Palla äpplen

I äppelträdet hos närmaste grannen i Hollywood, skylten hängs upp varje år efter att familjen själv försörjt sig - de allra sötaste och krispigaste äpplena, klara nu! Och äpplen föder alltid tankebanor.

När jag var barn pallade vi äpplen i villaträdgårdarna. Det var inte så mycket för äpplena i sig som vi pallade utan mest för spänningen över att någon plötsligt skulle utropa: "Gubben kommer" och då skulle alla, med de som de pallat i fickor och famnar, kasta sig iväg över häckar och staket. Det behövde inte ens vara så att gubben kom.

Många år senare, men fortfarande för länge sedan, bodde jag i ett drygt halvdecennium i Norge. Från min lägenhet på Grefsen kunde jag blicka ner mot Holmenkollen på andra sidan dalen. Grefsen var då ett villasamhälle med trädgårdar som dignade av äpplen och så här års var de mogna. Sålunda hittade jag ett staket där äpplena hängde över ut mot vägen på tunga grenar.

Man skulle kunnat tro att jag bara pallade och sprang, men jag var ju en mogen ung man på den tiden och gick artigt in och knackade på huset som hörde till äppelträdgården och frågade om lov. Människan i dörren överraskade mig med att fråga vad jag tänkte göra med äpplena och jag svarade att jag älskade grovkokt äppelmos.

-Ta så mye dere vill og vent litt, sa hon och gick in. Så kom hon tillbaka med tre gigantiska hemkonservburkar. "Eg har ikkje noe børn og er helt alene så detta blir aldrig spised upp, vis du har lyst å ta dem". Det var ett delikat hemkonserverat äppelmos, grovkokt och inte alls översötat. I minnet var moset helt makalöst och försörjde mig med höstsmak ända fram till jul då jag med en inslagen julegave under armen som tack (har glömt vad det var jag köpte) gick tillbaka med de diskade konservburkarna.

Nu har grannen 2011 satt upp en klädsam skylt i sitt dignande äppelträd och med de sötaste och krispigaste äpplen man kan tänka sig. Det är radhuskänsla i det här området vill jag säga. Hoppas ungarna får samma slags äppelminnen av detta faktum som jag av konserveringsäpplena i Norge.