Täckodlar - men i år var jag beredd att istället få igång jordfräsen

Man brukar säga att täckodling är så mycket enklare är att gräva där man står, fräsa och låta den lena finfördelade jorden rinna mellan fingrarna.

Jag har odlat i en helsikes massa år och har känslor för båda slags. Kan inte bestämma mig för vad som är det bästa, det skönaste, det enklaste eller det bästa.

Pratade med en jordodlare i Sollentuna, en kompostmästare där jag tidigare hade kolonilott under sju år. (typ han har redan kupat sin potatis). 

"Det är täckodlarna i området som bär ansvaret för alla mördarsniglar och också mängden åkersniglar som nu invaderar kolonilottsområdet." 

Jo, jag kommer ihåg, berättar jag för honom, när jag själv odlade på Fyndet och en tidig morgon kom upp till mitt blomster och grönsakshav som var så vackert. Där i morgonsolen glittrade daggen i den buskiga halvmeterhöga dillen. Ända tills jag kom närmare och kunde inse att det var tusen miljoner åkersniglar som invaderat de ståtliga dillplantorna och som blänkte i solen som morgondagg.

Anlade flera täckodlingar genom åren som odlare, inte minst i mina försök till nörderier bland kulturväxter och djupdykningar ner i 1700-talet och Linnés uppteckningar över vad hans pappa odlade och som samlats i den brandskadade skriften "Adonis Stenbrohultensis" (den som räddades kvar när hela pappans anläggning, hus och hem, brann upp och där man förvånansvärt hittar det mesta, till och med majs som står under 'turkiskt vete').

Nu är det sex år sedan jag gick runt i den gamla torparträdgården här uppe i Hälsingland med ett spett och prövade var den gamla köksträdgården möjligtvis varit anlagd. Det var stenhård pinnmo i stort sett överallt. Kom dock till en liten upphöjning på en solig plats alldeles i närheten av huset, spettade och det sjönk lätt ner nästan en halvmeter och jag kunde som i en bekant roman om utvandrare fritt citera och ropa in till min käresta: Kristina, Kristina här är utmärkt matjord med en alns djup. Dock övervuxet av gräs. Fanns då tre alternativ, svåla av och fylla på med matjord, vända och fräsa upp eller täckodla. 

Eftersom jag åren innan anlagt en stor köksträdgård och lovat mig att sluta med odling, flytta in i lägenhet, sälja alla trädgårdsgrejer  och kanske lägga krut på annat stod jag här utan ens en jordfräs. 

Det fick bli täckodling som jag faktiskt blivit riktigt bra på genom åren. Sagt och gjort och genom en först ytlig (numera fördjupad) kontakt hittade jag havererat ensilage och brunnen kogödsel.

I år gick det åt två bubblor á 700 kilo var, hårt fermenterat och rötat med en doft som går mot gammal bortglömd surkål eller mot rötad halm. Två tre år gammal kogödsel att bottna med. Ett helsikes jobb men som med min läggning är utmärkt (typ allt läggs i ordning efter ett förutsatt mönster och det blir välordnat - stor tillfredsställelse när kaos bli ordning).

Gångarna mellan odlingsbäddarna brukar bli grogrund för allehanda ogräs. Väljer barkflis från en närbelägen såg. I år två lass eller totalt fem kubik. Doftar gott och går till och med att tassa barfota på.

Sådär ja! Nu förodling hemma i Stockholm. Kommer att bli perfekt. Ser naket och obrukat ut, men numera vet jag att framemot slutet av jul växer det brett coh högt så pass att jag knappast kommer in i trädgården. En fantastisk självåterhämtning i det här, en trädgårdsmeditation som räcker ända fram till första frostnatten i mitten av september eller kanske, om man har tur, tills i oktober.

Dill först i såfåran

Så är det om igen då.
Känner varje år som om jag är ute i sista stunden, men i själva verket har jag hur bra med tid som helst.
Har utökat min kålgård med 90 kvadratmeter. Det är tonvis med jord som ska fösas runt, grävas, djupgrävas, göras mullbänkar av och planeras för olika slags grödor. Gångar ska också grävas och täckas med halm.
Det var så skönt idag att så det första - dillen. I drivbänken ligger redan brysselkål och lite annat smått och gott. I morgon sår jag majsen bak glas på balkongen (turkiskt vete enl Linné).

