Snabbsaft bättre än långsam maja

En inkapslad tid som njutning, lagrad och handlad i Bondens Matbod - osten från Kalv i Västergötland

Slabbande och labbande i all ära och visst har jag sysselsatt oss alla i familjen med dessa evinnerliga saftkok så snart bärbuskarna plockats av.

I höstas begåvades familjen med en råsaftscentrifug. - Förstår Ni vad jag är ute efter?

Av svarta vinbären blir det sylt.

Raskt ner med de lättsköljda bären i centrifugen. Inte de svarta vinbären, av dem kokar vi en klassiskt vinbärssyrlig sylt som vi inte kan få för mycket av vare sig i filen eller på morgongröten (jo det är sant, det tillhör, förvisso bara sedan i morse, mina nya vanor), men de röda och vita vinbären blev råsaft på tio sekunder och det som blev kvar av småskräp, bärskinn och kärnor var torrt som fnöske i avfallsfacket. Råsaften värmde jag bara lämpligt till att sockret löste sig - inte mer socker än att saften håller den där vinbärskaraktäristiska syrligheten. Det ska smaka råsaft av vinbär inte vinbärssaft och det ska dra i spottkörtlarna bort emot öronen som efter en rejäl klunk riktigt torrt kallt vin (vad nu jag plötsligt vet om det om inte jag förlitar mig på ett gott minne?).

Den vita råsaften blev inte hälften så sexig som de de vita bären med sin genomsiktlighet, men smaken andades fullkomnad vita vinbär - helt olik den röda varianten. Båda försöken ändade med den positiva noteringen att råsaftcentrifugen lyckas ta ut även fruktköttmassa ur bären. Det jag var övertygad om var skum eller fällningar som borde tagits bort var i själva verket ett rikt smakande frukkött.

Lätt sötad har inte den här saften hållbarhet som mjölk ens varför vi packade in i pålastpåsar och gömde datummärkt i frysen.

En skedfylld med vitavinbärsjuice som stänk över en alldeles underbar lite ost bit från Kalv i Västergörland blev gårdagskvällens hjöjdare.

Världens sexigaste bär, vita vinbär som ger en okrafärgad råsaft.

Väddö gårdsmejeris goda glass och lagrade julost

Det är så roligt när från början galna idéer utvecklas till något stort och hållbart.

Genom åren har jag fått förmånen att umgås med bönder i allmänhet och mjölkbönder i synnerhet.

För säkert 30 år sedan på Gotland var det mjölkkris och alternativsysslorna till att slå igen och sälja gården på auktion var inte många. Med en bonde som jag också jagade ihop med ibland diskuterade vi till och med att starta en vakteluppfödning som alternativ - det hade säkert gått bra för tiden hade varit den rätta, men jag kunde inte tänka mig själv gå där och plocka små ägg och slakta vaktlar i tid och otid. Istället började bondkamraten med vildsvin och är nu mitt uppe i sommartryffelskörd, väldigt långt från mjölkproduktion.

Tänkte på det där i helgen när vi var en tur till Väddö och Väddö Gårdsmejeri. Där tänkte man tidigt - vi startar ett eget mejeri och gör egna ostar och så kombinerar vi det med kosafari ut på ägorna så att vanligt folk får se vanliga kor och kanske får en inblick i hur det går till det här med processen att göra grönt gräs till färdig ost. Och tänk tanken och idén lyckades fullt ut.

När vi landar sent omsider, alltid i sista stund, på Gårdsmejeriet så har en busslast precis fikat och förmodligen ätit ostkaka eller kalvdans till kaffet eller den nyproducerade glassen - produktutveckling på gården.

Butiken och kaféet går så himla bra att det så gott som är rensat på ostar och andra stapelvaror.

-Vi har fått leta längst upp på hyllorna efter långlagrat, nu åker det sista, förklarade Yvonne Edlund när jag lägligt frågade efter långlagrat och fick mig en julost som blivit kvar i fyra grader sedan fjor.

Ett litet äventyr möter småungarna i trädgården med kaniner och som här små hönor och tuppar att försöka förstå sig på.

Den granna röda osten har jag ännu inte öppnat i valet och kvalet att kanske spara den rara osten till julbordet tillsammans med den KROON Baby Edam Boll från Holland som jag inhandlade decemeber som då var fullkomligt oätlig men som jag sedan dess vrider och vänder på efter alla konstens regler för att hålla lagrad till julafton om idag 145 dagar.

Fick också med mig den feta yogurten som är rent ljufvelig i syra och gräddighet (åt den med lite grynig hemslungad estnisk honung vi fått av Reisi och Martin Nyström) och så den mindre feta yogurten som inte heller går av för hackor och som jag noterade fanns på Konsum härom veckan (åt den med lite hemkörd ljummen hallonsylt från egna buskar).

Glassen då, traditionella smaker, men grundglassen fet och mäktigt god. Så slår det mig att vi egentligen åkte ut till Väddö för att köpa smör - men det kom vi på först här vi körde förbi den rykande heta sulfitgasen vid pappersbruket i Hallstavik - bra, då får vi ta en ny tur til sköna Väddö snart igen!

Kantareller, men bara några små

En dag i helgen vek vi några timmar för kantarellerna och kanske för små hårt knutna Karl Johan att skiva tunnt och steka med vitlökssmör. Det sistnämnda stannade vi förhoppningen och kantarellerna skapade ingen direkt yra, några små intorkade och några alldeles för blöta, så ett mindre antal att blanda i en steksallad från trädgården på squash, mangold, gul lök, vitlök och bondbönor. Svampen gav en riktigt härligt skördesmak åt anrättningen.

Kanarellerna låg dolda under fjorårsgräs ett stycke från där vi vanligtvis brukar plocka mängder och där de kommer upp som gula mattor och väger halvhektot styck

Man gör bara sånt här om man blir bjuden

Nej det handlar inte om stora exklusiva middagar - det handlar om fotboll och det handlar om AIK och Champions League.

Jag har aldrig satt min fot på Råsunda eller än mindre sett en fotbollsmatch live. Fotboll har varit minst en halvlek för långt för mitt tålamod och bara det att det dessutom föreligger en risk att det är spännande har gjort att jag avstått. Jag gillar inte spännande grejer helt enkelt - avstår därför filmer med spänning, idrott som man inte vet hur det slutar, resor som bara pågår utan mål - som att äta med förbundna ögon, man blir liksom avhändad upplevelsen på väg för att den snöps av något annat, det där starka spänningsmomentet - min drog i livet har varit någon helt annan - inte vildsintheten.

Tack vare vännen och till yttermera visso matkonstnären Björn Frantzén hamnade jag på först på Edsbacka Wärdshus för middag och sedan på en champions Leaguematch på Råsunda...otroligt.

Likheten med att gå in på Operan, eller en stor teater är slående, bara att här tiger inte publiken still utan är en högst väsentlig del av tillställningen, fonden, scenografin, ytterligheten.

Upptäckte att jag snabbt, vid avspark, blev helt fokuserad på det som hände där nere på planen, inget annat störde, spelade ingen roll vilka tankarna var innan eller vad som upptagit mig under dagen - märkligt, till och med bättre än operan eller teatern som fordrar en hel del tillbaka från betraktaren som referendum. Det här var underhållning från första stund till sista, två gånger fyrtiofem minuter med några minuters tillägg. Och visst var det spänning, men tålighetens spänning, nästan meditativt och som fick små snabba utlösningar ibland som när nyförvärvet hos AIK, Mohamed Bangura presenterade sig och (visst ja, jag har inte sagt att det var AIK som spelade mot norska Rosenborg) som dittills bara spelar 16 sekunder i laget efter att ha hämtats från division ett-laget Värnamo med elegans som reptilsnabb balett spelfördelade eller tog emot och ständigt hittade lösningar.

Men säger vän av ordning, AIK?

