LCHF - det fungerar

Härligt mör högrev av fransk beuf, ska jag erkänna, blir lite trist i längden, men Rodjana lagar ibland med smaker jag trodde inte fanns

Det var den tredje maj. Jag ställde mig på vågen. Och jag bloggade tre dagar senare, den femte maj. Fetdrypande mat i tre dagar hade redan givit resultat.

Ha ha ha, skrattade folk som varit inne på min blogg - självklart måste den djäveln banta som bara äter. ha ha ha den fete fan.

Sånt är ju kul! Ännu roligare är att jag idag, snart sex veckor efter start faktiskt måste använda byxorna från början av 2000. Mina vanliga gångkläder bara hasar av vilket inte är upplyftande för någon. Sockervärdena ligger så lågt att jag är friskförklarad. Nu är så pass mycket borta att jag vågar mig på att promenera/träna vilket jag klarar idag utan att hälsporrar, krampvader och knäsenor skriker av tyngd och smärta. I böckerna står att då ska man rasa i ännu hastigare vikttempo.

Så här sörru bröätare, det är så här det ska se ut. Si där ett riktigt stycke kött!"

Synd då - har jag ägnat mig åt synd. Jodå, vad vore livet utan det där extra som feta belackare genast kategoriserar som synd. Jag har syndat. En middag i trevligt sällskap på restauang Frantzén Lindeberg om den är känd? Och titta på bilden från igår, den lilla macaronen som ligger där på det vita klädet och inte bara ser oskyldig ut och lockande utan också är en av de bästa att äta i helöa landet, kanske Europa, äh fan, jag vet, det var den godaste jag någonsin ätit. Sytes det på bågen i morse, nähehehe.

Förenklare av omvärld säger "Du det där är skadligt och något djävla skit som man inte ska ägna sig åt. Grattis Dina ådror ser ut som feta avloppsrör vid det här laget.

Jag konsulterade en kärlkirurg. Han har ägnat sig åt mikrokirurgi i hela sitt liv och han har aldrig kunnat konstatera kärlförändringar kopplat till kost (däremot till rökning!)

Så fortsätter vän av ordning, den prudentligt hederliga som hymlar med alkohol och som röker cigaretter av märket Prince: "Det som man stoppar in måste komma ut. Enda sättet att gå ner i vikt är att äta normal och röra sig".

Så förenklad är inte fysiken, möjligen i en värld utan lånekort på bibliotek och hos folk som menar att man har en boksamling hemma med idrottsboken ett och två i hyllan, men inte i verkligheten.

Rester av det fett jag äter kommer ut den naturliga vägen. Intag av fett lär kroppen att också förbränna fett, något annat finns inte att förbränna. Fett sätter inte fart på insulinet eftersom insulinet är till att ta hand om socker. Det som inte insulinet kan ta hand om omvandlas till fett - cirkelargumentation är alltid svår att förstå för den som inte vill förstå eller som är så fullmatad av generationers förutfattade meningar att den inlärningen inte går att bryta.

Men jag ska ärligt inrymma att visst, alla inlärda varningsklockor ringer och sirener tjuter och det är ett djävla viljeliv när jag sitter där med såar av smör, "grädda" (Kajsa Varg uttydde det så) och det fetaste av kött framför mig och sinnet vrålar TALLRIKSMODELL.

Men häng med på det här. det känns som om kroppen vaknar och jag tror det är bra karma dessutom i den mening att jag försakar, inte för någon annan, bara för mig själv.

Ser Ni någon som lyser efter dessa veckor, som nu är högst halvtid, så är det inte en lysande Lager av kolesterol, det är av glädje han lyser. Glädjen över att det funkar!

Macaron - varken mer eller mindre

En perfekt macaron ska ha samma motstånd rakt genom. Man ska inte känna skillnaden mellan mandelkaka och fyllning. En macaron ska vara som en enda enhet och kan inte ätas som färskvara då den som nybakad inte erhållit sin rätta mognad.

Den här macaronen, på bilden, är ett perfekt arbete av Daniel Lindeberg. Vad han förmodligen vet är att hans arbete föregåtts av en ständig utveckling med just detta slags bakverk på fin deg. Macaron är franska av italienskans maccherone och betyder just fin deg.

En annan Italiensk import till Frankrike kom redan under första hälften av 1500-talet och hette Catherine di Medici. Hon giftes in i det franska hovet som blott fjortonåring. Till Frankrike tog hon med sig inte bara förfinade gastronomiska italienska idéer utan också en och annan brigad från både varma och kalla köket. Dessa kockar var väl bekanta med mandelmjöl och italiensk maräng.

Men likt överallt i världen, vedeldade ugnar var ett hinder för finare bakverk. Macaronerna då var stela och spröda som skorpor och åts naturell eller användes som dekorationer kring andra bakverk.

