söndag 9 december 2018

Kolbulle på Hembygdsföreningens julmarknad


Det är snarare aldrig mer än sällan jag beskyller Sollentuna Hembygdsförening för att göra något gott. Det här är undantaget och jag är glad att de äntligen fattat att för att överleva måste man samverka och göra det på rätt sätt.

Idag på julmarknaden var Slöjdgillet samarbetande part som systerorganisation till föreningen och dessutom utspridd på hela området med fikus på vinter och jul. Vidhåller fortfarande att de säljer ut sig alldeles för billigt. Det är hantverk och kvalitet och ska som sådant betalas. Köpte med mig en fin bomullsstickad jordgubbemössa till minstingen i familjen, Livas Flynn.

Så doftade det vedbrasa och nedanför smedjan stod Edsbergsskolan med några lever och stekte kolbulle. Denna milarerätt och skogsarbetarrätt med så stor förankring i skogslänen och på en blandning av vatten, mjöl, salt och amerikafläsk (här användes vanligt stekt rimmat fläsk, men amerikafläsk ska vara tärnade bitar från feta slaget på sugga). Nu var det gott ändå med bra lingonsylt till.

Föreslog redan under min tid i föreningen att ta in flera aktörer för att få fart på verksamheten, men då var svaret att man kände sig under konkurrens. Möjligtvis kunde man tänka sig att andra aktörer kunde komma in om de betalade för sig, till och med systerföreningen, Slöjdgillet, fick betala en avgift för att få vara med. Sniket, sa jag. Ekonomiskt, sa resten av styrelsen och förstod inte bättre att konkurrens och många olika slags verksamheter drar folk och gynnar föreningen.

Kolbullarna gick åt som smör i solsken, hurra och de allra flesta gick sedan in i föreningsstugan för att dricka kaffe och bulla där Hembygdsföreningen själv svarar för inkomstbringande servering. Ett annat samarbete som inleddes tidigt är  Biodlarföreningen med lokalt producerad honung.

Nattvandring XV

Och ingenting händer. Absolut ingenting annat än Assar som nosar, fotstegen mot höstgruset, något blinkande från en balkong, gatlyktan som svajar i vinden, någon som drar för en gardin, Assar som tror han fåt upp ett harspår, en bil som kör förbi, en reflex från en ölburk i bruna gräset vid sidan, någon som ropar. Ingenting händer? (Ute med hunden 23:15)

tisdag 4 december 2018

Kulturmannen och flickorna



För många herrans år sedan såg jag Don Juan* på Drottningholmsteatern. En fantastisk föreställning förstår ni som vet, scenbilder som växlade, tordön från ovan och sångare som försvann genom luckor i golvet till låt av gnisslande maskineri. Underbart gediget och jag tror, eller snarare vill minnas att det var Håkan Hagegård som spelade häradspåsättaren.
I en rad scener förför han hejvilt med lockelser och pockelser. I sista akten försöker han på sedvanligt manér förföra Zerlina. En förförelse som slutar i vad som skulle kunna vara en våldtäkt, eller snarare är en sådan.
Som sista bilden i slutet klampar fadern in som stenstaty, eller är det kanske rättvisan? Domaren? Och marken öppnar sig, dömd till undergång i helvetet. Sakta sjunker han ner och på vägen river han av sig sin peruk och blottar en åldrande flint, tiden hans är förbi, lågorna tär honom. Alla dessa förförda får upprättelse, operan är slut och kvar finns väl en och annan som begråter honom, men inte många.


Som operaupplevelse sitter den här föreställningen som en smäck. Som operateater är den vansinnigt mångbottnad och idag högst relevant.
Tycker hela librettot påminner om scenen som uppenbarat sig de långa månader som varit och befolkats av ”kulturmannen”.

Alltsedan denne man kom till Sverige har jag känt till honom. Ibland som på håll, ibland på väldigt nära håll. Jag har sett hans offer och förfasats. Till en början ska jag erkänna att jag var imponerad, förstod nog inte bättre. På samma sätt som man imponeras av Don Juans förförelseteknik, hans åmande och kråmande inför offret han ska nedlägga och hur han lyckades om och om igen, ständigt nya erövringar, ständigt nya kvinnor, mille e tre:

In Italia seicento e quaranta;
In Alemagna
 duecento e trentuna;
Cento in Francia, in Turchia novantuna;
Ma in Ispagna son già mille e tre.

