Vardaglig njutning

När det är lite uppförsbacke så hjälper en paus med god smak - någon som säger emot?
Därför, och därför blott allén, blev det en sen lunch på Edsbacka Bistro med något så vardagligt som stekt sej.

Nu ser de flesta framför sig denna lite smågråa och tråkiga dussinfisk.

Glöm det!

För nu har det blivit möjligt att få mycket mer av denna utsökta och underskattade lite tummellika torskfisk, den som med sådan förkärlek avnjutes som lutad i Finland och som fiskas i stor mängd utanför det norska Bulandet.

Från Bulandet som är Europas västligaste yttersta klippa ser man eldslågorna från oljeborrtornen till havs långt bort som nerramlade stjärnor i det alltid oroliga havet.

Nu får även vi i Sverige denna Pollachius virens på skinn och i lyckliga ögonblick även på ben. Tåligare och mer sammansatt i strukturen än torsk och kolja, smakligare då köttet har densitet som kräver en riktig genomkörare på skinnsidan. En fisk som man ska vara en riktig klant för att misslyckas med.

Nu var det inte därför den var så bra till lunchen. Det var, utöver en perfekt fiskbit, all garni och lite sky, några höstkantareller, några smålökar, brynt smör och smörstekta bitar av söt kalvbräss.

Sedan klarar man dagen så mycket battre, backens krön känns redan nådd. Idéerna flödar och verkställs utan mytiska ställtider.

Helg med gås och krås

Det har varit kulturnatt i Sollentuna. Som oöverträffad största kulturförmedlare i kommunen genom Sollentuna Hembygdsförening fick jag förmånen att leda ett heldagsäventyr - ett idéseminarium på temat: Ingenting är omöjligt.

Vi höll till i min konferenslokal på kontoret i Sollentuna kommunalhus. Hela huset i övrigt upptogs av arkivens dag. Kommunen har fördelen av en särdeles skicklig arkivchef, Annika Holmberg som har ett stort allmänhistoriskt arkiv att förvalta, bland annat det från Edsbergs säteri som eminerar från tidigt 1600-tal. Sålunda finns här det första brevet, från Gustav II Adolfs hand, som ger den förste "slottsherren" Henrik Olofsson i ett privilegiebrev rätt att driva Wärdshus och att ”urtappa och utskänka allehanda främmande och svenskt öl, desslikes vin och brännvin samt andre hetsige främmande drycker…såsom ock hålla där taffel och spis”.

Hembygdsföreningens idéseminarium var menat att skapa en bred kunskaps och idébank för både den närmaste tiden och samtidigt extremt långsiktigt och då handlar det om allt mellan att skapa en grafisk profil till evenamang och detaljplanering.



Efter ett flera timmar långt förmiddagspass drack vi kaffe bland alla som kommit av nyfikenhet till arkivens dag och lite senare fick vi höra ovan nämnda Annika Holmberg berätta om släkten Rudbecks tid på Edsbergs säteri. Träffsäkert, naturligt och inte helt utan poänger lotsade hon fram mellan söner och döttrar i rakt nedstigande led.

Seminariedagen avslutades med en gåsamiddag på Edsbacka Bistro, för dagen förstärkt med krögaren själv Christer Lingström (bilden ovan är från tidigare i veckan då jag besökte honom på Edsbacka Bistro Strängnäs). Hans närvaro borgade för en svartsoppa av rang och gåsen var mör, rosa i köttet och rent ypperlig i smak. Klassiska tillbehör följde och med en sås som man kunde äta med spisesked eller rent av döda för.

Middagen avslutades med skånsk äppelkaka - ni vet den där överreklamerade terrinen på riven sockerrostad kavring och kokta äppelbitar - i det här fallet alldeles perfekt, samt spettekaka och kaffe.



Några timmar med mat fick jag hasta iväg till Edsbergs slott för att vara med om VIP spektaklet på Edsbergs slott som kulturnämnden arrangerade. Jag har sett slottet förr och till och med gift mig en gång i tiden då kommunens vigselrum är beläget där.

Nu fick vi slå följe med slottets siste "Rudbeckare" som dagen till ära slutit upp.

Vi gick genom gemak och salar och öppnade ett slutet blått rum. Upplyst av bara starinljus satt där en Malla Silverstolpe och sydde evinnerligen för hand. Här gestaltad av Christina Frohm, riksspelman och "spelfröken" i Sollentuna kulturskola.

Det var en tablå, en liten intim getaltning, över en av Sollentunas nedtecknare på Edsbergsgodset. Malla Silverstolpes egna ord, blandat med musik i urval - och det var så att "det nästan var verkligt!"

