En matvecka så långt.

 

Vad blir det i morron då? Jo pölsa med stekt potatis, röda betor.

Grönsaker? Vi brukar, sådana här veckor med genomgående "svensk" husmanskost, skämta vid bordet och säga "Grönsaker - sån skit".

I måndags hade vi knappt landat från landet (landat från landet - kul) och lagade enkel mat, böljande ugnspannkaka med fläsk a part och rårörda hälsingelingon.

Tisdagen blev det fläsk igen, rimmat och med paltbröd och bechamel med stekfettet nervispat för sältan och den goda smakens skull.

Idag blev det stekt strömming bara vänd i rågmjöl från Teve-kvarn och potatismos. Rårörda hälsingelingon även nu.

Fredag har vi gäster och då blir det "lite bättre" spis. Små munsbitar av gubbröra med matjes och Wretmans gravade böckling allt serverat på små bitar av hårt Hälsingetunnbröd. Allt följt av en rökig och het chili, svarta kryddiga  bönor a part och så den där gräddädelsyltgratängen som i tisdags.

Lördag vet i katten, kanske något enkelt som rester eller pytt. Kanske en kålpudding som förra veckan. Söndagen bestämmer vi sen, eftermiddag och kväll viks till att göra julgodis.

När vi går med hunden

                                                      

När vi går med hunden går vi en runda som vi kallar för "hundringen" och kommer då mellan några hus och direkt efter, kanske hundra meter, så öppnar sig det hälsingska landskapet som är helt fantastiskt och ständigt föränderligt.

En julig dessert med ost och sylt

Det var på den där tiden när jag och Christer Lingström gjorde en massa inslag i radio. Och det var även från den tiden (dock inte samma tid) när jag jobbade ganska nära Christer och producerade hans kundtidning, Edsbackakocken. Då hände det att vi blev ensamma i köket på Edsbacka och det var lugnt och dt var släckt i restaurangen, allt var putsat och städat, all hets och all stress var fullkomligt borta, men vi kunde inte hålla oss från att både prata och laga mat. Passade ofta på, i dessa stunder av lugn, att ta fram rätter som vi kunde använda i den matkrönika jag skrev för Dagens Arbete.

Det kom fram gräddädel (!) och det kom fram hallon, muscovadosocker och grädde.

Så kokade vi en sylt, befriade sylten från hallonkärnorna och kokade ner lite ytterligare, nästan så att den "stannade"

Rörde gräddädeln med grädde och en äggula.

Bottnade små ugnsfasta formar med sylten och ställde att kallna. Satte på ugnen på 250 graders grillelement. 

Hällde försiktigt ostmassan över och gratinerade tills fin färg.

Sådär ja, klart.

Tog upp det här ur huvudet igår kväll och det blev väldigt bra, helt lysande skulle jag vilja säga.

Några dagar där axlarna åker ner

 

Med vännerna på upptäcktsfärd i östanled

Det är 44 år sedan jag var där senast. Då skrev jag en serie om "Kyrkor i Norrort" i den tidens lokaltidning som hette Norrort. De här var så bra, tyckte en del att de samlades i ett särtryck och gavs ut till prenumeranter.

Omslaget till mitt särtryck om Kyrkorna i Norrort. Lite skrynkligt, vet ni varför? Jo det låg i ett likadant kuvert som ett vigselbevis och människan jag var gift med då gick från blixtrande elak tanke till våldshandling, ryckte kuvertet ut bokhyllan och försökte riva det i tusen bitar. Lyckades rädda skriften dock inte utan än att den fick lite skavanker. Och hur gick det sen? Alltså med vigselbeviset? Jodå det upplöstes av tingsrätten!

Det där särtrycket försvann för många herrans år sedan tills jag av egenlust Googlade på mig själv. Där utan förvarning dök det lilla särtrycket upp på ett antikvariat för 100 spänn. Åkte bums dit och köpte min lilla klenod, för det var det då och är fortfarande.

1977 senast alltså var jag i Österåkers kyrka för att skriva om familjerna Banér, Kurk och Oxenstierna som plöjde ner rikedomar för att bygga om kyrkan efter egna behag och barockens ideal. 

Nu åkte vi dit under förespegling att hitta en vapensköld över en specifik släkt. Vi brukar ju ändå samlas och äta lunch om fredagar så nu tog vi hela fredagsförmiddagen i anspråk för denna viktiga utflykt.

Och som vi letade efter vapenskölden, men icke fann. Fick tag på en vaktmästare och visade en bild. "Nej, den där finns inte här."

Undran! och Googling.

Ajdå, den finns i Österåkers Kyrka...i Vingåker. Fel kyrka, fel alltihop. Men ändå rätt, för vi fick en kulturhistorisk upplevelse och fick uppleva de ansrängningar som vidtagits för att bygga graven åt Gabriel Gabrielsson Oxenstierna, där hans hustru Birgitta Kurk slantat fram byggkostnaderna och de blev dyra!!!

Det slumpade sig inte sämre än att när grävningarna för gravkoret började så rasade hela kyrkväggen, eller i nalla fall delar av den. Trycket utåt var alldeles för stort för att kunna hålla taket, minsta skada i muren fick långhusväggen att brista.

Sagt och gjort, långhusväggen byggdes upp igen och hölls ihop av ankarslut med det Oxenstiernska vapnet på och gravkoret byggdes upp till långhusväggens nock och som "grädde på moset" byggdes en bastant strävpelare för att stå mot eventuella försvagningar i konstruktionen. Tänk så mycket omsorg om de döda och så liten omsorg om församlingen där de flesta levde under tvång och i armod.

