När katten är borta vankas korv på bordet

Så här är det att min livspartner inte gillar korv. Enda anledningen är att hon inte vet vad som finns i den och man ska inte äta sådant man inte vet vad det är. Så långt kan man kanske hänga med, men min nyfikenhet på olika smaker och framförallt nya smaker tar alltid överhanden. Gillar jag det inte, eller om det är för "läskigt" i smak så får jag väl spotta ut och lämna, men så diskuterar jag.
Fjälster är ju för övrigt (alltså korvskinn) ett fornnordiskt uttryck för "gömsle". Alltså ett sådant ställe man gömmer undan sådant man inte kan visa upp i "originalskepnad" (mer om fjälster och korv här).

När vi äter middag hemma och det bara är jag själv och barnen vid bordet händer det inte sällan att vi snarrar korv med okänt innehåll. Gärna då sådana vi hittar efter idogt botaniserande i den "östriska" hyllan på matvaruhuset "Pulsen" nästgårds. En hel kyldisk med polska och ryska och baltiska förnödenheter där jag också hittar sådana rariteter som fettgrevar vilka jag första gången i livet mötte på en liten krog, en bouchon, i Lyon som svenskarna brukade dra sig till efter framgångarna i Bocuse d'Or.

Nåväl, när jag som bäst sökte feta kryddiga fläskkorvar, och hittade sådana också, sneglade jag åt sidan och se där, en hel kyllåda med de kanske bästa isterbanden man kan få tag i. Till överkomligt pris (kanske ska tilläggas för det finns en del högpris som konkurrerar) isterband som har kvar sin grynighet i kombination med sin syra, nu till fem kronor styck. Det blev sammantaget fem fläskkorvar och 20 isterband. (Det mesta jag skrivit om isterband läser du här, där du också får en "sai grog" till livs!)

Till isterbanden blev det en resträtt som heter duga. Hade kvar av kålpuddingen från i veckan. Hackade ner den i stekpannan med lite Kikkoman och stuvade med grädde. Låter sämre än vad det är.