Vännen Erland Cullberg är död - så har "det dyrbara flämtet" tystnat

Erland Cullberg, ett av hans arbeten i min lilla samling. Vi bytte tidigt målningar och teckningar med varandra. En dag när jag kom upp i ateljén hade han målat på en av mina målningar. Generad sa han att jag skulle titta närmare. Målningen var signerad "Göran Lager och Erland Cullberg".

 Han sa det en gång, tyst, när vi träffades. "Mina målningar är det dyrbara flämtet", sa han Det dyrbara flämtet Samtidigt målade han mödosamt, som i svår smärta. Plötsligt såg jag det, med vilken smärta han målade, varje överallt stretade mot och värkte. Har det alltid gjort ont, frågade jag. Det var då han svarade tyst "Mina målningar är det dyrbara flämtet".

Ibland ringde han mitt i natten och beodrade mig: "Kom hit nu" -Men Erland för fan, Du ringer och väcker mig, klockan är halv två på natten. Så lade jag självsvåldigt och en smula oartigt på luren förvirrad av nattsömn. En halvtimme senare ringde det igen: "Jo, det är målaren Erland Cullberg, jag vill bara be om ursäkt för att jag ringde och väckte dig för en stund sedan. Jag ber om ursäkt, godnatt"

 Han var ensam. Människor som kom på besök var bara där för att insupa Erland, den galne målaren. De kunde lika gärna gått på naturhistoriska riksmuseet och tittat på kalven med två huvuden eller annat. Jag har sett minst sagt konstiga reportage om Erland, sådana som inte inbegriper ett ögonblick av hans expressivitet, hans uttryck, hans konst, hans själ och ande. Någon gång uttryckte han själv om sig galopperande psykos att "det är en psykologisk förkylning", inget mer, inte det viktiga, något att förbise, varför gjorde inte folk de då? Varför gick de att betrakta tron på galningen före konsten. Erland var bara annorlunda och det fanns stort utrymme för honom om man gav honom det utrymmet. Han förstod det här helt och hållet för ofta pratade han om människorna som kom till honom. De hade karaktären av skuggor, besökarna och man skulle kunnat tagit dem för hjärnspöken, men det var fysiska besökare han pratade om, äcklets människor som gick dit i hopp om att "galningen" de kallade honom bak ryggen, skulle visa sig givmild och förära dem en teckning eller målning bara för att de gjorde sig besväret att besöka honom.

Han fick ensamhetstankar men sköt dem från sig när skuggorna vikt undan. "När jag får de där ensamhetstankarna så tänker jag istället på alla mina älskade målningar. Då är jag inte ensam längre. Och jag älskar att måla. Jag målar min värld och mina egna sårbara vänner. De liksom stiger fram ur en enda röra med färg och blir levande, tragiska eller roliga figurer." Men de där människorna fick aldrig målningar eller teckningar av Erland utom i sällsynta fall. I andra fall snodde de grejerna ut hans ateljé när han inte såg på, hastigt hoprullade pasteller eller kladdiga ofärdiga dukar, Snodd ofärdig konst - kan det bli djävligare?


"Det är genitavlor, strama och gedigna sörru"

De som kallade sig själv för hans vänner kanske var det, han pratade aldrig om Er såvitt jag vet. Må Era snodda Erlandbilder lysa i mörkret nu när han själv är borta, lysa skräckinjagande och skrämmande, lysande på samma sätt som den ständiga mardröm Erland själv levde i.

  "Det är genialitet det handlar om. Men tyvärr så har Ingemar Bergman haft patent på genirollen så jag får lugna mig några år". 


 Han uppehöll sig vid sin genialitet och återkom ofta till den som ovan jag antecknade ur ett samtal vi hade för en fem, sex år sedan. Lång tidigare träffades vi, jag, min dåvarande sambo och Erland. Det var första gången och det var i Sigtuna alldeles i början av 70-talet kanske prick på 1970. Han ställde ut på Galleri Trekanten och kunde hålla tre ord i ett sammanhang innan nuet blev alldeles för oberäkneligt och han greps tag av sitt inre. 

"Hallå, det är konstmålaren Erland Cullberg", lät det i telefonen några år och flera möten senare. Han var så noga med att tala om vem han var. "Jo jag är här på ett hem och det är en människa utanför som alltid klipper gräset när jag ska måla. Vad tycker Du jag ska göra?" Precis i samma ögonblick var det klart att jag skulle flytta till Falun under ett begränsat antal år, Ateljén skulle stå tom. Erland fick överta den under tiden.

"Hej, jo, det är Erland Cullberg, lyssnade jag till i telefonen samma dag han flyttat in. Där fanns nämligen en sovalkov eller snarare ett rum att bo i vid sidan om stora ateljérummet. Jo, det är så att nu ska jag lägga mig att sova."

 -Jaha, godnatt då svarade jag. "Men hallå, det är ingen som bäddat", sa konstnären. 

Vardagen trängde sig på, för honom var det bara färgen, måleriet som var intressant, ingenting annat.

 -Vi fixar det i morgon, svarade jag, lägg dig ovanpå i natt, så köper vi lakan i morgon och bäddar med. Och så gjorde vi. Vi gick till OBS i Rotebro och köpte lakan till den stora dubbelsängen och jag hjälpte honom att bädda i den redan nu färgade sängen, veronesergrönt, karmosin, okra och ultramarin.

 Tredje dagen var jag uppe i ateljén. Då var alla lakan uppspända efter väggarna och målade stort och vackert det kanske det vackraste på länge; landskap, vålnader, skuggorna som varit där på besök.

 "Gult, Kobolt, Tomatrött: Är kroppsirritation. Det är nerver och därför älskar jag dem." 

"Mitt måleri är en strävan efter fullkomlighet. Någon måste sikta mot fullkomlighet i allt detta helvete. Det är handens längtan efter vitalitet, säger han . Det är därför jag målar, det är längtan."

 Det är klart att jag visste att den där dagen den 13 april skulle komma även för Erland. Sjuk lämnade han penslarna och färgerna kvar och ett liv i målningar, målningar som ett dyrbart flämt, saknade är jättestor.