Jag får aldrig den rätta julkänslan, men det är väl trevligt med god mat och några timmar vid spisen.

Livs på Söder, en oas för oss som vill leva rent och solidariskt.

Missförstå inte. Det är väl trevligt att umgås, att vila i varandra, diskutera väsentligheter och bara vara. Men det här före, under och efter jul, med hets och stress och julklappar och rimma och slå in paket och folk blir missnöjda och tycker allt är tråkigt och stå där i köket timvis och laga mat som ska åka ut och in i kylskåpet och inte ens smakar gott, vad är det? 

Leva på skinkrester till tjugonda Knut och pastejer som surnar, grisfötter där griljeringen lossnar, sill som börjas simma i lagen, nej fy för katten.

Min älskade kanonkula i sin lilla skål där den bor.

Åtskilliga är de jular där jag suttit ensam och ugglat. 

NEJ det har inte varit synd om mig, jag är en mästare på att underhålla mig själv vid sådana tillfällen och stunder. Jag har njutit av ensamheten vid högtider, åkt tåg ensam förbi brasor på Valborg, kört taxibil både jul och nyårsaftnar, ugglat i lägenheten under Mårtensaftnar och gnagt på ett gåslår eller varit packad på midsommar och somnat vid fem.

Fick till mig några alternativa jular på Konstfack, några andra i föreningar, mest för formens skull. En jul på Sri Lanka, en annan i Bangkok, en i Paris och flera i London och flera i Oslo. 

I vår gran hänger en enda dekoration jämte ljusen,

en viktig kula i en värld som håller på att rasa ihop.

Den här julen blir både ock. Meningen var att vi skulle fira familjärt och så blir det. Meningen var att jag skulle koka gröt av spannmål inhandlade på Livs på Söder med de allra bästa rotsakerna och ost, inget mer, men viljorna visste bättre och min acceptans ökade, lite sill ska vi väl ha (?) och lite Jansson (?), senap (?), köttbullar (?), eröd julost (?), skinka (?), rödkål (?), ...bara lite (?).

Fick mig en liten skinka på Livs från kulturgris, perfekt med riktig fettkappa och perfekt kokad, griljerade den idag. I Sousviden gosar sig kryddiga revbensspjäll i 66,6 grader 24 timmar som sedan ska glaceras. Klar är rödkålen från ett hårt knutet litet giftfritt, Kravodlat från Livs. Spannmålet läggs i blöt i morgon bitti och lagas med egenhodlad pumpa, gulbetor från Livs (har aldrig ens själv fått fram så fina) egen grönkål steks långsamt för att få det där djupet i spannmålet som smäller i käftens (munhålans) alla kvarter. 

Så blir det en Jansson också. STOPP! 

Javisst jag lade in sill med stjärnanis också, så jäkla gott och så egenodlad potatis från Håvra. Sedan inget mer, jovisst allt julgodis. K har rört ihop vår gemensamma favorit, fransk nougat (skitfint för mig som diabetiker, men får matchas mot Metformin och Ozempic på onsdag).

Tror jag ändå kommer att andas i det här. Nästan allt är klart. Det är tillrätt, välkommen fram! Julen är här.

Min egen senap som jag vill ha den, lagom stark, lagom söt med ättikssting

GOD JUL

 

Ett äreminne med Jan Myrdal

 

Jag ser skitglad ut på den här bilden. Min vän Dennis Renfors hade precis varit förbi och förärat mig en faksimil ur morgontidningen från den 21 december 1975 från första vietnamdemonstrationen. Avbildades tlllsammans med Jan Myrdal i fronten av tåget och med en batong över huvudet. Den tiden vill jag inte vara förutan, den var viktig. Farsan fick kaffet i vrångstrupen när han slog upp morgontidningen och menade att jag vanärat familjen, ja hela släkten. Då hade han glömt alla storstrejker som hans sida av familjen agerat under som fabriks och sågverksarbetare, tiden då motstånd var kultur.

Jag är glad över att ha tidningen kvar som ett dokument.

Utan alkohol i 12000 dagar

Tittar i min kalender och där står det 12000 dagar. 

Det är alltså exakt 12000 dagar idag sedan jag lämnade alkoholen bakom mig för ett nytt liv. 

Nej det har inte varit enkelt, men fördelarna överväger nackdelarna många gånger om. En väsentlighet är det faktum att jag inte hade överlevt ens ett år om jag fortsatt mitt liv som jag då levde det. 

Hörde en människa i ett 12-stegssammanhang som sa att "Nu har jag varit nykter så länge att jag tror att jag kommer att dö levande."

