Tabberaset tar pappaledigt

Några dagar borta från internet tror jag.
Just nu känns det som på bilden efter att ha plockat fyra kilo jordgubbar ur landet.
Unnar inte mördarsniglarna en endaste bit.
Annars sköter det sig själv om jag inte bryr mig på en vecka för om en vecka är vinbären tillräckligt mogna för att göra saft på. Just nu lämpar de sig bäst till gelé.
Om en vecka tror jag vi kan ta de första gallringsbetorna och servera med salt och smör.
Om en vecka har bönorna börjat blomma och första skörden av sockerärtor är klar. Om en vecka tar vi de första små färska lökarna. Om en vecka behövs det rensas igen. Under tiden kommer min granne att vattna majsen.
Om en vecka tar vi de första potatisarna. Snart sätter vi nya!(?).
Självklart - måste ha färskpotatis till julbordet.
Sant eller osant?
Vänta och se - jag ska berätta för det är faktiskt sant!

Lux på Bro Hof Slott

Bro Hof Slott

Vi valde länge inför dagens lunchutflykt. Först tänkte vi åka till, Oaxen men där är lunchen en helgupplevelse.
Istället åkte vi ut till Upplands Bro och en golfklubb som heter duga, i alla fall vad gäller det estetiska - något annat kan jag inte bedöma vad golf anbelangar.


Synen först är ut över Mälaren - det är storslaget och mäktigt. Landskapet är lagt som sjöängar och lite längre fram tänker vi att det inte alls går att köra. Två stora svarta grindar, guldornament och en fantastisk gammal allé med en grusad väg - det ser så privat ut - vägen upp mot slottet. Brödet från det egna bageriet, det kan man ju leva på!

Det är meningen att köra vägen upp. Och det är där som Henrik Norström och Peter Johansson lagt sitt tredje Lux och det är vackert och så fantastiskt "snyggt". Bakom den engelskinspirerade baren ligger köket kaklat som en långbänk och utanför är terassen som är så vit att det svider i solen. På senhösten eller tidig vår ska det byggas en vinterträdgård här med magnifik utsikt över skogsbryn och fairways.
Slottet är en ståndsmässig gräddbakelse i 1800 talsinspirerad barock och empir - det är klart att man ska dinera under kristallkronor då.

Menyn är som den inne på Lilla Essingen med den lilla unika skillnaden att här är de lokala producenterna mer kända än inne i stan, de finns här omkring, många av dem, och namnen är bekanta. Nu fastnade jag, Rodjana och Janne för dagens kötthusman, Biff Lindström eller Biff à la Lindström som den egentligen heter för Lindström var namne med Luxkrögaren Henrik (1800-tal och sekelskifte) och lagade rätten först på Hotel Witt i Kalmar. En rätt jämgammal alltså med det slott vi äter den i. Här med en fasthet utan att vara torr och med sälta från kapris, syra/sötma från rödbetorna och en smula beskhet/sötma från löken. Perfekta vaxbönor i smör till och så stadshotellpotatis på färskpotatis till.
En Henrik Lindström

Gittans makrill

Gittan tog en halstrad makrillfilé som var minst lika god och så åt vi chokladsuffle till dessert och den försvann som en löning så liksom mandelbavaroisen igår fastnade inte desserten på bild.
"Djäla" läcker dag idag med! Inte minst genom miljö, vänner, smak och med en som vanligt trevlig och inbjudande Henrik Norström som guide och sällskap.
Tro mig, det här kommer att bli en vallfartsort inte bara för golfare utan för matfolk också. Perfekt!!!
Var vi äter i morgon? Ja, inte vet jag, men eftersom vi lever för att äta snarare än äter för att leva så är vi på gång även då.

Ulla Winbladh

Hon blir en följetong - vår vän Gittan - som slår följe till luncherna. Igår Edsbacka, idag Ulla Winbladh, imorgon någonstans efter Mälaren tror vi. Och vi har så förbaskat trevligt. Babyn sköter sig och njuter i vagnen.
"Ulla" där för övrigt min dotter serverar på "gruset" är en utmärkt plats att "se folk", en prinsessan Lilian, en Bert Åke Varg, en Ulf Larsson, en Pelle i köket och så alla man känner igen, men aldrig intervjuat och därför inte kan placera. Lät det där konstigt? Det var meningen!


