fredag 15 februari 2019

Nattvandring XXVIII



Det är lugnt nu, inget som stör, inga bilar, inga signaler, snålt duggregn 3.3 grader. Assar loj.
Har strukit färdigt. Den stora duken, örngotten, handdukarna vi köpte på loppisen för en dryg vecka sedan, vittvättade, doftande, nystrukna, ändå fortfarande lite fuktiga.
Man får bra tankar av att stryka. Eftertänkstankar.

Han blev en nära vän, den där bartendern, inte bara för att han fyllde mig för snart 40 år sedan utan för vi delade jämbördigt, var allvarliga ihop, tänkte ihop och skrattade.
Kommer ihåg då för 30-35 år sedan när jag kom in i baren och sa att jag ville ha en sodavatten med lime och stekt anka med gelé på pumpernickel. Han höll på att lägga sig baklänges. Det var en av de där få kvällarna under det decenniet som jag verkligen försökte att inte dricka alkohol. Det där gick som en skröna senare fick jag höra, men då hade historien förvandlats till en kopp örtte med honung och en limpsmörgås med ost och paprika. Kanske för att göra eländet värre. Minns att den elaka nyktra kvällen blev den enda det decenniet.

Så stod han där och vi pratade strykning. Hur man blandade stärkelse själv med potatismjöl för att få ett juste stuk på kragen och hur man kunde köpa strykspray på ICA som fick allt att bli slätt och järnet löpa lätt.


Efter en lång stund sa han ”va fan står vi och pratar om egentligen”. Men vi fortsatte, vi hade funnit att vi hade det meditativa i strykningen gemensamt och att vi slutat lämna in skjortorna på kemtvätt just för den få ha den där stunden vid strykbrädan i doften, i värmen och i tankarna.
T
ycker vi kom ganska nära varandra. Var hemma hos varandra några gånger. Var en gnutta avundsjuk på honom för att han kunde säga nej, kunde dricka ett glas eller knappt det och sedan inte mer. Var nog avundsjuk på hans ordnade liv och kände att så perfekt ville jag ha det också. (avund mitt tidigare curare)

Utåtriktad, social och med ett bra djup utan att intellektualisera.
När vi inte hade något direkt att prata om pratade vi boxning. Han var en hårdslående och jävligt orädd welterviktare, men slutat när han fick barn. Vi diskuterade alla nya matcher vi sett och gamla klassiska. Jag kan väl säga att jag stod honom ganska nära personligt och visste sanningar om honom som han inte yppade ens för familjen. Men jag visste inte att han drogs med den starka ångesten, den som tärde inifrån och kom ut som ett glittrande leende så att ingen skulle veta. Vi hade ångesten gemensam, men vi pratade inte om den, visste inte om varandras lidande, dolde det. Misstänkte inte ens något, man blir bra på teater, livsteater.
Jag förändrade mitt liv, slutade gå på barer, slutade med alkohol, vi gled bort från varandra.
Han hängde sig några år senare.

torsdag 14 februari 2019

Men min vardag blir ganska bra i alla fall....



Jag ha fått inlärt, men det har föga fastnat om inte jag inte spänner alla musklerna, alla sinnen och verkligen koncentrerar mig, skaffar fokus med våld. ”en sak i taget”

Sätter mig att skriva en pitch på en ny bok till förlaget. Har ältat den där texten länge, nu börjar den bli bra. Reser mig för att koka kaffe. Ser att köket är stökigt. Laddar diskmaskinen, putsar, fejar, torkar. Oj, det är en fläck på köksluckan, det känns som fläckar på alla köksluckor. Tänker blixtsnabbt ”en sak i taget”, men lusten lockar och drar, kaffevattnet kokar, häller på och låter dra. Tar fram spray och torkar luckorna, oj – duken på bordet (fö övrigt konstnärsklubbens duk med tryck från bordsteckningarna) är fläckad, dags att tvätta, hämtar spray för fläckarna och tar in i maskinen. 

Helvete skulle vara och träna halv tolv, har tagit på mig träningskläderna tidigt i morse för att inte glömma. Duken är i maskinen. Där, badrummet bredvid tvättmaskinen, hänger torra skjortor, fem stycken, Oj Oj, strykning, sätter i järnet och börjar stryka, sneglar på bordet framför mig och ser tio servetter, sju handdukar och fem örngott, de måste också strykas. Nejmen oj, alldeles knastertorra, måste dänka. Efter en skjorta struken och hängd i garderoben måste jag bara dänka annars händer inte det här i rätt ordning. Dänker och ser att klockan går, måste till träning, rullar ihop det färdigdänkta. 