Ganska spännande att under dessa 12000 dagar (eller 32 år, 10 månader och åtta dagar) fått ta tillbaka förlorad tid, bland annat det här med min första utställning nu i höstas, den första på 35 år.

Befriad från anfäktelsen att dricka har jag hittat tillbaka till mina bilder och framförallt till mig själv, till den människa jag är utan sinnesförvirrande droger. Passligt också att skriva dessa rader och lite i skymundan fira 12000 dagar nu när julen närmar sig. Minns alla jular förr som slutat i katastrof - inte bara för mig utan också för människor i min närmaste omgivning.

(Du som kanske känner dig träffad eller i detalj vill veta hur i helvete det är möjligt att sluta dricka, skicka ett mess till mig så kan jag berätta i detalj hur det är möjligt)

 

Bästa köttet, bästa såsen, finaste frittsen? Håller inte riktigt vad de lovar på TEUF!

Det är några veckor sedan nu, kanske en månad. Gick med mina tre senaste barn, Lovisa, Alma och August till TEUF - så omtalad inte minst av dem själva på sociala medier typ: "Ingen vet bättre om kött än vi". 

En restaurang med en rätt, inget mer, bara en god entrecôte och så en sås som inte är en bearnaise utan något hemligt och med pompa som slår ut allt i den vägen vi smakat tidigare.

Intog bordet och väntan var lång, inte på de fördrinkar vi erbjöds utan på att beställningen skulle landa i köket och ta form där. Under tiden hetsade runners runt med datorer och tog stressat emot beställningen och liksom inte visste vad de skulle svara när man till exempel undrade varifrån köttet kommer inte heller när vi insisterade på en blodig köttbit.

Äntligen så kom så tallrikarna med en skivad entrecôte. Så står kyparen och napperar köttet med såsen innan vi ens hinner titta på vare sig stekgrad eller tjocklek.

Förresten, restaurangen har bara en stekgrad och det är 57 rader när köttet skivas upp och hinner då svalna betänkligt innan det kommer till bordet. 

Varför kan man undra? 

Möjligen för att det är rationellt med medelstekt kött eller som köket meddelar att "det är bäst så" (det var det inte och det är det inte).

Köttet ligger alltså strimlat över pompan som blir soggig av köttsaften som trots medioker stekning läcker köttsaft. Såsen ovanpå köttet gör anrättning extra geggig. 

Ska man säga något positivt så har köttet en bra yta och är inte så värst segt (vaccummörat?) Och den där såsen som "absolut inte är bea", men som smakar som bea är lite blaskig (tunn). Positivt om såsen är att den har en hyfsad syra.

Den här entrecôten hade jag önskat med en stekgrad om 47 grader när den lämnar köket och ostrimlad, pompan i en korg vid sidan av (trippelfriterad) och med en hederlig bea (kan ju inte vara svårare än att göra den med ett hemligt trix) 

295 kronor för anrättningen och borde vara ett hyfsat bra pris, men är det inte. Får inte känslan av att det är prisvärt och Teuf blir inte ett stamställe (det var The Flying Elk som låg där didigare).

Det bättrade sig inte heller mot slutet för så fort vi ätit klart blev vi ombedda at lämna bordet då andra gäster ville dit, skamligt!

 

Åldern? Min stora passion just nu.

 

Passion är ett fint ord och högst användbart för stora delar av mitt liv. 

Jag är passionerad på många olika områden. 

Självklart i min kärlek till min partner, till min konst och till mina ord. 

Fick en otrolig egoboost för det sistnämnda igår kväll då Fokus bjöd till årlig julfest med middag och mingel (god pärlhöna) och då alla läst det jag skriver och då alla visade sin överförtjusning. 

Men passionen har inget alls med kickar att göra, inte alls med egoboost, sådant är bara en överbyggnad, ett slags kvitto på trevlig existens.  

Passion är en  djup personlig odling. 

I passionen ser jag min egentliga blygsamhet, min tillbakadragsenhet. 

I mina målningar, som är ett jävla osäkert slit och en slags fasa, finner jag stillsamheten i mig själv. 

Förstår att mina passionerade tillstånd på sätt och vis varit en livräddare.  Den har skapat ett överlevnadsdriv som jag förutan slocknat. 

Hallå, ligger i badet och funderar med så varmt vatten och meditativt skum som jag vågar. Kanske är åldern som gör att jag lägger mig här så ofta jag kan, en äldres frusenhet. Nej för katten. Det är en njutningsfull paus med värmen utifrån och in. Låter funderingar komma och försvinna, njuter passionerat tills badet kallnar något.
 

