Perfekt ost i Lunån

Det visste hon nog inte, Maria Leksell, när hon träffade Tage Johansson och flyttade till Lunån utanför Falun, att hon skulle bli giftig på ost.
Jag har länge känt till och köpt Maria och Tage Johanssons fantastiska gårdsskapelser, men i dagarna var det första gången vi körde upp till gården en bit från Hedemoravägen. På gränsen till pastoral liten by mötte oss, med kvarn och kvarndamm, smågårdar, skog och öppna landskap.

-Jag hade får från början för att hålla landskapet öppet och för att kunna jobba i Falun, men lodjuren använde våra får när de lärde sina ungar jakt och dödande. Vi förlorade 27 får på det sättet och när vi skulle snaöka om skyddsjakt var det så problematiskt att det var lättare att ge upp fårnäringen, berättar Maria Leksell.
Är det inte förbannat?
Det blev några fjällkor istället, men då gick det inte att jobba vidare i Falun, kor kräver mer än får. Så blev det ett mejeri också och tydligen är mikroorganismmiljön perfekt för med Marias handlag och kunskap blir ostarna gastronomiskt läckra äventyr.
Läs mer om Stor Lunån här

Mellankvarn med besatthet och kvalitet som drivkraft

Vattnet forsar från dammluckorna och delar sig kring en liten ö med hängmattor. Välvda broar över vattenfårorna och så det gamla kvarnhuset med buktande väggar som stått mot fors och fukt i många generationer.
En gång i tiden fanns det 17 olika vattendrivna verk efter ån i Delsbo. I Mellankvarn regerar Kristina Söderbäck med eget mjöl och andra produkter en kvarn kan ge, bageri, kafé med mat och en butik samt annat redigt hemkokt.



-Jag är ju bara amatör i bageriet, säger hon och får fram det bästa bröd man kan tänka sig, syrligt med doft av loge och säd och härligt blåsigt med en yta som man kan dö för att frasa i sig.
Hit kommer bagare och "andra amatörer" för att hålla seminarier så småningom har jag förstått. Kurser, deiskussioner, möten om det nödvändigaste i livet, det goda rena och oförfalskade.
Det är meditativt att hamna i ljud från vatten. På Mellankvarn härskar ett lugn och det lugnet störs inte av folk som släntrar ner mot kvarnen för att köpa frukostbröd eller äta lunch. Platsen är lugn och befolkad



Jag stannade över natten i detta lilla kvarnparadis där besatthet och lidelse är komponenter parallellt med ett stort kvalitetstänk.

Det finns all anledning att återkomma till Mellankvarn och det finns all anledning för Er som är i närheten att ta vägen till Delsbo och Mellankvarn.
(PS det finns ett privat vandrarhem nästgårds för rimlig övernattning.DS)

Tokblommande doftbomb

Vi åker efter små och medelstora vägar i Jämtland, Hälsingland och Gästrikland. Alla fönster i bilen är öppna för doft av skog, sjö och nyslaget hö. Värmen och solen är som i Thailand.
Så slår det som en doftvåg in i bilen.
- Jasmin.
Lika plötsligt som doften kom var den borta.
Så kom den igen och det var nästan som magi.
Vi tittade efter jasmin i trädgårdarna vi passerade, men jasmin doftar ju inte i knallvarmt solsken.
Så stämde doftvågorna med haven av lupiner i vägrenen. Färgpaletten som böljar i vägrarna här uppe. Lupinerna tokblommar i vägrenen och de doftar intensivt som jasmin konstaterar vi.
I Floran står det att lupinus är svagt doftande. Tillsammans i ett hav av blommor blir doften intensiv.

Ljuset, människorna, maten - BJÖRNMÖTET

Göran Englund i Överböle grillade perfekt älgbiff. Lokalare mat kan det inte bli, egenskjuten i skogen ovanför huset.

Det har varit oroligt härligt varmt längs Indalsälven i Ragunda.
Vi vaknade den där morgonen när Michael Jackson fortfarande levde och vi frukosterade.
Långt senare på dagen åkte vi över älven vid Krångede kraftverk och upp över åsen. Där, i en gryta, hittade vi Öratjärn, ett litet blänke med sandåsrenat vatten.
Vi hamnade där av två anledningar; ett avslappnat ställe att äta lunchen vi handlat i Hammarstrand och för att barnen skulle få svalka sig med bad.
Ni vet hur det är - det ligger annat folk på stranden och man börjar slå av en prat och samtalen växer och man möter en lika stor social kompetens på den andra filten. Samtalen verkar inte ha något slut; barn, lärande, böcker, historia, jakt, fiske - det bara rullar på och blir viktigt.
På den andra filten låg familjen Englund - Wallin och de bjöd på hemgjord svartvinbärssaft.
Några timmar senare satt vi hemma hos dem på slänten mot älven i ett fantastiskt ljus och köksträdgård med växthusodlad squash och lagade mat.

Maria Wallin och Rodjana ägnade sig åt thaismaker som överraskande stämde med lokalälgen i smak.

