Det här är en plats för människor som är för länge sedan döda. Stenstreck i berghällen, breda, som gjorda med ihärdighet. Några stenar i en hög - bronsålder.
Runt omkring har catepillars dragit upp för husgrunder. Solen speglar sig i radhusens tvåvånings perspektivfönster - men just här, uppe på höjden där berget ligger i dagen ovanför gungorna på lekplatsen nedanför och sandlådan, här har det varit för dyrt att spränga bort för att få mark och tur är väl det. Nedanför ravinkanten ligger ett litet kärr där tallarna slgit rot på torrhöjderna och sly idag tagit över i de ibland blöta blänkena som speglar himlen.
En naturlig trapp leder upp och en ditlagd av människor knappast äldre än hundra år.
Hit kom jag första gången i sällskap av Peter Klingsell tidigt förra våren för att rekognosera.
På en gammal karta hade någon skrivit med rött - "Danderyds skeppslags nya afrättsplats". Lite längre bort, iväg från det byggda, in i skogen, över ett fortsatt blött kärr. upp över berget, där ligger den gamla avrättningsplatsen.
Högarna av stenar står märkta som bronsåldersgravar. Undrar när vattnet sköts undan av landhöjningen? Edsviken - en havsvik, kan gott och väl nått hit till kanten av höjden.
En dagisfröken kommer och släpper lös sina barn som genast tar trappen i besittning.
Just då faller solen i exakt läge - kanske enda gången på året.
Jag tittar upp från det ställe där vi ungefär tror att människor togs till döden med bila.
I stenhällen längre bort skönjer jag ett mönster - det är nästan magiskt, solen slickar hällen och ränderna kastar skuggor. Det är ingen tvekan om att det är gjort av människohand. Ser ut som fragment. Helheten är avhuggen där vägen sprängts fram, ingen har sett stenteckningen förr - det tycks dyka ner i mossan och fortsätta längre under oss och vi känner som gropar i stenen mellan två parallella streck som sköldar på en båt.
Bronsåldersgravarna är daterade och finns utmärkta, man vet att området varit befolkat - en plats för samling, en plats att begrava sina döda, en plats att rista in det okända så att solen avslöjade teckningen först flera tusen år senare och för mig, för teckningen finns inte registrerad.
Vi har det från flera olika andra platser där "Döden i skogen" funnits bekräftad i arkiven - avrättningsplatser på gamla gravområden, gamla kultplatser med fornlämningar. Det kan ju låta som en tanke att vi människor utvalt speciella platser för döden och det onda, men det kan lika gärna vara så att dessa plaser i all tid varit placerade så att de kunde nås från många olika andra platser. Det här är en sådan plats ur båda synvinklarna.
Hit sändes skeppslagets delinkventer att släckas. Namnen finns kvar i arkivhandlingarna så det är inte alls så länge sedan.
Gräver vi ett hål och doftar i marken kan vi förmodligen känna doften av tjära, av brand för här brändes tidelagare. Något hundratal häxor avrättades och brändes i Sverige från 1600 talet - det vet nästan alla människor för det är det enda som står om avrättningar i skolböckerna.
Tre gånger så många fler män avrättades och brändes för tidelag - sex med djur - om dessa står ingenting sedan kyrkans män lyckats tiga still om prästernas applåderande av straffet.
Några av de döda här kan mycket väl ligga som fyllnadsmassa under sängkammarsgolvet i något av de radhus som är grannar.
Jag hoppas nu få mina ristningar registrerade och undersökta.
Mer om den här avrättningsplatsen och om det stora antalet övriga finns att läsa om i min bok "Döden i skogen". Klicka på bilden av omslaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar