Tabberaset i världen

Efter att det sista avsnittet av intervjun med Austin Bush sändes i torsdags i Meny har föremålet själv lyssnat på det och kommenterat på sin utmärkta blogg där det framgår att framgångarna kan staplas på varandra och sammanfattas under rubriken "Mad publicity"!
Det visar sig nämligen att Austin inte bara förekommit i Sveriges Radios P1 Meny utan också på National Geographic Traveler website med sina bilder.
Koppla upp till hans blogg och njut av alla matbilder.

Så äter man helt vanligt

Rester från igår, fullkornsfafarelle med tomat och vitlök och så sallad på avokado, lök och gurka...ja,ja det går an.

Man gör som fantomen ibland, klär på sig och går på stan som en helt vanlig människa.
Det händer ofta att folk kommer fram till mig och säger med en viss avund i rösten; "Du som har Rodjana hemma Du äter väl bara sådan där underbar asiatisk mat."

Jo, det är nog så att vi äter mest asiatiskt hemma, men med tanke på hur mycket jag själv provlagar av recept som ska publiceras, antingen i böcker eller i artiklar, så blir det en hel del svensk mat av kaliber som bara några få kommer ihåg eller bara lagar i undantagsfall vart tionde år sisådär.

En rolig grej var mötet när vi var nya för varandra för en hel del år sedan.
Jag ville stolt laga till mina älsklingar. Först ut var stekt salt sill med löksås.
Dagen efter lagade Rodjana sin variant som var rismjölspanerad och sedan friterad saltsill som napperades med prig namn pla och serverades med doftande nykokt jasminris - alldeles utmärkt.
Dagen efter lagade jag en rimmad fläsklägg med hemlagat rotmos, dallrande härligt och mättande. Då köpte Rodjana färsk fläsklägg och rödkokade med olika kryddor i en bärnstensfärgad underbart doftande buljong. Läggarna lades sedan ett kort ögonblick under grillen och fick färg och serverades med en "nam djim taleh" och ris. Och nu ska jag förklara vad Nam djim taleh är och då blir det en våldsam kortresa i thailändska med översättningar. Nam djim taleh är färsk vitlök mixad med chilli och fisksås tillsatt med lime. Djim betyder doppa och taleh är eg. hav, tex att gå och simma översätts "pay wai nam titaleh", men taleh i det här fallet betyder "till skaldjur", alltså "kommande från havet", skaldjurssallad=yam taleh. Nam djim är stark sås vid sidan om att doppa i = att det här är ett djäkla språk att omfatta!
Jag lagade paltbröd med fläsk - det fanns inget som matchade det inom den thailändska gastronomin förutom en soppa med anka och ankblodpudding, men det är en annan historia både i ord och smak.

Bubbelgum

Mästardottern på bubblor, 5 år snart

Odlingsdags

Nu är några startfrön i jord. Miniväxthuset står där på sin vanliga plats i det soligaste fönstret och får extra ljushjälp några timmar varje dag från en lampa.
Kardon och kronärtsskocka.
De kommer att sättas ut den nionde juni och har då vuxit till stora parkkrukor på min inglasade balkong och lagt sig till med en redig pålrot. När de sedan sätts i landet så ser det ändå tråkigt glest ut till en början, i augusti är de manshöga och ståtliga, i september äter vi skockor och kardonstjälkar. Men just idag så ångar det i solenunder plastskyddet och skapar klimat för frösprickning och grodd.
Skulle ha sått linnéanska krolliljor idag också, men sparar det till ikväll.
Linnéanska?
Ja, jag odlar altså en 1700 tals kålgård, i år för fjärde året så det tar sig! Flera av mina perenner har linnéansk härkomst och om icke så har jag letat fröer med direkt anknytning till hans tid. Smultrontäppan under de vita vinbären breder ut sig, sibiriska vita smultron "fraga vesca" som hjälpte Linné genom den svåra podager (gikt) han led av, smultronen - jordgubbens söta muskdoftande urmoder, fragaria moschata. Linnés trollsmultron.
Längre upp på min "moderna" odling (Rodjanas) växer olika asiatiska pumpor, sötmajs, och fragaria ananassa, högavkastande härligt päronformade vackra jordgubbar.
När det gäller krolliljorna så kommer de från Linnés Hammarby där han planterade dem en gång i tiden och de spred sig över högt och lågt. Tyvärr har man nu kunnat notera en tillbakagång för krolliljorna och en stark utbredning av körvel istället. Därför har Sällskapet Linnés Hammarby inlett ett projekt att begränsa körveln till krolliljornas, och alla andra linnéanska växters, fördel.
Det är en alldeles speciell känsla att hålla frön i handen som bär ett direkt släktskap till de frön Linné en gång haft i sin hand, plantera dem och se dem växa.
Det kommer att bli mycket snack om odling här från och med nu - odling och att laga till det odlade, om smak och att smaka på historien.

