Gammal odling inte helt utan problem

Visst kommer blomsterprakten att bestå, men kanske på annat sätt 2011

Nu är det revision och uppgör. I fem år har vi prövat 1700-talets odlingsmetoder och utsäde. Jag har sprungit benen av mig för att få så nära originalväxter som möjligt. Människor har bekymrat sig, haft vänligheten skicka över fröer och sticklingar, rötter och idéer. I år lyckades jag, efter fyra försök, att få fram samma slags meloner som Linne beskriver i sin uppteckning över pappans odlingar i Stenbrohult – förvisso föga ätlig, smakade sjösank dybotten, men ändå full ut mognade meloner.

Avsikten har hela tiden varit: Är det möjligt, precis som avsikten torde vara i allt konstnärsskap – så är det i de böcker jag skriver, de skulpturer jag arbetat med och övriga bildkonstverk, alltid ”Är det möjligt”.



Visst har det varit möjligt att få fram lågavkastande bondbönor som tidigare vuxit på samma gård i tre hundra år, visst har det varit möjligt att ta fram Ahlströmers potatis som han tog med sig från England, visst har det varit möjligt att få fram tidstypiska rovor, linser, gammaldags majs (den som Linné benämner Turkiskt vete), beska gurkor, mollor,

När vi besökt Linnéträdgården i Uppsala har vi varje gång blivit förvånade över hur många moderna växter som finns där – målsättningen för oss har varit att hitta utsäde som inte genomgått någonsomhelst förnyelse och vi har hittat sådant.

Vår blommande trädgård som jag älskar den

Under åren har vi kämpat mot skadeinsekter, svampangrepp, nematoder, mögel och allt annat som dessa gamla växter inte tål. Ibland har avkastningen blivit som på 1700 talet att det inte ens räckt till utsäde för nästa år.

Vi ser allvaret i denna onda tid, den som kallas för upplysningens och den som brukar beskrivas inom gastronomin som upptäckternas och den goda smakens århundrade. Förvisso började det här, men bara för en utvald klick i samhället. En kålgård som vår mättar näppeligen en familj om tio personer, självförsörjer knappast mer än en person under skördemånaden sedan inte alls.



Vår sista historiska potatis, Räöttviks röd och någon allmoge

Häromdagen köpte vi några rosenbuskar med ”rötter i” 1600 talet, dessa från Rudbeckius tid och som bär persiska namn och som användes i parfymindustrin. Nu har jag, när Ahlströmers potatis är upptagen, på samma växställe lagt upp en odlingsbädd för jordgubbar och så bereder vi plats för en del asiatiska växter till nästa säsong. Vår nya tid bankar på.



Så var detta avklarat och det goda är att vi under åren med 1700 talet fått till oss väldigt mycket av odlingskunskap och förstånd dessutom en stor portion historia oss till livs bokstavligt talat.

Skönt att lämna och börja odla nytt på samma plats. Lämna för att det kändes som att envisheten blev ett upphakningens tvång.