Det skulle ta flera hundra år innan macaronen förfinades och blev ett klassbakverk som alla har en åsikt om.

I Sverige har vi haft något liknande sprött och sötare bakverk som omnämns redan av Linné under Ölandsresan. De bakades i Gaxa av mjöl och ägg, sansades ut som rundlar och penslades med smör och ströddes med socker, lades sedan hop två och två.

Paris? Nej, trottoaren på Lilla Nygatan, Personalmat på Frantzén Lindeberg!

Visst är det snyggt, brigaden på trottoaren. Det är så här det ska vara. Upptakten till kvällens service. Intensiviteten bryts ett ögonblick med personalmat i sommaren och då tar man med sig designstolarna inifrån och ut i folkvimlet för att andas turistfälleluft med alla andra.



Man kan tänka sig hur det var efter sekelskiftet mellan 18 och 1900-tal. Just här, i den lilla lokalen som just nu är bankettmatsal (den ligger snett emot restaurangen), var det på den tiden en smör och mjölkbutik. Säkert som gatan har alltså trottoaren befolkats av liknande vitklädda skepnader förr - på den svartvita bildens tid.

Rödbetor, mangold och ogräs

Första vita pionen slog ut idag och de rosa är sprickfärdiga


Det finns ogräs och ogräs. Jag har tvångsinsått klätt bakom kubbvetet bara för att de alltid vuxit i hop och så sedan folkvandringstid.

Blommande klätt

Berättade jag inte den historien om när vi på fjorårets Skördefest inbjudit Sollentunas naturvårdschef Rikard Dahlén för att berätta om de historiska odlingslandskapet på Järvafältet. Lysande föreläsning med grödor att visa i stället för Power Point. Hit släpade han råg som var manshög. Sådan råg som man inte hört talas om sedan raden i Hemsöborna av Strindberg. Han hade också ett tidigare utrotningshotat, men nu räddat Kubbvete. Ett vete som är stadigt, friskt, och med ax tjocka som en kubb.

Det verkar vara något i rödbetan som lockar till sig ogräset som lägger sig som en revande matta över jordytan. Så var det i det två trädgårdarna jag besökte häromsistens och så är det hos mig. Nu är ju rödbetor sanslös tröga att dra fram, detkanske är därför man upplever ogräset som så starkt, det har inte en så lång startsträcka. Idag, i alla fall, tänkte jag att sätta mig i det meditativa och låta tid och sol mötas under några timmar och samtidigt handjaga fram de rödgröna rödbetsbladen.
Det börjar arta sig efter några timmar. Trädgård är meditation!

En av de ivrigt lyssnande åhörarna var min odlingsgranne, Daniel, från Fyndet. Han sken upp som en sol när han fick se vetet och så sa han så förlösande: "Men det där vetet odlar vi i Libanon - det blir jättegod bulgur av det, bra, Jättebra att det finns här i Sverige nu också"!

Klätt är alltså det ogräs vilket växer med kubbvete.

Nu artar det sig. mangolden bakom har kommit upp. I morgon sätter jag purjo, sår gurkor, sätter ut squash, jämte några solrosor, signebönor och så bygger jag en ställning och sår störvaxbönor. Efter det är det bara att vänta.

Farsan fick ligga hela natten med hjärnskakning - kommunen hade inte reparerat larmet som de sagt!

I ett år har mina gamla föräldrar bott i ett så kallat Trygghetsboende i Sollentuna.

De var glada över att få det tryggt och trevligt omkring sig.

I ett års tid har vi försökt få till ett fungerande trygghetslarm. Det har varit ett problem. Kommunen, kommunala fastighetsbolaget, kommunala energibolaget, Internetleverantören, larmleverantören, alla har varit involverade. De får till en funktion medan de är på plats, sedan havererar det.

En leverantör menade att man måste starta om enheterna ofta för att det ska fungera — säg det till en 90 åring som slutade köra bild för 25 år sedan och en mamma som aldrig tyckt det varit trevligt med knappar och teknik.

Följden är att trygghetslarmet fungerat bara lite då och då och med de har beställaren, det vill säga kommunen, varit nöjd, men det har inte vi vetat om — att man faktiskt accepterat ett ”då och då” larm isf ett ”on off” larm.


För två veckor sedan blev min mamma sjuk, hastig infektion, onåbar, förvirrad. Larmet fungerade inte. Hemtjänsten var tack och lov där och ringde från egna telefoner efter ambulans.

Rapporten från kommunen var att larmet fungerade, sedan ”de varit där och skruvat”.

I morse hittade hemtjänsten min pappa, liggande på golvet. Larmet fungerade inte. Han har legat där vet inte hur länge i natt, han själv kan inte svara eftersom han lever i ett enda stort NU!