Tar en stor blå duk och börjar stryka, tar fyra skjortor därefter, det blir så fint, hinner tänka så bra när jag stryker. Borde dammsuga också, det är ju alla hjärtans dag, och köpa nya tulpaner. Vänta, Assar måste vattnas, han gnäller lite. Oj, massa grejs i köket som behöver fixas. Skjuter på träningen till i morgon. Men jösses så tiden springer iväg. Hinner jag duscha…men hunden, han har lagt sig igen, han är van, väntansvan. Jo jag måste duscha…men se så det ser ut i badrummet, sorterar vätt. Sådär jag, skjuter på annat, det kan vänta. Men texten då? Den som jag så stillsamt började med, och kaffet som kallnat och tre telefonsamtal jag skulle ringa och post som skulle gås igenom. Äh jag gör nåt annat.


måndag 11 februari 2019

Nattvandring XXVII



Det var en sådan natt. Till och med frosten kändes bekant, kylan utifrån. Men i natt var inte den inre kylan påtaglig alls. Den inre värmen kom från en alldeles speciell spis – överlevnaden, nykterheten, tacksamheten över att vara på plats.

Det var alltså en sådan natt, kvällen före 26 år sedan. Jag var på väg hem och klockan var halv tre. Jag var klädd i en tunn sidenkavaj, kylan smet runt kroppen, jag var eländig. Jag hade druckit* en 75a brännvin på dagen och fyra flaskor Val de Loire samt ett antal sexor vodka. Precis innan baren stängde hann jag med att få i mig en jolmig mellanöl. Jag hade ölraparna med mig på väg ut, de där hulkande raparna som fick allt inom mig att påkalla en uppmärksamhet ända upp till struphuvudet, surt, brännande. Jag svalde för det var det absolut sista, ville att allt skulle få en verkan, inte förspillas. Försökte göra våld på mig själv och kroppens alla reaktioner. Försökte gå rakt där i isiga kylan – det fungerade inte. Försökte att inte spy – det fungerade inte heller, hulkade där i en rabatt, ögonen sprängdes rödstrimmiga – som varje morgon den tiden och då jag borstade tänderna.

Allt det jag laddad under dagen och kvällen tömdes, nu var det slut, inget hemma och läkartid på alkoholpolikliniken klockan 14. Jag var rädd, ensam och ingenting att förvirra mig med, inget att tränga bort ångesten med, inte en droppe – det var planerat men jag sjönk djupt ner i min virvlande och tilltagande nattångest vid tanken och hade en isande kyla inom mig. Vad har jag gjort, varför?

Det där jag önskat mod till sviktade (för vilken gång i ordningen). Någon klok hade sagt att jag skulle gå rätt genom mina egna rädslor. (fått göra det åtskilliga gånger sedan dess) I sju år hade jag planerat att sluta, våga sluta, våga ta steget. Det var då sju år sedan jag senaste försökt, då höll det i tre månader med antabus, ett medikament som bara var löjligt enkelt att supa sig genom. Efter tre månader var jag igång, planlade att det återfallet bara skulle vara en helg – det blev sju år ytterligare av ett brännvinsliv. Ett liv i förnekelse som varat sedan 15 års ålder.

Jag skriver närmare om det här i min bok ”Utanför Normen” som kom i höstas. Hur den latenta ångesten dämpades med superi – hur det var det enda redskap jag hade, självmedicinering.

Jag fick kort efter den natten för 26 år sedan redskap genom en självhjälpsgrupp och ganska nyligen också via psykiatrin.

Det är nu 26 år och ett dygn sedan jag gick från baren med mellanölsrapar, brännvinsfylla och sura uppstötningar av Val de Loire. Jag har inte behövt en enda droppe alkohol sedan jag vaknade morgonen efter, den dag som idag är. 

Assar stannar till och nosar, det drar kallt om öronen. ”Så är det förstår du, att den värme och den levnadsglädje jag känner är omätbar”. Han lyssnar, men undrar nog vad det är jag pratar om där i natten, men jag fortsätter ”det gick inte utan hjälp , men jag får ändå klappa mig en del på axeln och säga att jag gjort ett jävla bra jobb”.

Så tacksam! 

*Känner du igen dig, du som fortfarande är ute i kylan, men inte trivs där. Du är välkommen att höra av dig om du vill ha det jag har. Messa mig gärna på lager, alfakrull, tabberaset punkt se.