En snubblande historia som slutar i en välsmakande röra: Eton mess

Det sägs att de var en ung herre som gick på Eton som skulle servera en jordgubbsdessert med fint upplagda jordgubbar, vispgrädde, choklad och maränger. Olyckligtvis eller snarare lyckligtvis snubblade han vid serveringen, lyckades ändå rädda tallriken/skålen från att falla i golvat, men alla de fint upplagda ingredienserna var nu i en oändlig röra (mess). Upptäcktes att det hela var godare så och där föddes en av Englands mest berömda desserter.
Första gången rätten beskrivs i text är 1893 i samband med en cricketmatch. Sedan dyker den upp på Eton igen på 1930-talet.
Här hemma kallades den först för hovdessert för att dölja det franska originalet "meringue suisse" (I motsats till Iteliensk maräng) som senare på svenska blev marängsviss. Inte sällan serverades den då med bananer och med flagad mandel.
Sedan starten har den serverats av Björn Frantzén på The Flying Elk och alltid med ingredienser efter årstid, vintertid med torkade plommon, äpplen och päron i olika konsistenser och alltid med grädde, någon glass och flagad maräng.
Nu har vi tagit hem den och har den som standarddessert, eller snarare så är det Kristinas avdelning och hon har utvecklat den till perfektion. Senast med hjortonsylt i botten, maräng, vispad grädde, glass med choklad och frysta blåbär och som pricken över i och för bitterheten, eller om man så vill beskan frysta råa lingon.

Nattvandring XIV

Pixabay

Häromnatten, ganska sent, en halvtimme före midnatt. Gatorna är så tomma. Övar Assar i att gå nära med löst koppel, stanna vid övergångsställen. Nu var det ganska kallt.

Plötsligt i glappet mellan bostadsdelen och Sollentuna Centrum, precis vid bilden. I luften ett hoooo. Sedan paus. Sedan hoooo. Lite längre bort. Assar spetsade öronen. Assar, sa jag. Berguv. Garanterat Berguv.  Det är svart mot himlen. Svart upp mot kommunalhuset. Hooo igen. Assar kopplar på jaktskallet och drar i kopplet. 

Hooo, åter och nu närmare. Verkar flyga från hus till hus. Lugnar hunden och får honom att gå nära igen. Längre bort. Hör uven under nästan hela nattvandringen, hela kvällspromenaden. Assar tittar upp mot mig hela tiden. Han börjar bli duktig på kontakt.

Två kvällar senare är Christina och Pelle här. Jag håller Pelle för en mycket god amatörornitolog. Jag imiterar, ”hoooo” svaret kommer blixtsnabbt: ”Berguv”. Messar ett ornitologiproffs, Tommy Löfgren. Finns en sajt på FB han hänvisar till, Berguven har hörts i Viby för några dagar sedan. Fantastiskt där i natten med hunden på folktomma gator mitt i urbaniseringen att höra uven från mörkret.

Pålägg - utrotningshotat?

Ja det är frågan. Igår sjöng jag kolbullens lov. Idag påläggets. Det ska vara mycket, närodlat och gott och helst ska det vara tjockare ovanpå än undertill. Danskarna har fattat galoppen och även om bilden jag tog i Håvra på mackan talar mot det sagda så är det så jag menar, mer pålägg än macka.
En skiva sylta från Björks.
En skiva alspånsrökt Färilaskinka från Björks
En skiva Falukorv från Delins
En rejäl ostbit från Delins (Primadonna)

Nu snart lunch. Stekt ägg, stekt pot. och Färilafalu från Delins. Ett sätt att hålla öppna sinneskanaler till torpet ända härifrån grådiset och trafikrondellen nedanför balkongen.

Till kolbullens lov

Det är några dagar sedan nu som vi var uppe i Hälsingland, till torpet. Det var den första november som affären gick igenom och torpet blev vårt och vi kunde botanisera likt torpararkeologer i det gamla 1800-talshuset.

Dörren till vårt torp.