Jag ringde kommunen och försökte få tag på en ansvarig och ställa tre frågor:

1 Måste någon dö innan larmet fixas.
2 Vem är ansvarig för larmet.
3 Hur går ni vidare efter att farsan fått ligga på golvet i natt och med hjärnskakning.
4 Morsan, på sitt 86e, är nu ensam hemma, afatisk och kan inte meddela sig med någon (i övrigt rask i skallen), när fungerar trygghetslarmet?

Jag fick inte svar på frågorna.

I den här kommunen har vi en företagskultur som kanske kan vara nyttig i vissa ekonomiska, praktiska sammanhang, men är det inte när det kommer till människor. Den går ut på att alla chefer och underchefer håller varandra om ryggen, i realiteten slickar uppåt och sparkar neråt. När man ska prata med personal är de hela tiden livrädda för den närmast över i hierarkin för den åsnespark som hela tiden hänger i luften. Slicket uppåt består i ett ständigt skyddande så det är hart när omöjligt att, som i vårt fall köpare av en tjänst, komma i kontakt med cheferna.

”Det är många olika som är ansvariga för det som hänt”, fick jag som svar.

— Jag vill ha ett namn.

”Hemtjänsten”, svarar ifrågavarande chef.

— Nej, det är inte hemtjänsten som ska ansvara för Ert larm som Ni administrerar, hemtjänsten är inte ens kommunal, den är godkänd som entreprenör, knappast med ansvarighet för Era trygghetsalarm.

Farsan ligger på sjukhus med hjärnskakning. Han mår inte bra. Hade han kommit in tidigare hade han mått bättre.

”Jag vet att det varit problem så vi har utrett problemet i ett år nu och inlett förberedelser för en ny upphandling av andra slags trygghetslarm, sådana som fungerar”, svarade enhetschefen Mona Sackeri.


— Det betyder alltså att man redan för ett år sedan insåg problemet. Självfallet efter våra klagomål, (inget tryghetslarm i de två husen med trygghetsboende fungerar tillfredsställande, inte TV oeller telefon heller för den delen)

”Vi har utrett problemet”.

— Vad har Ni kommit fram till, frågar jag.

”Ja vi har gjort en utredning, du får nöja Dig med det svaret, frågar Du mer nu lägger jag på telefonen”.

Då ska jag be att få ta del av den utredningen. Lägg den i kommunalhusets reception i mitt namn så tar jag med den hem och äser så att jag kanske förstår bättre varför min pappa fick ligga i natt på golvet med hjärnskakning för att larmet inte fungerade.

Senare får jag veta att enhetschefen ljög om utredningen. Den finns inte. Det var en annan ur personalen som erkände det, en som inte går under enhetschefen och därför inte är så rädd.

”Jag har ett nytt jobb här på kommunen, Hon är inte min chef längre”.

Farsan hittades i morse. Man kan undra hur mycket som hänt under dagen, fram till nu klockan 16.

”Jag började jobba och ringa runt för en halvtimme sedan”

— Men chefen som inte är Din chef sa att de hade haft folk som utredde vad som skett under hela dagen. Då ljög hon igen.

Under hela det här året har folk ljugit för de gamla, lovat och lovat, luftutredningar på luftutredningar och så har de skyllt på varandra, alla skyller på alla för att skydda varandra.

”Vi har ingen som är ensam ansvarig för det här”

Ingen, INGEN, frågade ens hur det var med farsan!
HALLÅ! Är Ni verkliga, Ni tjänstemän i Sollentuna kommun, finns Ni på riktigt?

Två vackra trädgårdar, Malmköping - Askersund tur och retur

En man och hans häst

Få se nu, jag ska inte avslöja för mycket, men det är klart att den här dagsturen är jobbrelaterad och att det handlar om mat råder det heller inget tvivel om och till och med att det handlar om gastronomi i den högre skolan.

Äh, jag säger inte mer, det får luskas fram och snart blir det mer officiellt - det är mäktigt fett. (tänk om man skrivit så för tio år sedan då hade inte en djävel förstått!)

För en odlingsslänt


För mig är det en makalös söderslänt i ett böljande vackert landskap och med en närande lerjord som håller fukten i värmen.

Han heter Jan Andersson och är trädgårdsmästare. Den där befriande förståndiga typen som är besatt av tomater som odlas i riktig jord och som har ett skal som är så pass tunt att köttet innanför får smak - de tomater vi tvingas köpa i butiken har aldrig matats med jord, bara näringslösning och deras skinn är hårt för att tåla transporter med påföljd att innehållet inte hinner få den solvarma smaken.

