Småsniglar värre än mördarsniglar

Vi har fyra problem i trädgården - 1) ungdomsvandaler som välter vattentunnor, trampar ner planteringar och stjäl jordgubbar, 2) stora mördarsniglar, 3) rådjur som äter rosenknoppar, loiljeknoppar, kärleksört, rödbetsblast och sallad och 4) smö djävla sniglar i tusentals som renäter ärtskott, bönplantor och nu också stora dahlior.
Känner någon igen dessa små snigeldjävlar som slemmar sig fram i horder och äter rent in på varje bladnerv. Och vet någon vad i helvete man ska göra?

Vad är detta?

Det är klart att jag vet vad det är - jag odlar det av en alldeles speciell anledning och fram till så här långt har det tagit två säsonger.

Rensade två stora land igår kväll och lade ut rådjursodör som fortfarande "sitter i näsan" - luktar förfärligt, men när djuren plötsligt ger sig på rödbetsblastenoch tar alla rosenknoppar får det vara nog. Vad jag ska göra med småsniglarna vet jag inte än. Små djävla sniglar som äter ärtor och bönor innan de ens kommit upp.
Allt är sent, grönsakslandet ett moras...odlingströttnad.

Våra vackra vita pioner

När vi kom hem möttes vi av våra fullständigt utslagna pioner, rosa och vita, underbara att ta in.

Carl Larsson turistfälla

Det har gått fullständigt över styr i Sundborn.
Sist jag var där - för ordentligt många år sedan när jag bodde i Falun under titdigt 80 tal, var det ett minne av en nationalmålare som präglades av respekt. Nu är det tingeltangel, T-skirts med dilettantiska tryck, glassförsäljning och annatm bjäfs och tjafs och ett inträde som överstiger värdet av det man får se därinne i helgedomen.
Carl Larssons Sundborn drivs idag av släktföreningen - det borde vara ett allmänhetens arv att förvalta, dvs stat och kommun. Ge släkten vad de anser sig kunna kräma ur de närmaste 50 åren och köp loss Carl Larsson till folket, kasta ut månglarna och bevärdiga målaren med ett rent minne - eller kanske är det nedärvt, Carl Larsson själv var ju likadan.
((vi köpte en glass i Sunborn, inget mer.)

Thaipavlijongen i Utanede, Ragunda

Föremålet för våra dagar efter Indalsälven, det märkliga minnesmärket över Rama V som gick här och tittade på svensk skogshantering för över 100 år sedan. Vi har varit här förr, men aldrig så intensivt härligt.

Galtström - pinan och prövningen

Rostugnen i Galtström

Galtström är ett litet järnbruk innanför Njurundabommen på väg till Sundsvall. Idag pittoreskt - då förmodligen ett rökigt och hett helvete.
Vi åkte dit på vägen upp för att jag skulle kunna göra lite efterforskningar för en kommande bok och för att ungarna skulle få se masugn, rostugn, smedja och miljön.

Den mäktiga galtströmsmasugnen

Här bodde "min" skomakare och hans döttrar och fru. Han gjorde smedsmästarskor. Hans hus är förmodligen redan borta, ingen kan längre peka ut var bruksskomakaren bodde. Hans dotter blev luder i Stockholm, vackra Emmy muffen - det är så hon finns avbildad, med sin käraste ägodel, sin muff. Varje gång hon blir tagen i fängsligt förvar eller spinnhus så finns muffen listad bland ägodelarna.
Här i Galtström bodde hon när hon var liten, samma ålder som August. Jag vet att det här blir bra läsning!

Här i en grav vilar en liten flicka, Ida Elisabeth. Hon har förvillat mig. För jag hittade henne senare i Stockholm som vuxen. Samma föräldrar - skomakaren och hans hustru, samma trakt. Ida Elisabeth ligger här. Några år senare fick skomakarparet ett till flickebarn och döpte henne till Ida Elisabeth som om hon återfötts och det var vanligt att göra så i en tid där barnadödligheten var obegripligt stor.

Sommargrabb - Melonkille