Förra odlingsårets ståtliga skockor i min älskade gamla kålgård.

Prisad Melander

Karl Melander och jag har jobbat ihop en förskräckligt massa år och han har hela tiden prissatts och prisats, mest det sistnämnda och nu senast i Årets Bild. Se de prisade bilderna här. STORT GRATTIS! Jag vet hur mycket det här betyder.
Så noterade jag en ny avdelning på hans bilderblogg; käk! Och hittar bland alla bilder mina egna bondbönor, odlad i somras och ätna antingen som primörer på sensommaren eller som värmande skummig bondbönvälling nu i vinter, serverad som en liten cappuccino, skummig och som ett koncentrat från landet.

Döden i Norr - häxor och giftmord

En känd bild på hur en förbrytare först får sin hand avhuggen före dekapiteringen illustrerar recensionen av min bok "Döden i skogen" på kultursidan hos allehanda.se

Det finns en sajt som för samman Tidningen Ångermanland och Örnsköldsviks allehanda. De heter allehanda.se
Förra veckan skrev allehanda.se om min bok "Döden i skogen" och det blir man ju lite glad över.
Recensionen (och framförallt boken) visar vilket ohyggligt stort intresse som samlats kring, inte bara döden utan den mest fruktansvärda av dödar, avrättningsdöden. Mycket riktigt påpekar recensenten att det fortfarande idag finns ett minne av den tiden, dödstiden, förmedlad genom släkter och fram till idag. Familjer som stigmatiserats genom historien av det fruktansvärda då Sverige som stat mördade och bekände sig till en sharia fullkomligt jämförbar med mördarstater vi har så lätt att finna avsky för 2007.

Vårrullar

Hästar hoppar alltid som de vill och tvärt emot vad jag trott, vårrullarna är tryggare spis
Ibland dristar vi oss till att göra en hel stor hög av thailändska vårullar "pohpiah thod" och äta framför TVn till V75 i fyran. Och det ska vara rejäla rullar, så pass stora att småungarnas fingermotorik klarar av att göra dem. Våra småflickor är ena hejare på vårrullar efter att ha fått öva sedan de förstått vad de har övat på att göra.
Och jag kommer ihåg när de där feta frysta vårrullarna introducerades i början av 70 talet (tror jag). Först kunde man köpa dem nyfriterade i utbyggda korvkiosker och man fick dem lagda på en mosbricka och ritsade med kniv, dränkta i söt, lackfärgad sojasås. Sedan kunde man hitta dem parvis förpackade i frysdisken. Men hemma smakade de inte alls som i korvkiosken.
Jag hittade dem igen för en tid sedan och köpte med mig ett par hem för att pröva - vi åt inte upp dem utan kastade efter första tuggan, det var förfärligt!
Det gick åt helvete med hästarna, som vanligt! Men vårrullarna var frasiga, välfyllda och lagade md en stor portion omsorg av en femåring och en sjuåring.
Till, åt vi rissoppa med riven ingefära och nam prig pau. Se där en riktig vardaglig spis!

Frasiga, heta, doftande - ibland längtar vi efter dem så det svider.