Jan Andersson med stensöta i skogen, men mest är han i sin trädgård - lite läskigt när man hittar folk med så stor kunskap och känner att man själv blir hel i hans närvaro, Tack för att han tog sig tid, det var värdefullt

Han är mästare på tomater och har 80 olika sorter när det är som varmast, men också ett böjande hav av sådant som ligger mig nära - de gamla smakliga sorterna, haverrot, skärböna, bondböna och så det smakliga lilla - ofta hittar han detta även i skogen, stensöta, granskott, örter. Men det är jorden som gör mig en gnutta fylld av avund, dessa rader som aldrig vill ta slut, detta tålamod som är som meditation, vilan i själva det hårda trädgårdsmästararbetet, men han är tränad. Förr var han lärare coh skolade barn, nu skolar han det allra bästa av växter.

Den ångande fuktiga havsbottnen - jorden i Åmmeberget


Några timmar västerut ligger Askersund. Där uppe vid Åmmeberg, drygt fem mil från Örebro - dit har Lars Feddeck flyttat. En tysk norrman med en blandning av dialekter. Han har gått från olika slags lantbruk och hamnat i Sverige "för jag tyckte jag skulle byta land", som han säger med ett leende.

Huset i hästhagen - naturnära och svidande vackert



Jorden andas, nästan frustar i den fuktiga värmen när vi är där. Här är landskapet mer slutet än i Malmköping, inte alls böljande, gläntor, mystik och med berg och jord som värmebatterier ovanför xinkgruvan och med kobolt i ytläge.

Lars Feddeck har tre ardennerhästar och ett ardennerföl. Huset liger mitt i hästhagen. Odlingen är inhägnad. Han har byggt en vagn, "ein egen prototype". Framför spänner han en 27 årig klok dam. Jorden svarar som för en dinosarie när hovarna tar tag. Med superprecision kör han mellan rödbetsrader och gul lök och skär fåror för att få bort ogräset som tar näring, Ett ekipage på flera hundra kilo, som en gladiator står han i vagnen med tömmarna.

De sköna svinen

Nere i en annan hage går två suggor och en galt, ett knippe nyfödda kultingar och tre mellanstora. Linderödssvin om är den ällgamla svenska lantrasen och en gång på väg att utrotas. Jag tror att det var på Linderödsåsen i Skåne som det till slut hittades bara åtta kvar. Av dem har man genom skicklig avel fått fram en stabil stam på mellan två och tre hundra individer vars avkomma Gud förbjudit att använda i kommersiell svinindustri. Linderödssvinet har en helt annan konstitution, det smakar "glad gris" och krumbuktar sig inte av tricks vid tillagningen, går de ute har de ett rejält lager fett och späck som smakbärare - se där min julgris!

Precis körning mellan såraderna

Här finns de människorna som vågar gå mot strömmen och som förstått att odla bara det bästa, riktiga sprättkycklingar med det gula fettet innanför skinnet intakt uppfödda på naturlig föda utan tillsatser och med tuppen vakande över dem så att allt går rätt till. Här finns grisarna och här finns grödorna som är ofördärvade.

Det här var värt varenda mil för in-put och inte minst som en stärkare av självförtroendet. Jag har hunnit lika långt, inte haft bråttom, ägnat mig åt tålamod och sett glädjen i den.I morgon är det den nionde, då sätter jag av tradition ut majsen och de bönor jag förodlat. Då sätter jag gurkplantor och squash och då tar jag bort skynket över potatisen och kupar. Jag är övertygad om att det blir fler resor till både Jan Andersson och Lars Feddeck i sommar.

Elak skrikig sol över groende grönt i trädgården

Klätt och kubbvete som jag lagt avskilt i örtagården.

Det är så!
Samma visa varje år - när allt börjar spira, när det man sått verkligen också kommer upp och rikligt. Rödbetor, gulbetor, vitbetor, röd och gul mangold, bondbönor, vintersquash, potatis, dill, persilja, koriander.

Det är så roligt med öreter som är perenna, det är dessa som först känns "färdiga" i trädgården

Som Linnés temynta som redan nu kan skattas på bladen i hett vatten för rogivande och välsmakande stunder. Bäst blir den när den blommar och man kan överskölja en blomställning med hett vatten. Först blir teet svagt grönt och när vattnet trängt in fullkomligt exploderar det i tekoppen av lila och blå virvlar

Jag har aldrig sått bönor före första veckan i juni. I år på Ingemarsdagen den tredje. Snart lät de titta fram. Gurklisten klar, plantorna ut den nionde. Då sätter jag också ut majs och Signes tillsammans med diverse andra köldkänsliga.

Igår, om eftermiddagen lät jag vattna i två timmar med spridaren. Det ångade och doftade jord, grodd och kärlek.

Så här långt har vintersquashen Blue Hubbard kommit sig. Den är sååå god. Mörklila i skalet och ska ha en rejäl lagringsdusör inomhus när den är mogen och sedan långlagring för vintern i kyligare läge.