Del av den kvartett som formidabelt och ungt tolkade Mozart på Edsbergsgodset

En trappa upp satte sig senare en kvartet från Edsbergs musikinstitut att spela Mozart och jag fick en sällsam nostalgisk kick kombinerad med upplevelsen av musik i nuet - Edsbackas musikinstitut är en del av Musikhöägskolan och slottet befolkas till daglig dags av masterclasselever med en stor vurm för kammarmusik. För 40 år sedan snart var jag själv i den miljön och då tillsammans med dessa elevers professorer och lärare. Platsen var Oslo och Musikhøgskolen där jag vistades på några år när under hela 70 talet.

Se där en gåsadag att lägga till arkivet.

Författarsamtal på söndag

Bistron i Strängnäs

Senast jag var i Strängnäs var det rena rama Stängnäs - idag gemytligt öppet och välkomnande.
I trevligt sällskap avnjöt vi Christer Lingströms i augusti nyöppnade Edsbacka Bistro Strängnäs - kunde det vara bättre? Nej, knappast. Inte minst syntes det på Lingström själv hur bra det hä'r är - att själv stå i köket igen, att laga mat och de var med en stolthet han bar ut klassisker som Wretmans Toast Skagen, en liten perfekt tillagad gäddquenell med en rik vitvinssås och bladspenat, en liten fläsklägg lagd på surkål i en papprika och tomatsås med kummin och potatismos följt av en entrecote och som dessert en Edsbackas creme brulee och en liten chokladpralin till kaffet. Njutningsfyllt och helt nödvändigt, dessutom med utsikt över mälaren och strängnäs småbåtshamn - jag tror med andra ord den gode Lingström gjort et litet kap genom att öppna sin Bistro även här i Strängnäs som jag vet han älskar väldigt högt.

Julskinka ren och skär överklassmat - snart i var mans mun, hos oss redan idag!

Första skinkan för året!

Julskinkan uppstod i staden - inte i bondens storkök.
För inte mer än överskådlig tid sedan vandrade bönderna och torparna på landet in till städerna och hökarbodarna med det vi fortfarande kallar "finaste" köttet. Lite småskuret kan sägas att det var de lättuggade styckningsdetaljerna som fann den vägen.

Hemma i stugans kök saltades de hårdare framdelarna, läggar, nacke, fötter och huvud in för att sedan utsättas för långkok som gav både närande buljong och utmärkt smakande kött. Något förädlades till bland annat syltor och aladåber. Många härligt feta, stycken som inte fanns annan plats för, hackades och fördes milt in i fjälster för att bli korv.

Här skulle jag kunnat skriva "stoppades till korv", men då försvinner lite av det som det egentligen handlar om varför jag skriver "fördes milt in i fjälster". Det några idag väljer att kalla korvskinn benämns av andra fortfarande som fjälster vilket är fornnordiska för "gömsle". Alltså, en slags sista utpost från bondens slakt (och kanske en av de bättre). Så förädlat kunde torparen återigen bege sig till stan och sälja det som borgarna skulle rata som hela styckningsdetaljer, skånkor och fett, sidor och mule.

Vid höstslakten levererades grisköttet till stan. Hemma i bondköket kokades det hårda köttet efter alla konstens regler, men inte för att ätas till jul utan för att räcka till nästa slakt. När så julfirandet skulle firas på landet var det oftast bara med en brödhög och en lutfisk, kanske något av buljongen från fläskkok som brödet kunde doppas i.

När stadens folk skulle fira jul drabbades de av julens budskap och skulle fira högtiden så som de inbillade sig det firades hos bönderna. Dessa måste ha rika bord trodde man och lade inte ihop två och två att det rika köttet redan levererats till stan och att på landet satt de kvar med bröd och skånkor att koka till buljong.

Så kom bondens skinka att ståta mitt på det borgliga julbordet. Trind och griljerad, sockrat med kristyr. Smörgåsbordet var de redan vana vid och så småningom när de fattat att de kött bönderna tagit undan till sitt eget för att spara av och äta under vintern var makalös god spis, härliga grisfötter, läggar, syltor och aladåber, kryddade rullsyltor.

Egentligen ville jag bara säga att hemma hos oss blir vi ibland sugna på julskinka i förtid. Vi brukar kunna hålla oss till första advent innan första skinkan griljeras. Nu suktade oss rimmade småskinkor i kylen i affären och vips så stod hon där på bordet och lika mycket vips tog hon slut.

Shop, salesblog, utförsäljning, till salu.