Det var kärlek från första steget in när vi var på rundvandring i somras. Vi bestämde oss över tröskeln. Och kärleken har inte blivit mindre nu sedan vi boat in oss lämpligt och gjort det till vårt. Ska återkomma om det senare och vid tillfälle, om det här hur tankarna på hur man bevarar, konserverar, behåller och rensar ut, för anteckningar, bok över förändringar och fynd, framgångar och upptäckter.

Då, i veckan från den första november åkte vi till Ljusdal för att köpa en frostvakt åt vattenpumpen och hamnade mitt i en Ljusdalsmarknad där det bland annat serverades kolbulle. Jag är såld på denna skogsarbetarmat. Amerikafläsk i bitar (saltad sida av sugga för att vara frank!) som slängs något till varje portion i en het järnpanna. När fläsket fått färg och släppt lite av fettet så hälls själva bullen över, från en blandning av 5 dl vatten, 5 dl vetemjöl och en tsk salt. (räcker till cirka fyra kolbullar). 

Får steka tills ytan stillnat då kolbullen vänds och sedan vänds igen och igen och igen (fyra ggr) så är den klar och serveras med rårörda lingon. Sådär ja, nu är vi Hälsingland och lite hör kolbulle ihop med skogs/soldattorpet vi begåvats med.

Sjunger textilers lov

Ja är såld på några få saker och som utifrån betraktat kan anses som lite nördiga. Vid sidan om mycket annat är strykning rogivande och i veckan bestyckades vi med ett fräsande, ångande, härligt tungt nytt strykjärn. Nu blir linnetygerna alldeles glänsande och till och med den egyptiska bomullen alldeles slät. Gamla servietter som jag, och för den skull också Kristina, köpt på loppisar för spottstyvrar, kökshanddukar, slitna, använda med monogram också dessa antingen arvegods eller köpta. Underbara att stryka.

För det är en annan lite besvärande avigsida att jag kan stanna upp länge och gräva i lådor med textilier på loppisar och förr också auktioner i jakt på det där hantverksmässiga eller lite finare ståndsmässiga eller kanske från en nedlagd järnvägsrestaurang eller så.

Tänk, drömmen att hitta väverier från Tuppens i Norrköping. Det företaget startades 100 år innan jag föddes i samma stad och lades ner samma år vi flyttade till Stockholm.

I oäkta släktled

August Alexander Lager född 12/12 1880

Som man vänder på alla stenar så klarnar det. Hmmm, ja det låter ju lustigt.

Min farsa, som är utgången sedan några år tillbaka, han föddes som ”oäkting” dvs står som ”fader okänd” i kyrkboken från november 1921. Nu var jag inne och kollade. Han står också som ”Namnet obekant” och modern, det vill säga min farmor noteras som ogift. Av detta kan jag räkna ut att farmor Gurli ännu inte fyllt 20 när farsan föddes.

Farsan Tage Ingemar Lager född 16/11 1921

Bläddrar vidare. För det som fångat mig under hela uppväxten är att farsan togs om hand av sin morfar och själv uppfattade sig som lillebror till sin mamma. Vem hans farsa var yppades inget om, aldrig till honom, men till morsan långt senare när farmor och morsan kommit på god kant med varandra.

August Alexander Lyon Lager född 29 maj 2007

Jag fick alltså redan på min biologiska farfars namn bara två år innan farsan gick bort och jag satte igång efterforskningar och hittade rätt. Fick dessutom tag på fotografier som jag kunde visa farsgubben. Gubben som smet undan allt ansvar är ju också borta sedan länge och ligger nergrävd på en kyrkogård i Gävle. Han hette Lundin när han levde.

Så tänker jag på min farmors dilemma, se sin förstfödde som medlem i familjen men inte som sin egen.

Sångaren August Alexander i körens bakre led längst till vänster

Nej, det där med ”fostran” och att skilja på vad som är rätt och fel det fick farsan lära sig av August Alexander Lager, den jag själv fick kalla farfar och farsan i sin tur kallade farsan. August Alexander vars förnamn min lille August Alexander fått ärva föddes 1880 den 12 december.

Gick in i kyrkböckerna och hittade honom.

Han är son till änkan Catharina Carlsson född Hjort i Gylle. Under hans namn står o.ä

Kanske förklaringen till hans fördragsamhet när hans dotter kommer hem och är gravid men inte vill uppge gravörens namn.