Med franska förtecken. Lite mer från månaden på hotel Chevillon i januari

Grez sur Loing, ska vi ta det från allra första början? Egentligen var det i september 2023 som min fäbless för Chevillon och Bonnierateljé 2 startade, men det har jag skrivit om tidigare.

Nu var det januari 2025 och jag hade legat på sjukhus i mitten av december och allt syntes förbi. Ett virus på balansnerven. Magnetröntgen av hjärnan gav vid handen att det inte fanns några läckage eller förträngningar. No problems att lyfta till Paris direkt efter nyår. Världens dyraste kaffe på Norwegen. Längtade till frukosteringarna i lägenheten med bröd från bagaren Benoît och fransk paté och ostar, söt sylt och starkt kaffe.

Längtade också till det fokus jag får i ateljén, ensamhaten och koncentrationen, ljuset som nu i januari var något helt annat än det i september. Kallt, råkallt, isdimmor och isbark, snöflak och vind, svarta fåglar som kraxade, inga vinande svalor med bo i fönstersmygen. Ljuset, alldeles utfrätt, lilalikt och ändå så avslöjande, färgrikt i allt det grå. Och så bron som så många attraherats av och jag kände mig tvungen redan senast. Motvilligt drog jag mig då ner till Strindbergs badställe och skissade bron och gjorde färdigt ur minnet i ateljén. Det blev en försiktig bro minst sagt, fortfarande en favorit för jag känner motvilligheten. Har ramat den nu. I september var det en man från byn som omedelbart villa handla bilden. Jag sa "har du möjligtvis en Laban i mint condition så kan vi byta" i ögonblicket tänkte jag, "vad sa jag nu" jag behövde ju pengarna och var inte sådär på för att sitta i en 60/70-talskomfort och ratta en bil som med lite ansträngning kom upp i 90 och ända till Stockholm. Han hörde inte av sig igen men var moloken då han bara några veckor tidigare haft en Laban men givit bort den till en kompis. Målningen finns kvar och idag är jag lite glad för just detta.

Loing var stridare nu än i september och skitigare.

Badstället, översvämmat med svinkallt franskt vatten

Äntligen tillbaka i ateljén, samma som september 23, samma doft. så fort jag fått upp väskorna i lägenheten rusade jag ner för att ta ateljén i besittning, ställa allt i ordning exakt som tidigare, packa upp pasteller och färger, pennor, papper och fixativ.

Återkommer snart till tankar om själva uttrycken, om mina egna bilder. Jag har tid att tänka. Har hela Chevillon helt för mig själv, inga stipendiater eller andra är där. Jag går genom salar och kök, korridorer, allt är tyst och kallt, 12 grader utom i lägenheten där jag brassar på med värmen. En arbetsmånad ligger framför mig, en resa inåt.

Med Matmaffian på maffig lakritsprovning

Hallå där, höj blodtrycket och få en smak av den fina världen. Vad sägs om kombon lakrits och tryffel, lakrits och barndomens bananpastill eller med smak av 50-talets tablettaskar; Viol. Eller lakrits tillsammans med fermenterad koreansk vitlök. Lakrits som når svindlande höjder och utan jämförelse den kanske rikaste lakritssmaken som finns, testa gärna hyllningen till Tore Wretman. Han brukade avsluta sina långa matdagar vid sitt krogimperium med att slänga upp fötterna i soffan och njuta av ett glas cognac tillsammans med lakritsbåtar. Nu vet jag inte om kombon vare sig är lyckad eller hälsosam, men ett vet jag däremot att dessa HAUPT:s lakritsbåtar är maxade med lakrits och inte går att jämföra med lakritsbåtarna i lösgodishyllan som knappt innehåller lakrits.

Pratar jag maximal lakritsnjutning?

För ett tag sedan var den förening jag är glad över att tillhöra Sveriges Matskribenters förening, den så kallade Matmaffian, som har ett 80+-tal medlemmar och till och med tillhöra styrelsen. Sisådär varannan månad eller ibland oftare hittar föreningen små guldkorn i tillvaron. Ett av dessa var en intensiv lakritsprovning för någon vecka sedan hos HAUPT Lakrits (ett företag som jag ofta återkommer till och hyllar och har så gjort sedan första smakprovet för en massa år sedan och detta för korrekthetens skull utan betalning eller mutor!!! utan för ren och skär omsorg om smak!)

