Ett kollektivt minne - Hembygdsföreningens bibliotek invigt

Här finns så mycket hembygdskunskap att det svämmar över sina breddar. Det är tidsdokument författade genom olika tidsåldrar. Allt tillkommet genom Sollentuna Hembygdsförening som står som avsändare till generationers dokumentation, egentligen en god forskningsgrund för den som tänker hembygdsforska om Sollentuna och människorna som befolkat platsen. För så är det att:

I alla våra angelägenheter är det alltid människan som står i centrum, i dokumentation, i skriftserier, i små pamfletter, i kataloger, i böcker och i tidningar - människan står centralt med de spår hon lämnar efter sig.

I mitten av november invigdes äntligen Hembygdsföreningens bibliotek i ett av de övre rummen på Viby Herrgård. På plats var Vibygruppens eldsjälar, dessa grånande män har så mycket av berättande i sig att de skulle kunna utgöra en slags levande gestaltning i biblioteksrummet och därmed komplettera högarna av skrifter och böcker som nu presenteras i en slags tidsordning.

Det har släpats och kastats, sorterats och katalogiserats, dammats av och kompletterats. Nu står det färdigt och invigdes med allmogemusik genom Hersby Spelmän i november på en söndag.

Karl Evert Heed, Kaj Eklund, Vimar Krantz och Heine Henriksson har arbetat med biblioteket under flera terminer och till sist möblerat biblioteksrummet med möbler från 50-talet som skänkts av Margareta Österdal. Det fina i kråksången är nämligen att det var så hela Herrgården var möblerad och inredd när Hembygdsföreningen fick ta över den. Länge har frågan dryftats om föreningen hellre skulle bevara 50-talet än framkalla det ursprungliga 1800-talet. I och med inredningen i biblioteket har ett steg tagits mot det förstnämnda - kanske man så småningom kan byta ut IKEA-hyllorna mot äkta string?

Hursom så är biblioteket en stor tillgång för Sollentuna Hembygdsförening och dess medlemmar och man förundras en smula av hur spännande alla fakta presenterats i de äldre skrifterna.

Ställ Dig som Paul Bocuse vettj'a - blev en stund av personlig nostalgi

Första bilden är på Lovisa efter att hon sett mig på en bild tillsammans med Paul Bocuse. Det kan väl vara för en sju år sedan. Tidig nostalgi!

Skulle städa undan lite papper i morse. Ur ett kuvert ramlade några blandade fotografier. Jag visste inte då att nostalgin skulle drabba mig och att jag skulle bära med mig alla associationer ända fram tills att jag delar med mig av dem.

Andra bilden var på morsan och farsan. De sjöng alltid ihop, alltid och bra. På sin 90 årsdag i onsdags åkte farsan in på lasarettet för en del prblem som de lovat ska lösa sig och morsan, som är afatisk efter en hjärnsmäll för många år sedan sitter hemma i lägenheten. Ska åka dit med bakelse snart!

Den tredje bilden hade inte alls behövt falla ur. Det är på min allra bästa vän. Han hette Curt Löfgren och var den första stockholmare jag träffade när jag flyttade hit från Norrköping 1961. Vi var väldigt täta och ahde aldrig hemligheter. Idag är han borta sedan många år, och det var...

...exakt här som vi träffades första gången och ungefär i samma ålder som de här två flickorna som står framför klockhuset till dåvarande Turebergsskolan. Flickan till höger är min dotter Liva - hon går på KTH idag och hennes bästa kompis då var Martina Cokorillo som studerar i Linköping enligt uppgift. Det är inte så länge sedan, kan man uppleva det som, men tar historien mellan mig och Curt i hand.

Den sista bilden att ramla ur var den här på mina föräldrar och fa och morföräldrar. Aldrig kunde väl de drömma om att hamna så här, så att hela världen skulle kunna beskåda dem. Närmast till vänster är min farsa Ingemar Lager. Han sitter bredvid morfar Gustaf Hallendorff och morsan Ewy. Grabben i knät på Mormor Mia är jag själv och mannen som ser lite bister ut längst till höger är min pappas morfar August Lager.

Den sista bilden måste ha en lite ytterligare förklaring.
Eftersom farsans far inte ville känna vid sin son var det August som trädde in i stället. Den saknade faren blev en gång uppkallad till August som frågade honom rätt ut om han erkände faderskapet och tänkte ta hand om grabben. Då svarade fadren NEJ! "Då kan du dra åt helvete" sa August och tog över. Betänk att detta var i bruksorten Harnäs och att året var 1921!