Pumpa, pumpa, pumpa av okänt märke . men god var den både som soppa och i gröt (!?!?)

Hemtagning, lite för tidigt pga frostrisk, men fått eftermogna inomhus 

och blivit väldigt bra.

Hade inget annat än pumpa att sätta i hügelbädden. Hittade några frön som jag egentligen inte hade en aning om sort, blir så ibland när ordningen störs och fröpåsar inte etiketteras ordentligt. Tänkte att den gamla hügelbädden med allt sitt mikroliv kunde vara bra för pumpa (bäst brukar den ju växa i komposten).

    

                     

Hügelbädden uppe på sluttningen, rens framför. En utmärkt plats för pumpa!

Det växte på en hel del, bättre än jag vågat hoppas. Tvingades ta dem lite tidigare för frostvarning så de har fått eftermogna. Knackar jag på dem nu låter det lite murket ihåligt (med murket menar jag dovt).

Sprättade en av dem igår och den var helt fantastisk. Fin doft, fin färg, gult härligt pumpakött och en massa frön som var mogna. 

Avsikten var att det här ska räcka till flera måltider där pumpa ska ingå och som pumpasoppa vara huvudspelaren. (Idag blir det en grov bit smörstekt bröd, skivor av matjes och rödlök, täckt med en kräm av löskokt ägg från Svedjan och så överhällt med brynt smör, pumpasoppa med lite friterad rotselleri till)

Igår blev det en variation på Sebastien Boudets gröt på fyra sädesslag som blötlagts ett dygn och hårdstekts, mot slutet hoprörd med ugnsbakad pumpa i bitar, kokt rotselleri, stekt rödlök, rostade pumpakärnor och en bra fond på kalv (tillagas som en risotto. Á part serverade jag heta stekta lammkorvar i bitar. Mättande och fantastiskt god middag.

25 minuter i 175 graders varmugn, perfekt för bakning av min pumpa.

 

Daniel Serra på Historiska museet - jag erkänner, jag har haft fel!

Daniel Serra är arkeolog som doktorerat på vikingatida mat. Nu har han gått på medeltiden också, maten från 800-talet fram till Stockholms blodbad och Gustav Vasas kröning.

Jag gillar det här med att gå på föreläsningar för att ständigt bli uppdaterad, lära mig nytt, ifrågasätta min egen fastlåsta uppfattning.

För någon vecka sedan gick jag till historiska museet för att träffa Serra och höra honom prata om just medeltidens kosthållning. I några stycken var det att slå in öppna dörrar, om sådant jag redan visste. Men så är det grejer jag varit fullständigt övertygat om att jag haft rätt i och faktiskt också fört ut i diskussioner jag haft som jag får lite moloken erkänna att jag haft fullständigt fel i. Sådant är roligt och exakt därför jag travar runt för att lyssna på annan sakkunskap.

Se där hur arkeologer med sakkunskap om mat gräver fram lite gräsfrö, några sädeskorn, en urna med bevarat fett. Bara ur minimala rester kan de inte bara artbestämma fett, benrester, gräs och spannmålsfrö. Serra kan se hälsotillståndet bland dessa människor sedan länge döda, se deras ekonomi, se deras sammanhållning och hur maten tillagades, till och med smakade. Det är helt galet intressant.

Så kom den upp, tavlan på fynd som tidsbestämmer var när och hur. Jag som alltid förbannat dessa munkar som kom in till svenska klostren före reformationen och hade med sig olika örter till klosterträdgårdarna. Hur de sådde denna förbannade kirskål som översvämmar oss och kväver allt och som odlare försöker kväva tillbaka.

Kirskålen kom över oss före folkvandringstid!! F'låt munkarna, F'låt papister.

                                                     

Så bjöds en liten avsmakning. (man hör vad Daniel Serra förklarar och smakar på orden). Det är lite raffinerat på något sätt, en liten gröt, en skiva rökt salt korv, ett vinkokt fikon och så syran och sältan i maten, intressant. Inte så hemskt mycket olikt smaker vi strävar efter idag när jag lagar en middagsgröt med rostad pumpa och grönkål.

Det finns en bok från Daniel Serra om vikingatida mat, snart kommer en om medeltiden. Ser fram mot den för de gamla sätten, tillagningarna, råvarorna kan speglas i nutiden och vi kan med mod säga att det var nog ändå lite bättre förr. Nåja!