Vi samlades tolv medlemmar för en och en halv timmes lakritshistoria och rikligt med smakprover (deras nykokta lakritsfudge är nästan att dö för)

Det här är en idé som är lysande för företag eller föreningar, kompisgäng eller bara för att. Slår mig att världens saltaste lakrits inte var med på provkartan, tigg och be att få testa den, Svenskjävlar! eller köp med en burk hem...eller två, så salt att man nästan inte står ut, ändå beroendeframkallande.

Googlar på min egen blogg och ser att jag skrivit dasspapperslånga grejer om HAUPT, då förstår ni min passion. Följ länken och ta första steget till att bli lakritspassionerade ni också.

BILDER: HAUPT  från Matmaffians provning

Promenader till kyrkogården och Chevillons familjegrav, målningar, isgata och frisk luft

 Jag har försökt hitta i historien. Vem som ägde vad. Hotel Chevillon i Grez sur Loing hade många ägare, så långt kom jag. En målning i trapphallen beskriver madame Chevillon som ganska uppenbart var en av ägarna. 

Jag tog dagliga promenader i den stillsamma byn. En god vän kommenterade min närvaro efter att själv ha varit där 2010 att "byn är så jävla tyst och tråkig att det enda som återstår är att arbeta."

Det är helt överensstämmande, men frisk luft kan ju ändå behövas av och till. Jag försökte därför att i den sura januarikylan ta mina dagliga promenader och även om jag vid det här laget känner byn ganska så väl hittar jag alltid något som är nytt för ögonen. Trädgården som är helt igenvuxen bakom röda gallergrindar som tillsammans döljer ett övervuxet och som det ser ut helt övergivet hus. Det ligger efter Rue Wilson, alltså samma gata som huvudentrén till Chevillon, lite upp till vänster mitt emellan hotellet och krigsmonumentet. Övergivet? Ja jag trodde det enda tills jag såg en man som stängde grindarna bakom sig och var på väg till sin parkerade bil tvärs över gatan. Frågade honom om huset. "Ja jag bor där, svarade han.

Lite längre upp på samma gata, precis innan man helt enkelt går ut ur byn ligger begravningsplatsen övervakad av ett rent hiskeligt och jättestort krucifix. Jag vandrar med stor tillfredsställelse runt i de olika begravningskvarteren och bland gravar rikt dekorerade med små minnessaker och skulpturer, det är fantastiskt att se hur folk vårdar sina döda, men inte så värst länge. Längst uppe i området ligger de allra tidigaste döda, de som gick bort för hundra år sedan.

Väl jag spatserade bland de raserade gravhusen och  gravarna så ser jag en grav med en ståtlig sten som ett kors och en tomb med rostiga kedjor, ser helt övergiven ut, ganska illa åtgången av väder och vind och miljöförstöring, går knappt att läsa inskriptionen, men jag ser. Jag tror mig hittat familjen Chevillons familjegrav.

Om kvällen går jag omkring i stora salen på Chevillon och tittar på alla de gamla målningarna som hänger där. Tror mig hitta färgsättningar som jag känner igen mig i. Ljuset och färgerna i Grez var ju det som lpckade så många konstnärer dit. Känner omedelbart igen mig i Roger Donoho, Bruce Crane och Henry Enfield. Två amerikaner och en engelsman. Märkligt.

En svenska, Emma Löwstädt kom till Grez för att måla. Hon fick en helt annan framtid än Karin Bergöö som förlovade sig med Carl Larsson på den berömda bron i Grez och födde parets första barn på hotel Chevillon. Så snart de var gifta blev Karin tillsagd att inte måla varför hon istället ägnade sig åt formgivning, idag hyllad för just detta. Emma Löwstädt däremot fortsatte sin målarkarriär efter giftermålet med amerikanen Francis Chadwick och med stor framgång inte minst vid salongen i Paris och utställningar i Amerika. Francis Chadwick var förmögen och de tu lär ha köpt hotel Chevillon och senare också byggt hotel Laurent, närmaste granne där för övrigt bland många andra Strindberg hyrde in sig i nio månader (men stannade bara två).