Mötet märktes i maten. Göran är jägare och tog fram älgbiff som han marinerade och lade på grillen. Rodjana och jag tog fram gasspisen ur bilen och lagade "Jam gong", het sallad på räkor och så wokade vi grönsaker tillsammans med Maria. Våra barn lekte i trädgården med den svidande vackra utsikten.
Samtalen växte och omfattade snart allt och med en smittande intensitet. Matlagningen gick över i ätande, vilken grillbiff - med hemgjord vitlöksmajjo och ropstad hemodlad potatis från i fjor. Hetta i thaimaten och solen gick aldrig ner. Vilken skönhet är det inte i det där?
När vi var barn sa vi alltid hemma att vi skulle få "främmande" när det kom gäster. Familjen Englund Wallin fick främmande på riktigt - som en blind date och vi kände oss otroligt berikade, bortskämda och glada över mötet.
Maria berättade att det varit björn på ängen framför huset. Som stadsbo får man björnfrossa bara av tanken.
Midnatt var det fortfarande ljust och vi genar hem över Indalsälven vid ett litet kraftverk med världens smalaste bro.
När vi åker nedför backen är det en äng in till höger. Alla i bilen skriker "BJÖRN"!!!
Och visst - från ängen och in i lövslyskogen "rinner" en björn iväg så det står härliga till.
Sicken en dag.

Döden i skogen

Detta är en samling stenar i Krångede vid en avrättningsplats. Stensamlingen är misstänkt lik andra platsers gravar.

Alldeles bredvid vägen vid Krångede, vid Simolletorpet och där det idag ligger en klubbstuga ligger Ragunda avrättningsplats.
Vi vet inte så mycket mer om den än att det avrättats folk där, förmodligen under 1700 och 1800 tal, kanske tidigare.
Det är på den gamla stranden till indalsälven före regleringen.
Dessa inbjudande jämtar beredde oss väg och visade platsen när vi frågade. Och det är klart att man träffar bå bygdefolk det första man gör, människor som är urkunniga.
Först var det Stefan Nilsson som körde före och visade vägen. Vi träffade honom vid Krångede kraftverksmuseum och han ringde omedelbart in Gunnar Sahlin som en gång i tiden haft en karta från 1700 talet och där platsen finns utsatt som "afrättsplats".
Nu har vi nsett en hel del avrättningsplatser och kan jämföra.
Begraver man en människa så ser det likadant ut på plats efter plats.

Stefan Nilsson tv och Gunnar Sahlin, urkunniga bygdefolk i Krångede som ledde oss fram och berättade om avrättningsplatsen för Ragunda.

Ganska omedelbart kunde vi hitta minst två gravar efter cykelvägen. Det en slags morbidturism vi ägnat oss åt, men under en lång tid i arbetet med min bok "Döden i skogen" ägnade jag mig åt att se avrättningsplatserna i gamla handlingar och i dokument, överklagningar av dödsstraff till kungen och i prästers rapporteringar och skillingtryck. Därför är det ganska "befriande" att se platserna i verkligheten.
Jag har en del kvar att titta på. I boken finns listat över 450 avrättningsplatser i Sverige.

Hammarstrands gastronomi

För oss, när vi ligger ute, låter vi upplevandelandet komma till oss snarare än söker upp det. Ändå åkte vi till Hammarstrand för att inhandla en karta mer högupplöst än den vi har. Jag känner nämligen till en avrättningsplats i bygden som jag ville titta närmare på, men inte klarade av att hitta utan en 50 000 delskarta.
Vi gick efter storgatan i Hammarstrand, Centralgatan, och det var väldigt trivsamt med folk som pratade med oss vart än vi stannade till.
Så hamnade vi i "Det goda livet", en liten butik som lockade med lokala ostar, lokala korvar, björnskinka, älg och ren.
Här lagades också matlådor av lokal karaktär och butiken hade bara varit öppen en vecka.
Vi handlade korv och slog av en prat.
Paret Ellen och Kees Slinger har kommit från Holland för tre månader sedan och funderade över vad de skulle göra i Sverige, i Jämtland, i Hammarstrand.
-Det som inte fanns var en butik för lokalt producerade kvalitetsvaror, så sagt och gjort.



Det är klart att det ska holländare till sådant - svenskar blir hemmablinda.
Och så gick vi vidare ner på Centralgatan och där stod en ambulerande brödbutik med stenugnsbakat surdegsbröd av bästa märke.
Sibylle och Wulfgang Löhr's öppnade bageri och står på Centralgatan i Hammarstrand varje fredag. Svenskarna har nog blivit hemmablinda. Plötsligt får de uppleva sin egen smak genom människor som inte räds etablera sig. Den egna getosten, den egna goda korven och syltan, surbrödet som bakats i generationer i bygderna. Det är bra och det är glädjande och det är gott.

Frukostering med utsikt

Inte bara en formidabel utsikt över Indalsälven som srömmar som ett klarblått blänke långt nere i dalen utan en frukostering med utsikt för dagen. För så blev det efter att ha börjat klockan åtta på Holmstagårdens terass och så blir det om man låter dagen gå lite som den vill.
För övrigt är Holmstagården i Utanede ett litet udda ställe som förstått innebörden av hotellservice. Jag har det senaste året bott på stjärnklassade världshotell, men när det gäller närhet, värme, service och "ingenting är omöjloigt" så toppar lilla Holmstagården - byggt som ett bostadshotell åt vattenrallarna när älven reglerades. Idag mer som ett mer praktiskt vandrarhem med toalett och dusch i korridoren.
Vi bodde här, bakom Thaipaviljongen, för åtta år sedan första gången - idag ny ägare och höga ambitioner och stora leenden.
Frukosten igår klockan åtta blev inledningen på en mycket händelserik och (upp)levande dag som slöt i ljuset klockan ett på natten.