastrofal? Inte ett dugg, snarare kanske sorgligt nostalgisk - jag trodde att en sådan saknad skulle te sig starkare och mer betydande, men det gör den inte. Jag gav mig tidigt ett löfte att inte lägga upplevelser i föremål utan snarare erfarenheter och kunskap. Man hör människor som ojar sig alldeles för mycket åt sådan materialistisk trygghet, där föremål från barndomen blir referenspunkter för livet...
...OCH? Vad är då själva livet?
Äsch, vi satte igång ett pepparkaksbak, ungarna och jag, hemma hos morsan och farsan - juldoft, väldoft, upplevelse, igenkännande på riktigt. Spröda pepparkakor efter tålamodsprövande pillerill. Köpedeg förstås, rationalitet!
1 kommentar:
Du är snäll du mot de gamla päronen. Hinner baka hos dem mitt i allt!
Skicka en kommentar