Promenaderna är en lisa för själen, men en tidig morgon när diset låg som en köldmatta över Grez tänkte jag ig en promenad över bron för att se Loing från andra sidan bron. Det var så glatt av isbark att fötterna inte fick fäste. Redan i korsningen Rue Wilson och Rue Carl Larsson gav jag upp och halkade tillbaka för många timmars arbete i ateljén.

Frankrike och Grez sur Loing

Återkomsten, första dagen, vackra Chevillon från Loing, kastanjeallén

som jag senare kom att arbete med i bild

Bläddrar i bloggen och ser att jag inte uppdaterad sedan nyår, förfärligt egentligen för en som envist bloggat sedan 2006. En hel del har hänt sedan dess och jag ska försöka uppdatera i takt med händelserna.

Dagen efter nyår reste jag till Frankrike och Grez sur Loing för att ta in på hotel Chevillon med lägenhet och ateljé, precis detsamma jag hade en månad i september 2023, då med vistelsestipendium, nu självfinansierat.

Med utsikt över ateljén från mitt sovrumsfönster

Ett mer än kärt återseende "min" ateljé

Ordar inte så mycket om tradition och historia den här gången, men väggarna viskar konsthistoria. Då massor av gäster och nya kontakter - nu mol allén. Förvisso påtalades att det spökar på Chevillon och visst i ensamhet i det stora husets salar och gångar hördes steg och ljud från folk som andades, dörrar som stängdes och öppnades, viskningar och rop. Men herrejösses, "det är inte de döda man ska vara rädd för utan de levande" som en läkare sa till min morsa när hon var sjuksköterskeelev och skulle ta hand om sitt första lik. Jag är fullständigt imun för spökerier. Såg det istället som en tillgång att i tysthet, utan att bli störd, leva mitt liv en månad i fullständigt celibat. 

Bagaren Benoît på andra sidan gatan, som jag längtat efter hans bröd, 

bakat på lokalt odlat spannmål och malt i lokala små kvarnar, 

bröd på riktigt och med en smak som är rik

De enda jag mötte var bagaren tvärs över gatan och butiksbiträdena i marockanska livsmedelsaffären. Annars fullt koncentrerat arbete i ateljén, franska matpauser i lägenheten och så lite sömn som möjligt.

Möttes av ett gråkallt väder och en översvämmad Loing, men en ateljé som är makalös och som jag nu känner väl. Idogt arbete från dag ett.

Pizzadag Nej Tack. Här blev det thai på nyårsdagen

Bara jag och August hemma. Det blev marinerade kycklingvingar och en sallad på leftovers av Stenspers kalvfilé sedan igår. 

Ja jag kallar det sallad, skuren grön chili, fisksås, lime och rödlök i tunna tunna skivor samt då tunnskuren filé.

Kycklingvingarna fick ligga och dra i fisksås, soja, chili, tamarind, lite svampsoja, vitlök och några droppar sesamolja och en tesked strösocker. Sju timmar . Bakades sedan i ugn i 17 minuter 225° varmluft och fyra minuter under grillelementet.

Serveras med en "dip" av mängder av grön thaichili, lime och fisksås - hett som tusan men också väldigt aromatiskt. Och så naturligtvis Kaonieuw.

(Jag har skrivit massor om det här, skriv bara in ett ledord i rutan upp till vänster på den här sidan kommer det att radas upp läsförslag från bloggen i all oändlighet)

Snö, kallt, eldkorg och pizza

Det är ju egentligen på nyårsdagen man äter pizza, men eftersom vi rationaliserade julätandet i år genom att inta julbord på själva julaftonen på Ljusdals Hembygdsgård så har vi knappt några överblivor alls- Passade alltså utmärkt att bryta julen med pizza signerade August. Påpälsade och med eldkorg blev det en alldeles utmärkt sen eftermiddag och blå timme med helt lysande napoletanska smaker. Eller vad sägs om Forbondekorv, kapris och rökig Mozzarella.

Uppdukat med fällar och plädar. Den stora eldkorgen ger värme tillräckligt.