Tidig potatis

I min begreppsvärld är tidig potatis, potatis från Alströmers tid.
Från England tog denne blomsterintresserade industrimagnat in potatoes från England i syfte att studera desamma.
Det fanns fler vägar in i Sverige för potatoes, men dessa första sorter har jag i odling just nu.
Senare fick de namn efter var de odlades mest.
På groddning ligger nu: Rödbrokig svensk, Jämtlands vit, Rättviks vit, Leksands vit och Rau∂ar islender tillsammans med nya sorter för det nya landet.
De gamla sorterna ska jag sätta i min 1700 talsträdgård tillsammans med andra köksväxter som har sitt kulturarv från den gamla tiden bland mycket annat: rovor, kulturarvsmajs (noterades som "turkiskt vete" i Adonis Stenbrohultensis av Linné) grönkål, palsternacka, rotpersilja, rättika, bittergurkor, röd brysselkål, bondbönor, blåärtor, palmkål.

OCH - det uppstammade krusbärsträd som brorsan fick i 50 årspresent för i dagarna exakt fyra år sedan och som jag fick i min tur av honom, satte jag centralt i denna trädgård och efter Almquist om svenskar och krusbär. Trädet syntes inte ha tålt transporten från Skåne och det var ju väldigt ledsamt. Igår noterade jag dock gryende skott längst ner på stammen från under jord.
Irina - min odlingsgranne - sa till mig när jag var ny i odlingslandet för en massa år sedan och hyste mina tvivel över att fådda växter skulle döden dö när de vissnande och till synes livlösa sates i mitt land: Men det förstår du väl att växerna har som enda uppgift att överleva för att ge frö.
Så ock krusbär som kom till Sverige på 1500 talet från Ukraina och överlevde!
Ukraina (?) - inte ens det svenskaste som potatoes och krusbär har vi haft för evigt.

Välkommen också Du som kopplat Dig hit via DN

"Ja, jag säger då det!"

Så brukade man inleda förr i suckande tonfall när något man inte visste om plötsligt inträffat och det då var till ens egen fördel. Vi svenskar är ju sådana att vi då inte ställer oss upp och jublar, steppar, skriker eller dansar - vi säger istället suckande: "Ja kära nån2 eller "Ja-a, jag säger då det".

Men det är väl kul att DN pastan uppmärksammar Lagers Tabberaset under rubriken ..."sju andra tongivande matbloggare", tackar!

Så till lite ytterligare fakta om Tabberaset: Tabberaset Lager är nämligen en duett bestående av nämnde Göran Lager och dennes hustru Rodjana. Kanske är det till och med så att vi främst skriver om det Thailändska och Laotiska köket, men det spelar i och för sig inte roll - det är en blogg om mat och odling.

Den odling vi skrivit om har till stor del omfattat ett femårigt experiment med gamla odlingssorter inspirerat av Lena Nygårds vid Programmet för odlad mångfald POM, efter ett inslag jag gjorde med henne i radioprogrammet Meny i SR P1 (ett program där jag hörts tämligen ofta under många år). Efter att ha harvat med 1700-tal där man jobbar med känsliga sorter med oerhört låg avkastning, men ofta med en intensivitet i smak och doft är detta kapitel nu över annat än i några små odlingsrutor bara för skoj skull. Nu försöker vi bli självförsörjande på rotsaker till vintern, rotsaker, lök och bönor. Visst ja! det slår mig att det nästan är för sent att förså majsen (Turkiskt vete, enligt Linné)

I DN-artikeln av Bo Madestrand spekuleras bloggar och trovärdighet. Egentligen, för att det framgår så väl, är vår blogg Tabberaset.se "ofinansierad" utan några som helst kopplingar annat än som oavlönad senior adviser åt tvåstjärniga krögaren Björn Frantzén och restaurang Frantzén Lindeberg.

Vårt dagliga värv är väl intressant i och för sig. Rodjana lagar mat som kock i ett skolkök och Göran skriver böcker, gör radio och skriver artiklar, mest om mat, men också om en hel del annat.. Tillsammans har vi tre barn och två sedan tidigare i sträckningen 4-25 år.

Till Dig som är ny läsare här tack vara DNs tilltag idag lördag - välkommen att bläddra i inlägg från november 2006 fram till det Du läser just nu.