Vi fick sedan en titt på såväl Österåkersanstaltens arkitektur och på den gamla 1100-talskyrkan i Össeby Garn, kanalhusen efter Åkers kanal samt Österskärs havsbad. Därefter lunch på vårt stamlokus. Jag tror det är 17e året vi är lunchinne på.

Mitt bland alla flyttkartonger fick jag Anders Lindström som övernattningsgäst - hur kul som helst!

 

Två dygn med Anders Lindström är en gåva. Det har varit alltför länge sedan vi fick bolla minnen, åsikter, musik och gemenskap.

Första kvällen gav vi inte upp förrän klockan slagit halv tre på morgonen, sedan satt vi hela förmiddagen vid frukostbordet och "spikulerade". Om kvällen var Anders med på repetitionen med Stockholm Concort, en kör som leds av Lars Åke Levin och där Anders ska gästdirigera i vår med engelsk musik. Det är alltså den kör vi sjunger i idag, jag och K, efter att vi lämnade Nicolai Kammarkör för snart två månader sedan

Vi har ju känt varandra i över 50 år och kan snappa upp grejer som hände decennier tillbaka. Samtalsämnen saknas absolut inte. Dessutom alla gemensamma vänner som vi har, körsång skapar inte bara musik, fokus, energi utan också samtal, relationer och stor glädje.

Nä, nu måste jag öva!

Farsan 100 och äntligen är det klart vems hans farsa är

Idag skulle Ingemar Lager fyllt 100 år. Han föddes den 16 november 1921 med "fader okänd" i kyrkboken.

Av och till genom både hans historia och min historia pratades det om vem hans pappa, min farfar, var utan att vi kunde få några andra svar att "förmodligen var det den, eller den".

Det hade viskats och hemlighållits genom alla år, det här med faderskapet. Min farmor fick farsan när hon var 20 och hon blev gravid när hon var 19. 

Det var väl en av huvudanledningarna till att jag för några år sedan tog ett dna-test hos MyHeritage. Kanske det den vägen skulle dyka upp ett svar. Dna ljuger ju inte och så här lagom till att farsan skulle fyllt hundra så sitter jag på ett vattentätt svar - jag vet vem min biologiska farfar var och farsan har två halvbröder i livet. Det är en otrolig historia som också ger mig stor tillfredsställelse i frågan om härkomst, släktskap, botten.

Fick en träff på en människa som tillhörde min "närmaste familj" och som jag delade fler dna med än med en känd kusin, son till farsans halvsyster (för övrigt den enda och också den yngsta av farmors fem barn som är i livet). Naturligtvis oerhört märkligt och en aning frustrerande. Började med at försöka pussla ihop det hela på dennes möderne och fick hjälp av MyHeritage servicetelefon i Tel Aviv och en rad olika sökredskap, men kom ingenstans. Tänkte först att den här människan jag är så besläktad med skulle kunna vara ett resultat av ett snedsteg av farsan, men det stämde inte i ålder eller tid, ingenstans.

Så dök det upp en ny träff, med inte fullt ut så många gemensamma delar dna, men ändock och ur samma familj/släkt/efternamn som den första. 

Han skulle alltså vara kusin till min farsa, alltså barn till en bror till den som skulle vara min farfar och till vilken den här människan som först dök upp som nära släkting skulle vara barnbarn till.

Då återstod en viktig sak, eftersom jag inte kom längre med dna, och det var att kunna bevisa den här mannens möjliga träff med min blivande farmor.

Hittade en släktforskare på nätet som en gång genomfört en forskning på uppdrag kring den här farfarsmannen och han ställde upp. Bland annat fick jag ett fullständigt cv över honom och en noga daterad redogörelse över hans liv.  

DÄR SATT DEN! Den 19 december 1920 kommer han till den by där min farmor bodde och där farsan senare är född. Han får jobb som hjälpreda i brukshandeln, en affär som låg i stort sett granne med min farmor. Han själv - låt kalla honom Melker - var 20 år gammal och det sägs att han cyklat från Orsa för att få jobb i handelsboden.

Den 16 november 1921 föds farsan i grannhuset till affären. Den 19 november, alltså tre dagar senare, drar Melker iväg från jobb och by.

Då säger historien att den här Melker hade blivit uppkallad till min farmors far och han hade frågat om han menade allvar och skulle ta till sig farmor och farsan och bilda familj. Melker hade svarat nej och då hade han blivit ombedd att "dra åt helvete". Jag har alltid misstänkt det, men fick det nu bekräftat - Melker drog åt helvete, det låg tydligen vid den tiden i Borlänge.

Ja vad gör man när hela historien ligger där framför en. Jag ringde upp den äldste av min halvfarbröder och berättade och fick klart för mig att om faderskapet i min släkt varit en väl bevarad hemlighet så var den ännu mer hemlig i hans familj - det fanns inte ens misstankar.

Har nu också fått fram bilder på en åldrande Melker. Det är slående likheter mellan honom och farsan. Även intressena i livet inte bara tangerar och håller en exakthet, logeaktiviteter, ledarskap, gastronomi.

Ännu håller jag den här delen av mig själv namnlös ända tills jag pratat med samtliga berörda. Det är ju omtumlande för mig och förmodligen även för dessa.

Sorgligt nog hann inte farsan få reda på vem hans biologiske far är. Farsan dog för åtta år sedan. Melker kanske också varit ovetande, men det vetefan förresten, men kanske kunde glatt sig åt farsan som son.

rit.