Men det var ju kvinnor som tillhörde min närmaste krets, min omgivning som drabbades av hans vivörliv. Kvinnor långt utanför kretsen av de 18 som DN inledningsvis tog fram. Några berättade och de var inte nådiga, dumpade som nyttjade, lurade och förskrämda, ledsna och förfasade. Så var det. Långt bortom oönskad intimitet, betydligt råare. Åtskilliga och de flesta så mycket yngre. Var det någon som sa ”skjuta på sittande fågel”.


Det tog lång tid innan jag ”gjorde slut” med Klådan, då tillhörde han inte ens den yttersta av min krets. Och jag tror inte ens han förstod.
Hans fru som stått vid hans sida och varit så till den milda grad medberoende hans missbruk så som kvinnorna i Don Juan, medberoende påsättaren att allt blir förlåtet, lika medberoende som den närstående till drinkaren och till och med agerar som möjliggörare, fixar, ordnar, skyler över, styr och ställer. (vittnar i hovrätt och intygar oskuld). Vi vet inte Zerlinas dom över Don Juan och vi vet inte alls vad som sagts bakom lykta dörrar, men så långt synligt stinker medberoendet lång väg.

Då, när jag gjorde slut i tanken med denne kulturman orerade han högt i sin hustrus frånvaro hur hennes framgångar varit fullständigt omöjliga utan hans närvaro, hur ingenting varit möjligt, vare sig orden, förlagen, akademien, ja inte ens själva livet.
Jag vände och gick därifrån och ruskade på huvudet. Var det sant det jag hört? Ja det var det! Det var det han sagt.


Så, när det här allting rullades fram för våra ögon var det ingen i min krets av bekanta och vänner från den tiden som blev förvånade, men det var många bland vännerna i min samtida krets som ryggade, började se över sin egen relation till kulturmannen. En av dem var en förläggare, han måtte ha oroats över det som lyfts från mörker till ljus. Han som lyckades ge ut en blivande nobelpristagare i samma veva som namnet utropades. Jag tänkte redan då och undrade hur det gick till för rättigheterna sades vara klara bara alldeles för kort tid innan och trycket gick i rekordfart. Ingen misstänkte något, ingen anade oråd, ingen sa något men vet man det minsta om bokproduktion så går det aldrig på 14 dagar från ax till limpa och att förläggaren och kulturmannen är såta vänner.

Så gick han där idag på väg ner i bråddjupet, på väg ner att ätas av helveteslågorna. Som på Drottningholmsoperan med blottat huvud, eller ålderstigen, sargad i handfängsel och midjebälte förd nedför Svea Hovrätts marmortrapp. Lika snyggt regisserad sorti som i operan och en starkare upprättelse kan väl alla dessa han kört över knappast få. Vivörens ljus slocknade där.
Måtte nu också medberoendet brytas och en av våra bästa poeter få fritt spelrum med orden.

måndag 3 december 2018

Svartkålssoppa och oxrulader



Fick ju en liten, halv, kolonilott att odla på i somras. Frysen är fylld med exakt det jag vill. Olika slags bönor, svartkål, mangold, grönkål. Fortfarande står en ansenlig mängd grönkål kvar i landet där jag ännu inte höstgrävt, grönkål och palmkål/svartkål. Dessa ska skördas dagen före jul att ha på julbordet.
Men en soppa på grönkål eller svartkål är till vardags öven om julvibrationerna sätter igång bara vid doften från spisen när kålen bryns försiktig och sedan smöras upp. Ner med buljong som kokats av nerver och grövre stammar. /kokar stort och fryser in reducerat och i små tetror./
Idag en smörad brynt svartkålssoppa med prinskorv och ägghalvor.
Juligt värre!
Hemma på 50 och 60-talet var det tradition att servera grönkålssoppa i klar buljong med ägghalvor varje annandag jul. Inte en tradition jag bryr mig om att minnas och bära vidare men en tradition att minnas.

Ruladerna färdigbrynta, nu väntar låång tid i ugnen.