Liva, hon heter så en av mina tre döttrar, den äldsta, rekommenderade inget - "ta det du brukar tycka om". Det är ju deras "strömming Bellman" med senap i panaden, men så dök det upp en kokt lamm i dillsås signerad Mats Öhrn och den blev självklar. Rodjana tog en rimmad lax med dillstuvad potatis. Rejäla portioner, väldigt gott och ohyggligt prisvärt speciellt som miljön är så intagande i solen. Avslut på Xoko med dubbelkaffe och mandelbavarois.

Uppäten-utsuddad; bavarois på Xoko

Utsuddad Xoko

Det är egentligen att börja baklänges, på Xoko - igen.
Och bäst jag sitter där framför en uppäten mandelbavarois och förstår att jag skulle tagit en bild så kommer jag att tänka på Robert Rauschenberg som länge hade önskat sig ett verk av dignitet från Willem De Kooning, men fick en blyertsteckning på en akt (förmodligen på hustrun som han tecknade om och om igen).
Det var inte av besvikelse utan av ett slags retsamt engagemang - en fråga om det var möjligt - som eggade Rauschenberg när han tog ett suddgummi och suddade ut teckningen och med bara några De Kooningspår kvar på pappret signerade verket med: "Utsuddad De Kooning, Robert Rauschenberg."
Av mandelbavaroisen återstår intet.
Lystet tagen av Göran Lager.

Trots mördarsniglar

Visst finns det ett trots i trädgården. Det växer så innibomben och det ser ut som att vi vinner kriget mot snigeldjävlarna även i år och får skörd från det mesta.
idag plockade vi en liten hink med jordgubbar och det finns mer att ta, massor.
Gelé på gren
De bästa av allt med vita doftande smultron är att ingen pallar, ingen tror att de är mogna!
Årets första ros, nu utsprungen
Mina röd och vitbetor snart klara för en första gallringsskörd, den bästa, bara med salt och rört smör, kanske lite smulad getost
Mina historiska bondbönor med smak som det smakade för 2-300 år sedan.
Citrontimjanblommor, att repa och lägga i innervecket på kycklingbröstet före grillning.

Lyckas med mördarsniglar

Har man inga myskankor eller tillräckligt med koltrastar så återstår bara en sak, manuell bekämpning av dessa "Satans grönsaksmördare". Den spanska snigeln som muterat sig med den svenska äter upp allt som är skört och vackert, den polska salladen , bruna bönorna, störbönorna, den ger sig till och med på rabarbern som alla säger att den inte äter. På dagarna ligger den under något och smider planer på var nästa smetiga attack ska sättas in.
Igår plockade vi en halv hink - tar inte med den på bild för det är så djädra äckligt att det inte passar här.

Jag och barnen har haft för vana att klippa den rätt av med sekatören. Nu är det så många av sorten att vi vill ha bort dem och inte ha några skrottar liggande. Det lockar nämligen nya sniglar dit.
Igår klippte vi en på trätrallen. Det tog tio minuter så var tre "kamrater" där och smaskade i sig.
Varje gång vi klipper dem mitt itu har vi mumlat samma mantra: "Brinn i helvetet din djävul".
Nu tog vi varsin grilltång och så plockade vi, en halvhink full.
Ett saltkar - det räcker. Salta lite på snigeln och deras eget inre system kollapsar, de vitnar och dör snabbt. Hinken blir en geggig massa. Härligt!

Glömde på bistron

Vi var så entusiastiska att vi helt glömde av att plåta.
Tillsammans med vår goda vän "Gittan" satte vi oss i bilen och lät den i stort sett styra sig själv vid lunchtid. Först var den på väg till Rappnes utmärkta vegetariska byffé på Slottsträdgården i Ulriksdal där vi var i förrgår och åt hur mycket som helst. Men så hade vi läst någonstans där det inte framgick helt att det bara var a la carte under sommaren. Utan att vänta på bekräftelse styrde bilen mot Edsbackas Bistro som vi bestämt vet serverar lunch ända till 15 på vardagar, utomhusservering bakom huset dessutom och i lugnet och i skuggan under ett knotigt vackert äppelträd. I örtträdgården breder myntan ut sig och slåss om utrymmet med en ytterligare rival, oregano. Handtextat slår det mot oss att det för dagen, bland allt det övriga, bjudes Wallenbergare. Och den kommer in gräddig, puddinglik, härligt patinerad av skorpa och så precis stekt att den nyss stelnat, luftigt ljus och lagd på perfekta gröna ärtor och riven kokt vitkål som stadga, gräddgult mos vid sidan om och rårörda lingon till.
Djädrar vad fint!
Det som återstod att plåta var en urdrucken kaffekopp.
I morgon? Lunch på Ulla Winbladh!