Det är lite blidväder på gång. Det och eld i spisen fick snön på taket att släppa med ett brak. Assar som var i närheten blev livrädd fick stora darren och behövde tröst och trygghet...

...och jag tror att vi lite till mans hoppade till.

Snabb Pizza!

Svårt att inte älska dessa skapelser och bara det att sitta i vindstilla torparträdgård och mumsa i sig ger också sin del.

 

Dämpad fortsätter jag med lite julförberedelser

Det var ju en kalldusch det här med Daniel Höglander. Fortsätter med lite pyssel så här dan före dopparedan. Långsamt och meditativt.

Glädjande trots allt så är vi uppe i Hälsingland. Och lika glädjande är att jag slipper stressa fram ett julbord här hemma. Ks dotter och sambo kommer om någon timme. A är med så vi blir fem att fira julafton. Klockan 11 i morgon har vi bokat bord hos Robert Pettersson på Ljusdals Hembygdsgård där han serverar julbord. Några timmar senare landar vi i torpet med vedspisen i full gång, samtal och några julklappar att dela, kanske en film att titta på. Lugnet och eftertanken blir viktigare än egeninlagd sill, böcklingsallad, bruna bönor, rödkål, ribbe, skinka och köttbullar.

Har en Jansson till vickning på julafton och en burk sill. Mer än så blir det inte. Tänker att vi är proppmätta efter Hembygdsgården där Robert lagar all mat från grunden och mestadels av lokala råvaror.

Ikväll blir det vietnamesiska vårrullar med fräscha fyllningar och så lagade jag en saffranspannkaka efter Hemsenisses recept jag fick en gång för exakt 46 år sedan, nåja det har väl förändrats ungefär som genom viskningsleken eftersom jag sedan dess lagar den "pa ho" (Gotl, på känn). 

                     

Saffranspannkaka som på Hemse Hotel 1978

Man tar alltså en risgröt och kör ner lite grädde och mortlar två paket saffran med två matskedar strösocker. Hackar ett gäng skållade mandlar fint varav fyra är bittermandlar, Rör i två hela ägg och så grädde till en bra smet. En näve russin också om man har lust, 175 grader i varmluftsugn i dryga halvtimmen eller tills puddingen stannat. Äts med lenvispad grädde och salmbärssylt. Det sistnämda lider vi brist av av här uppe i norra Hälsingland så vi kör med vår egen svartvinbärssylt eller körsbärssylt. Ser mer fram mot desserten ikväll än rullarna.

                      

Inför genrepet

Det här med att livet tar sina krumsprång  och ibland tar helt slut har jag erfarenhet av sedan förra veckan och som jag inte hämtat mig från helt än.

Allt bara snurrade runt och kände liksom kramper och var övertygad om att jag fått en stroke, kunde inte stå upp. Ringde 112 och ambulansen tog mig till Danderyds sjukhus. Akut hjärnröntgen och upp till strokeavdelningen. Svensk sjukvård är helt fantastisk. LångtidsEKG 48 timmar Hjärnröntgen inte tillräcklig då man kunde se vissa förändringar men var inte säkra. Rullades ner till magnetkameran och det var ju en erfarenhet. En ordentlig prövning var också en roterande stol hos öron när och hals.Väldigt bekymmersamt så långt. Efter några övernattningar i sal sex och fantastisk personal kom överläkaren och meddelade att magnetröntgen visade n fullt frisk hjärna (där ser ni!) inga kärlförändringar, förträngningar eller igenkalkningar. Hjärtat var också det fullt friskt. Konstaterades ett misstänkt virus på balansnerven i kombination med kristallsjuka. Vinglar fortfarande och är understumdom yr i bollen. 

Trots allt kunde jag vara med och sjunga i Sollentuna Kammarkörs Julkonsert i lördags. Varmt, innerligt och med en fantastisk publik. så glad över att jag kunde vara med, men var helt pannkaka efteråt, svårt att stå dels på genrep och sedan på konsert, rätt upp och ner, men det funkade.

Nu brinner det i vedspisen och det är lugnt och tryggt. Ska snart tvaga mig inför morgondagen så får vi se vad morgondagen bär i sitt sköte - nyfikenhet är en del av livet och man kan aldrig veta.