De allra flesta modebloggare (nu är jag inte en sådan förvisso) brukar ha en shop knuten till sina bloggar. Förmodligen för att göra en extrainkomst på sådant som modeindustrin öst över dem i sin iver att synas. Här är en av dem och här är en annan.

Med tanke på att jag själv gjorde debut som outwaremodell här på Tabberaset den 21 oktober 2008 så forföljer vi en tradition och säljer ut några av ungarnas och Rodjanas persedlar enligt nedan. Kolla och maila mig sedan på lager(alfakrull)tabberaset.se om något skulle passa - det är klart det är lite slitet, men inte annat än urvuxet.

1.
Red Roc varmfodrat skidställ junior jacka storlek 160, byxor 170. Knappt använt under en snöfattig säsong. 150:- + frakt.

2.
Bobblejacka från H&M, eller liten täckjacka som det heter på svenska, metallicgrön och med huva. Storlek EUR 164, 70:- + frakt

3.
En täckjacka som damkappa från Lindex, storlek 40-42, läcker inte dun. Använd en vinter sparsamt. Huva. 150:- + frakt.

4.
Mammakavaj i ngn slags denim, storlek M från Polarn och Pyret - 100:- + frakt.

5.
Vindjacka med löstagbar huva, CHNK by Chinook. Storlek 36, några smärre skönhetsfel osynliga fläckar. 90:- + frakt

6.
Skinnkappa, mocka med fuskfoder i 100 procent aktryl. CUE storlek dam 42, aldrig använd. 300:- + frakt

Fragmentarisk vansinneskonst av stora mått hos Qindynastin i Xian

I verkligheten blir den nästan för mycket, på en gigantisk yta, arméplutom på armépluton, dödens rikes väktare.

Qin Shihuangdi, förste kejsaren i Qin dynastin var en fullkomlig galning som led av sjuklig stridslystnad och patologisk förföljelsemani, men han var också en nytänkare och man börjar tro på att despoti är nödvändigt för enande och nytänkande (sjuk tanke jag vet).

Qin Shihuangdi regerade 1000 år innan vi här hemma i folkvandringens tid lärde oss kommunicera genom att rista runor på väldiga stenar. Redan då skrevs den vackraste poesi med tush i rikena som regerades av Qin som enat sex stridslystna stater till ett Kina och tillsammans med dessa skapat nya lagar. Han införde också en standard för både pengar och vikter och han hade ett finger med byggnaden av i kinesiska muren.



Så, en bit ifrån den väldiga anläggningen i Xian, hittades ungefär samtidigt med fynden av terrakottaarmén, också en väldig massgrav. Man räknar med att terrakottaarmén skapades av nästan 700 000 arbetare, konstnärer, keramiker, hantverkare. Som "belöning" avrättades de - deras närvaro skulle behövas när en gång kejsaren Qin Shihuangdi dog. Han behövde inte bara dessa beläten till armé, han behövde riktigt kött och blod också - ett annat tänk liksom, än det idag.

Andra "tänk" finns också i Xian - här finns fynd från 4000 år före vår tidräkning, en slags kinesisk vagga alltså.

Utställningen på Östasiatiska är mindre imponerande än verkligheten, men inte mindre intagande för det. Lite tycker man skulpturerna understryker det som en gång Lasse Åberg fyndigt uttryckte det: "Konst ska va snyggt", för det är så innihelvete snyggt och med så sköna uttryck att man blir vimmelkantig. Qin kunde till och med få till konstnärlig gestaltning i konstnärlig legotillverkning. (ett antal huvuden, händer och kroppar varierades i det oändliga till figurer med egna uttryck och egen resning.

Så gick i naturligtvis en tur i den hemvanda övriga utställningen på museet och slogs än en gång av detta faktum med runor när man i Kina skrev dikter med vackra tecken i skönaste Jade eller med doftande penna på papperstunna stänger av bambu.

Vi skulle avsluta med kinesiska nudlar i museets café - det borde vi inte gjort!

Niki de Saint Phalles (de färglada bulliga skulpturerna) och Jean Tinguelys (maskinerna) Paradiset utanför Moderna Museet känns som om den förfaller. Jag har sett den igång många gånger på den gamla platsen nere vid ingången till det bergrum som hyser Xianutställningen, aldrig dock i slänten mot MM, den nya platsen den hänvisades till efter att den konstföraktande aktionsgruppen "Flytta Paradiset" lyckades hetsa fram ett slags stockholmskt hat mot prakten och rörelsen. Märkligt blir det att komma från starka uttrycket från 200 år före vår tidräkning till samtidens belackade mästerverk och förstå att vi inte tar hand om det.