Det tar form med vitbetor

Det är samma märkliga minipsykos som uppstår varje år jag frösår - den att tvångstanken säger att det aldrig kommer att bli något.
Jag sätter ett frö och ser inte den prunkande trädgården framför mig utan är övertygad om att just de frön jag sätter är genetiskt felkonstruerade och att de aldrig kommer att gro.
Jag tror det är min överdrivna respekt för spirandets magi som gör sig gällande. Det är otroliga i att det pyttelilla föet kommer att utvecklas till en stor rova, en kålrot, en svartrot, en majsplanta (turkiskt vete enl. Linné på 1700 talet)
Känslan, för det är mer än tvångskänsla än en prykos naturligtvis, infann sig för en dryg vecka sedan när jag satte gurkfrö och pumpa. Idag är det redan plantor mens jag var övertygad om att det aldrig skulle bli något.
Idag sådde jag vitbeta och polkabeta på friland.Jag sådde också rovor och kålrot.

Så är det den 17e maj idag och den dagen är viktig för mig. Jag bodde i Oslo under mer än halva 70 talet och firade 17 e maj på traditionellt sätt med mina norska väner. Aldrig sas det att jag var svensk utan jag blev omedelbart, från första stund upptagen i gemenskapen - för det är det som det är, en ohyggligt stark gemenskap med mötet mellan människor som ett kitt, nya möten, gamla möten sammanbundet av folkmusiken, nationaldräkter, kungen, eggedosis och fest och framförallt våren.

Gammal odling inte helt utan problem

Visst kommer blomsterprakten att bestå, men kanske på annat sätt 2011

Nu är det revision och uppgör. I fem år har vi prövat 1700-talets odlingsmetoder och utsäde. Jag har sprungit benen av mig för att få så nära originalväxter som möjligt. Människor har bekymrat sig, haft vänligheten skicka över fröer och sticklingar, rötter och idéer. I år lyckades jag, efter fyra försök, att få fram samma slags meloner som Linne beskriver i sin uppteckning över pappans odlingar i Stenbrohult – förvisso föga ätlig, smakade sjösank dybotten, men ändå full ut mognade meloner.

Avsikten har hela tiden varit: Är det möjligt, precis som avsikten torde vara i allt konstnärsskap – så är det i de böcker jag skriver, de skulpturer jag arbetat med och övriga bildkonstverk, alltid ”Är det möjligt”.



Visst har det varit möjligt att få fram lågavkastande bondbönor som tidigare vuxit på samma gård i tre hundra år, visst har det varit möjligt att ta fram Ahlströmers potatis som han tog med sig från England, visst har det varit möjligt att få fram tidstypiska rovor, linser, gammaldags majs (den som Linné benämner Turkiskt vete), beska gurkor, mollor,

När vi besökt Linnéträdgården i Uppsala har vi varje gång blivit förvånade över hur många moderna växter som finns där – målsättningen för oss har varit att hitta utsäde som inte genomgått någonsomhelst förnyelse och vi har hittat sådant.

Vår blommande trädgård som jag älskar den

Under åren har vi kämpat mot skadeinsekter, svampangrepp, nematoder, mögel och allt annat som dessa gamla växter inte tål. Ibland har avkastningen blivit som på 1700 talet att det inte ens räckt till utsäde för nästa år.

Vi ser allvaret i denna onda tid, den som kallas för upplysningens och den som brukar beskrivas inom gastronomin som upptäckternas och den goda smakens århundrade. Förvisso började det här, men bara för en utvald klick i samhället. En kålgård som vår mättar näppeligen en familj om tio personer, självförsörjer knappast mer än en person under skördemånaden sedan inte alls.



Vår sista historiska potatis, Räöttviks röd och någon allmoge

Häromdagen köpte vi några rosenbuskar med ”rötter i” 1600 talet, dessa från Rudbeckius tid och som bär persiska namn och som användes i parfymindustrin. Nu har jag, när Ahlströmers potatis är upptagen, på samma växställe lagt upp en odlingsbädd för jordgubbar och så bereder vi plats för en del asiatiska växter till nästa säsong. Vår nya tid bankar på.



Så var detta avklarat och det goda är att vi under åren med 1700 talet fått till oss väldigt mycket av odlingskunskap och förstånd dessutom en stor portion historia oss till livs bokstavligt talat.

Skönt att lämna och börja odla nytt på samma plats. Lämna för att det kändes som att envisheten blev ett upphakningens tvång.