Chris Harris och n'Harmony i skön förening

Chris Harris Sr and n'Harmony

Det finns dagar man egentligen inte borde orka. En sådan dag var igår. En sådan dag som man bara hade lust att åka hem och ladda batterierna i soffan framför TVn. Vi gjorde inte det! Och det var tur.

Istället samlade vi oss och gick emot ovilja och trötthet, muskelstelhet och krämpor och vi gick till kyrkan!!! Nya Turebergskyrkan som har ett alldeles fantastiskt rent och rytmiskt skal, men som jag har en del att säga om vad gäller den fasansfulla idén att släpa in återvinningsmaterial som inredning i den fina lokalen. Är inte Gud värd mer som hyllning i det egna templet?, kan man fråga sig, å andra sidan så står det inget i bruksanvisningen att templen ska vara överdådiga...snarare egentligen tvärt om. Okey, då är det formen jag tycker är ful, brädlappar, återvinningsglas...äh skit i det det var inte därför vi gick dit.

Kvällen var en Gospelgudstjänst inte helt, men nästan helt, i befriande amerikansk anda, och understruken av celebra Chris Harris, senior Pastor of Bright Star Church of God in Christ i Chicago.



Han tycks kunna göra vad han vill med rösten och tillsammans med n'Harmony, där bland andra mitt lilla barnbarns mamma är en av rösterna. Bakom dem stod också Sollentuna Gospel under Karin Runow - jisses vad de svängde.

Två timmar i ett rasande pådrivande tempo och ändå stod tiden still på en enda punkt hela tiden.

Så är Turebergskyrkan försvarare av det ceremoniella har jag förstått efter att ha pratat med några av kyrkans präster, inte direkt högkyrkliga, men ändå traditionella. Källen igår blev en häftig kontrast mellan Chris Harris sjungande rytmiska och medryckande frälsningsförkunnande och församlingens växelläsning och förberedelser och nattvard.

Hemma igen sa vi att vi nog ska försöka gå emot tröttheten lite oftare, speciellt om kvällar kan vara så sinnesroinspirerande. I allt jobb, i alla ekonomi, bland alla människor är det så lätt att tappa just bitarna av sinnesro - märkte igår kväll hur väl jag behövde eftertanken, inåtblickandet och utagerandet.

Blommor från August

En sådan stor tanke i en sådan liten människa. Han kom springande till mig, mot staketet på dagis och hade handen full av blommor - "här pappa, ha med Dig idag från mig".

Kanske de viktigaste dagarna på terminen

I veckan som var hade skolorna i Sollentuna möjligheter att skicka sina elever klassvis till Hersby Hembygdsgård. Som sysselsättning under dagen fanns trasmatt-tvätt, kardning och spinning av ull, knivslipning, visptillverkning och ett allmänt kunskapsintag. Det är då alltid någon unge som kommer fram och säger att "så där gör min mamma" eller "sådär gör vi hemma hos oss". Det vi tror är historisk tid är nutid för andra. Och jag kan inte nog understryka att det här är något av det viktigaste vi inom Hembygdsföreningen gör; bygger broar mellan unga människor och trycker på en ökad förståelse. Sedan tycks vi alltid ha tur med vädret också!

Egenkardad och egenspunnen ulltråd

Vad var det om sparrisknopp och vilja opp?

Blixtbild klockan tio på kvällen efter att jag försökt så morotsfrö i kvällsbrisen

Tid - det måste få ta tid. Sparris tar tid. Sedan tar den ingen tid alls.
Förra året grävde jag en sparrisbädd, djupt ner efter alla konstens regler och i bästa jorden. Rötterna fördelades över en liten jordås i gropen och ömsom såg jag framför mig de rika skördar jag en gång fick på Gotland där jag ärvde ett sparrisland efter förre ägaren och ömsom tänkte jag som vanligt att "det här blir det nog bara skit av".

Jag tror att jag ofta tänker som det sistnämnda för att antingen inte bli besviken eller antingen bara bli förvånad och lycklig, att inte ha några förväntningar alls - så har jag tänkt vid varje frö jag satt ner och så tänkte jag när jag tittade på de spretande sparrisrötterna djupt nere på jordåsen i hålet. (rödbetorna jag sådde i förrgår blir det nog inget av)*



Förvåningen, överraskningen, glädjen - allt på en gång när små tunna sparrisknoppar bröt jorden och sträckte upp ganska snart efter att jag satt plantorna. Och de skulle få stå kvar, inte röras inte klippas eller tuktas, växa upp till vackra plymer och sedan får vissna ner. Se men inte röra, så skulle sparrisen kunna ta sig och bli kraftig.