Spelar roll tänker jag - det var kärlek på arénan.

Tack BF för en helkväll jag aldrig hade fått uppleva om det inte varit för att Du drog med mig.

Den ärbara vällusten - De Honesta voluptate

Titeln är självfallet Platinas i världens äldsta tryckta kokbok från 1480 eller snarare Maestro Martinos titel på sin kokbok för så här föreligger det att Bartolomeo Platina var en humanist och filosof som signerade en kokbok. Men på 1030-talet hittades ett i det närmaste exakt handskrivet manus signerat Martino - en köksmänniska. Platina hade helt enkelt tagit manus och gjort det till sitt högre i samhällsrang som han var över Martino som "bara" var i köket.

Jag bläddrar fram det jag skrivit i sak om Martino i min bok "Järnspisar Hackekorv och tabberas" och kan inte undanhålla att Martino lagade både maccaroni och Lasagne. I sammanhanget berättar jag om Boccaccio på 1350-talet som i Dec amarone skriver och "korvarna som var förbundna med vinet från Bengodi och bergen av riven parmesan" - hallo, 1350-tal.

Herrgårdslusthus som nöje

När jag och Rodjana slank in på Söderbrunns kolonilottsområde - Liljanskogsvägen in från Stockholms universitet - i akt och mening att bli inspirerade så ringde det liksom "De honeste voluptate" för en av de första trädgårdarna vi kom till var en 1700-talsinspirerad mångfaldig liten lustgård. Enkel, välordnad, men samtidigt rörig och skönt övervuxen.

Söderbrunn är Stockholms äldsta kolonilottsområde - skapat av Anna Lindhagen för 105 år sedan och på 50 000 kvadratmeter odlingsmark fördelat på idag 200 kolonilotter.

Vad kom först? Fönstren förstås - de återbrukas det och blir vackert i kolonilottsvärlden

Små gångar skiljer lotterna från varandra, alla trädgårdar med lika många olika uttryck. Några med riktiga lusthus, andra med hemsnickarade skjul för trädgårdsverktygen. Någon har varit tursam att få stora välvda fönster och lagt in dem som en hel vägg som ett växthus - lysande vackert i grönskan.

Genast åkte vi hem till vårt eget mångfald och började lägga upp planer för kommande år - för det tar tid att böka runt, plantera om, dra nya gångar, bygga växthuset vi planerat så länge och samtidigt behålla det som skapar miljön den här säsongen. Det är häftigt - det är en ärbar vällust!



Spaljerade äpplen att tänka på för de närmaste åren - god konst tar tid!

Råkultur med småungarna

Plötsligt infann sig distansen och småungarna förstod skillnaderna. Sushi hade dittills för dem varit de små svampiga riskuddarna med prefabricerat laxpålägg. Nu är det smakbomber på färsk fisk som sitter i sinnet.

Igår hade vi regntung dag med utflykt till Zetas trädgård där vi konstaterade rånförsök med dillpion för 695 spänn, morsning! och allt är TVs fel där dillpionen reklamerades som något alldeles speciellt med påföljd att det blev soprent i trädgårdsmästarhyllorna - hos Zetas hittade vi dessa överprissatta tämligen lamt växande stackars dyrdillpioner.

Vi la till en femhundring och åkte till Råkultur där vi slant in i trädgårdskortbyxor och fladdriga fritidsskjortor med håret sommar-på-ända.



Det är så bra att det matchar det bästa. Vi åt 2 sashimi och 35 bitars sushi utan trams och har smaken kvar snart ett dygn senare, i alla fall som upplevelse.

"Jasså var det så här bra det ska smaka", (Lovisa)
"Sushi - så här ska det vara" (Alma)
"Jag gillar inte sushi" (August som fick spagetti med köttkvarblivor från gårdagen när han kom hem)

En stämpel i sommarminnet blev det i stället för överreklamerad dillpion.

August slår en sjua i busken

Han har upptäckt livet - att slå en sjua i busken - stor kille nu!