onsdag 8 juli 2020

Med Haupts svenskjävlar och blånande hälsingska berg





Nu har jag bestått ett mandomsprov – Haupt Lakrits ”Svenskjävlar”.

Första är en chock! 
Ett intensivt salteldorado i munnen, nästa svidande härligt. 
När det svindlande lagt sig är också första tanken ”Vad i helvete var det?"

Så, första tugget, nästan av rädsla för ytterligare svindlande svid, men den sötsalta salmiakskrämen sprider ut sig i munhålan och det är så intensivt gott tillsammans med lakritshöljet och man längtar direkt efter nästa svenskjävel.

Upptäckte att ta en svenskjävel i munnen, låta saltchocken rumstrera runt med alla sinnen och sedan en tår kaffe innan tugget och jävlaranåda!


Tänk här sitter man i obygdens Hôvra och njuter av det allra bästa, tittar ut över de blånande hälsingska bergen till morgonkaffet med en örfilande svenskjävel i munnen. Livet är ganska bra just nu.

Lite mer stillsamt blir det till ”klockantrekaffet” – en mildare färsk lakrits med salt , långkokt med havremjöl och dessutom vegansk. Meditativt.


Avslutar dagen med en annan favorit, ”Stinky”, ur Haupts Moominserie, lakrits, fermenterad vitlök, hallon och balsmicovinäger – det får ta en stund, en lång stund innan tandborstning för natten, man vill liksom ha den stora smaken kvar hur länge som helst.

torsdag 2 juli 2020

tisdag 30 juni 2020

Uthängd i ladan


Det var alldeles utmärkt festligt på Galleri Ladan i Ljusdal i söndags. Mitt första vernissage på 28 år.
Efter att under många år haft separatutställningar och varit med på konstmässor och andra upptåg i snart sagt 20 år så tog det plötsligt bara stopp hos mig alldeles i början av 90-talet. Jag tog min Mats ur skolan och började leva ett helt annat liv, slutade måla.

Folk har frågat mig varför?

Enda svaret jag haft var att det inte var roligt längre. Men det var inte själva aktiviteten som var orolig – ser i backspegeln att det var i mig själv oron fanns. (Mer om det i min bok ”Utanför Normen”)

Detalj, målning på papper "Landskap med störning" Blandteknik.


För några år sedan började jag igen med  rent stafflimåleri. Ohyggligt nöjsamt, men långsamt, trevande. 
Upptäckte att jag klev på vid exakt samma station där jag klivit av nästan trettio år tidigare, samma kompositions och färgfråga, samma enträgna slit på ytan, samma bildproblematik att lösa. Meditativt och emblematiskt kreerande.

Egentligen började det med en rad teckningar från Furillen på Gotland. Gamla övergivna industribyggnader, spår efter aktivitet, man hör larmet och gnisslet på plats, dunket från krossar och järn mot järn i vinscharna. Det blev det ständiga övermålandet och skrapandet tills inget längre återstår i min kommunikation med bilden, när den ger sig, när jag ger mig, när samtalet oss emellan är avslutat, då är den klar.

Brände upp det som inte kändes bra, knöcklade ihop och gjorde om. Snart framstod en och annan målning på papper jag skulle kunna visa.

Lager som konstnär, ser lite sådär ut va? Vernissage Galleri Ladan Ljusdal i söndags.


Tog steget till att måla landskap förra sommaren – sådana jag längtat efter att få göra, fälten, forsen, bergen i den nya miljön här uppe i norra Hälsingland, björnskogen, de små lövdungarna i den gula täkten, stenarna i älven. Trevande men det gick. 

Förde in de rostiga plåtschabraken från Furillens vissnade industri, kändes bra som markerande bildelement, sådant som bröt av, skapade rum i landskapet, speglades i bergen, skyn, på samma sätt stör det bilden till en slags nedmontering som de järnplåtarna själva monterats ner efter att blivit övergivna, en dubbelsidighet.

Nu fanns den där, en målning till utställningen ”Hitta hem” på Galleri Ladan nu i sommar i Ljusdal dit jag hastigt och lustigt blev aktuell och nu hänger ett av landskapen där.



Massor av folk i söndags med trevlig social distansering. Gunilla Kindstrand invigningstalade vackert och Kenny Håkansson ensam med en elgura och mikrofon.
Att också vänner ur mitt förflutna dök upp förgyllde dagen ytterligare.

När Kenny Håkanson drar igång en stillsam låt presenterar han den som att han spelade den med Kebnekaise 1973 – och jag minns och tiden står still i nuet med distans till det som hänt. Skitfint!
(och målningen min pryder sin plats)

måndag 29 juni 2020

Landet och barnen




I sommar har Alma varit med på landet inte mindre än två omgångar (med två dagars mellanrum), men i lördags blev det definitiv hemresa med tåg från Ljusdals station. Nu tar det tills i augusti innan hon kommer tillbaka, eller kanske slutet av juli.

Ja gläder mig så in i bomben att barnen gillar att hänga här. August har ju varit med oss sedan skolan slutade och en vecka till innan han drar med tåg tillbaka till stan.

fredag 26 juni 2020

Pastoralt i Hovra


Precis nu 20:06 och solen skiner över trädgården här på landet, allt andas stillhet efter hettan, hunden vaknar till liv och blir lekfull, vattenspridaren igång i kökslandet, arabisk folkmusik från köksfönstret och en bricka med ostar till kvälls dukas upp. Tar några rabarberstänger och kokar med lite socker att ätas med Hälsingegrädde. Sen så sluter vår dag.

Småbrorsorna chillar


Måste bara dela en bild som Alma 
lyckades ta på August och Assar när 
de ligger och chillar i köket på landet.

tisdag 23 juni 2020

Så här blev det av nässelmarken



Körde två rundor till sågen och hämtade bark.

Svettigt värre i värmen. Termometern på verandan i skuggan visade 31 grader.

Men så blev det i alla fall klart.
Blir en fin plats för eftermiddagsfika under häggen. Eller varför inte en plats för sommarens läsning.

Pessimisten får sig dock en skjuts när jag läser tiodagarsprognosen på SMHI. Onsdag nästa vecka 13 (!) grader.
Nåja, sommaren brukar vara så, det ä bara att anpassa sig.