Sparrisland, ostronbädd, vintern är tid


Vintern fick gå. Våra ostronorgier hemma blev sparrisbädden behjälplig inbillade vi oss efter att ha tolkat Carl von Linné som blev småerotisk av ostron och sparris. Om inte annat så gör de många vackra ostronskalen i trädgården våra grannar konfunderade.

Översta bilden är tagen ganska så nyss. Det är försommar. Vi väntade länge, så länge att vi trodde att sparisen dött under vintern - tid, mens grannen skördade och tog tillvara och till och med tröttnade på sin sparris - i vår sparrisbädd, inte en knopp - tid!

I veckan som gick, och jag såg dem inte direkt, knoppar som fyllda av sollängtan bröt den grå jorden. Den lever, den finns, den är!



Andra året - det ska få bli plymer igen, tid, inte röra, inte skörda, bara se knopparna växa till sig. Först nästa år kan vi börja hösta något av sparrisen - tålamod, längtan, det blir säkert något av det här.


*Så vet vi ju att i juli - augusti är trädgården så fylld att vi knappt kommer in

Gastronomisk copycat - med fokus på idé snarare än smak

Hela Frantzén Lindebergs nyligen när de utsågs till Årets Bästa Krog av White Guide

När orden flög över världen. Den österrikiske krögaren Walter Eselböck gjorde sig omaket att resa till Sverige. Där hittade han in till Frantzén Lindeberg och blev tydligen så överförtjust att han snodde hela designen, hela idén, alla ord. Hemma på egna restaurangen Taubenkobel, förvisso en restaurang som en gång haft två stjärnor i guiden, applicerade han helt enkelt hela "frantzén-lindeberg-kittet" översatt till tyska. Till och med ordagrant hur maten beskrivs och även det välkomstbrev som alla gäster får vi ankomsten till restaurangen och vars ord faktiskt är mina.

Det här måtte väl vara höjden av pinsamhet, grym pinsamhet att bli avslöjad med båda armarna långt ner i syltburken och samtidigt som Eselböck gör enligt SvD först försöker förneka och sedan erkänner och då försvarar sig med att kalla sig kulinarisk avantgardist.

Visst kan man se det lilla avantgardistiskt avslocknande i att stjäla en idé, men för att skilja det från stöld måste man då påtala att handlingen i själva verket är ett stycke konstverk - det har Eselböck inte gjort, alltså är det stöld av idé och ord han ägnat sig åt.

Lustigt att en matlagare på nedåtgående och nu i fritt fall genom sina korkade tilltag nu har gjort att Frantzén Lindeberg även blivit "världsberömt" i Österrike sedan tidningarna både där och i Tyskland slagit upp den lilla koppykatten stort.

Hembygdsvänner, sakletare, auktions och loppisexperter, folklorister och konstvetare, agrarhistoriker och bönder - kolla bilden; Vad är detta?

Min kusin ställde frågan på sin facebooksite nyligen utan att få ett vettigt svar. Jag själv har inget självklart svar, en ria kanske, en slags tork. Någon som har en aning och som har sett föremålet förr?

Äntligen ett smakbrott, fläsk med grönpeppar - bra LCHF

Det blir lite trist i längden, denna LCHFs fundamentalistiska väg och det smakar ganska lika - fettet försöker så gott det kan att bära smaken från proteinerna, men lika tycks lösa lika och smakerna blir lite ointressanta - plötsligt sitter man där och bedömer mättnadskänslan istället för smaken (är det så kebab och pizzaälskarna känner det jämt?).

I veckan kom jag hem och Rodjana hade tagit hand om en grisnacke som låg vackad i kylen. Skurit den i skivor och helt enkelt stekt i smör. Så krossade hon lite färsk grönpeppar, den där vi köper på stängel på Thai Fong i Märsta. Upp med köttet på tallrik, i med grönpepparen, rör runt två tre varv och så vispa ner rejält med grädde så att all smak ur pannan löser sig. Låt koka ihop hastigt och sila över köttet.

Det lilla, i min för tillfället starkt begränsade smakpalett blev plötsligt oändligt stort. Ett stycke smaklig glädje mitt i protein och fett-träsket.