Varför gör jag det så sällan när det är så förbaskat gott, oxrulader med fyllning av ansjovis, späck, purjo och en liten stång rotselleri.
Egentligen ganska kvickt ordnat bara man förbereder ordentligt.
Och så den härliga såsen till efter att köttet fått gå färdigt i ugnen efter att brynts i panna.
På bordet tidigare i november. Riktig höstmat!



måndag 26 november 2018

En snubblande historia som slutar i en välsmakande röra: Eton mess


Det sägs att de var en ung herre som gick på Eton som skulle servera en jordgubbsdessert med fint upplagda jordgubbar, vispgrädde, choklad och maränger. Olyckligtvis eller snarare lyckligtvis snubblade han vid serveringen, lyckades ändå rädda tallriken/skålen från att falla i golvat, men alla de fint upplagda ingredienserna var nu i en oändlig röra (mess). Upptäcktes att det hela var godare så och där föddes en av Englands mest berömda desserter.
Första gången rätten beskrivs i text är 1893 i samband med en cricketmatch. Sedan dyker den upp på Eton igen på 1930-talet.
Här hemma kallades den först för hovdessert för att dölja det franska originalet "meringue suisse" (I motsats till Iteliensk maräng) som senare på svenska blev marängsviss. Inte sällan serverades den då med bananer och med flagad mandel.
Sedan starten har den serverats av Björn Frantzén på The Flying Elk och alltid med ingredienser efter årstid, vintertid med torkade plommon, äpplen och päron i olika konsistenser och alltid med grädde, någon glass och flagad maräng.
Nu har vi tagit hem den och har den som standarddessert, eller snarare så är det Kristinas avdelning och hon har utvecklat den till perfektion. Senast med hjortonsylt i botten, maräng, vispad grädde, glass med choklad och frysta blåbär och som pricken över i och för bitterheten, eller om man så vill beskan frysta råa lingon.

söndag 25 november 2018

Nattvandring XIV

Pixabay

Häromnatten, ganska sent, en halvtimme före midnatt. Gatorna är så tomma. Övar Assar i att gå nära med löst koppel, stanna vid övergångsställen. Nu var det ganska kallt.
Plötsligt i glappet mellan bostadsdelen och Sollentuna Centrum, precis vid bilden. I luften ett hoooo. Sedan paus. Sedan hoooo. Lite längre bort. Assar spetsade öronen. Assar, sa jag. Berguv. Garanterat Berguv.  Det är svart mot himlen. Svart upp mot kommunalhuset. Hooo igen. Assar kopplar på jaktskallet och drar i kopplet. 


Hooo, åter och nu närmare. Verkar flyga från hus till hus. Lugnar hunden och får honom att gå nära igen. Längre bort. Hör uven under nästan hela nattvandringen, hela kvällspromenaden. Assar tittar upp mot mig hela tiden. Han börjar bli duktig på kontakt.
Två kvällar senare är Christina och Pelle här. Jag håller Pelle för en mycket god amatörornitolog. Jag imiterar, ”hoooo” svaret kommer blixtsnabbt: ”Berguv”. Messar ett ornitologiproffs, Tommy Löfgren. Finns en sajt på FB han hänvisar till, Berguven har hörts i Viby för några dagar sedan. Fantastiskt där i natten med hunden på folktomma gator mitt i urbaniseringen att höra uven från mörkret.

torsdag 15 november 2018

Pålägg - utrotningshotat?


Ja det är frågan. Igår sjöng jag kolbullens lov. Idag påläggets. Det ska vara mycket, närodlat och gott och helst ska det vara tjockare ovanpå än undertill. Danskarna har fattat galoppen och även om bilden jag tog i Håvra på mackan talar mot det sagda så är det så jag menar, mer pålägg än macka.
En skiva sylta från Björks.
En skiva alspånsrökt Färilaskinka från Björks
En skiva Falukorv från Delins
En rejäl ostbit från Delins (Primadonna)

Nu snart lunch. Stekt ägg, stekt pot. och Färilafalu från Delins. Ett sätt att hålla öppna sinneskanaler till torpet ända härifrån grådiset och trafikrondellen nedanför balkongen.