Tiden gick och ryktena med dem. Farsan fick leva i ryktet om sin pappa. Hans mamma Gurli visste inte ens vi barn om att hon egentligen var vår farmor. I ett stilla förtroende med morsan så berättade hon. Hon sa vem som var min egentliga farfar och hon berättade att hon själv var mor till Ingemar. Jag har sedan dess forskat en del och den svikande pappan hette Erik Lundin - jag har hittat bilder på honom i olika arkiv, och visst det finns likheter. Han gifte sig vidare men dog barnlös 1969 och ligger begravd på gamla kyrkogården i Gävle. För sju år sedan frågade jag farsan, efter att ha sett ett meddelande på graven att anhöriga skulle höra av sig för gravskötsel och avgifter. "Aldrig i helvete", sa farsan bestämt.

Så blev det lite märklig avslutning på sökerierna efter min egentliga farfar - han var nämligen VD för Carlströms Nysilver AB fick jag reda på och slog på namnet i telefonkatalogen. Jodå företaget fanns kvar då och jag ringde upp. Det drevs vid den tidpunkten av en släkting till min farfars fru som också berättade att vi träffats tidigare.
Man blir stum.
Va?
Och nu återknyter vi till första bilden i denna långa harang:

Jo, så här är det att företaget levererade presentationsfaten till deltagande svenska kockar i Bocus d'Or och vi hade träffats nere i Lyon vid fler än ett tillfälle. Märkligt och sant!

Jodå Facebook kan inspirera, som Mikael Göransson inlägg i går som blev thailändsk köttfärs idag.

Jag visste inte igår att jag längtade så mycket efter den heta thailändska köttfärsröran idag att det nästan blev outhärdligt. Alltså planlade jag kvällen med skjutsningar av barn med besök hos morsan (farsan åkte in på sjukhus på sin 90-årsdag, men är på bättringsvägen) och inköp av extremt nymald köttfärs på Oriental livs på Malmvägen.

En debaclet är att jag saknar thaibasilika så det bleve inte så som önskat, men hett i alla fall och med den där umamisältan som bara en ljus soja och en god fisksås kan ge.

Gör så här för en präktig enmansportion eller för två vid bordet.

Lägg ett nystan glasnudlar i blöt.
Skär en stor gul lök i bitar
Krossa och skär sex vitlöksklyftor minst
Strimla sju stycken thaichilli fint (ja vet att thailändare brukar lägga i en drös hela pepparfrukter, men jag tycker personligen det blir bättre så här)

Hetta upp en stekpanna med rikligt med olja och fräs vitlöken och gullöken. Ganska omedelbart så klicka i köttfärs. Dela den efter vart som den steker. Häll i rikligt med ljus soja och skvätta över fisksås. Rör i förekommande fall ner några rosetter thaibasilika till sist.

Medan det hela eftersteker en stund på låg värme kokas en liter vatten upp i vattenkokaren. Ta upp glasnudlarna och lägg i kastrull som sätts på högsta värme. Häll kokande vatten över och låt sjuda i som längst tre minuter, beroende på kvalitet och sort.

Servera köttfärsen med glasnudlarna var för sig. Det är hett, det är enkelt och det smakar mer än man någonsin trott simpelt stekt köttfärs kan smaka.

Tack Mikael Göransson för att suktat mig till det jag inte visste att jag suktat efter.

Linnés te, en i sanning angenäm och exklusiv upplevelse

Färsk blommande och...

...i torkad burkad form för sena vinterkvällar med en bok som sällskap.

Äntligen är den färdig. Den har legat på kalltork sedan jag skördade sista skörden för en dryg månad sedan, bara toppskott med blomanlag. Inbillar mig att dessa på senhösten innehåller mest smak och kraft.

Man skulle kunna tro då att det är Linné själv som någon gång vid mitten av 1700-talet fick fram denna unika växt, men så var det självklart inte. Linne var inte en sådan trädgårdsmästare. Däremot experimenterade han vilt med främmande arter för att få dem överleva i vårt djävliga klimat. Så försökte han år efter år att odla både kinesiska och indiska tebuskar med samma tragiska resultat att frosten berövade dess gestalt.

Tillagat färskt av blomma och blad

Linné sa för övrigt, om det ska vara nödvändigt att veta, "att vi i Sverige har över hundra växter som vida överträffar alla de från utlandet importerade sorternas te" (fritt översatt från 1700-talssvenskan). Han var ju sträng merkantilist och ville att vi skulle vara självförsörjande i så gott som allt. Inför sina senare resor, till södra delarna av landet, hade han inga problem att få pengar från kungen som applåderade hans strävanden.

Något av det raraste han skriver, väl betänke att han själv senare beställde en egen servis från Kina, var när han offentligt och vid Limmare glasbruk hyllar brukets teservis och ger en känga åt Svenska Ostasiatiska Companiet (bildat 1731): "Dessa bräckeliga lerkäril, en gång släppta aldrig kan stå att lagas".

Jag har den i klart rött och illande lila

I Uddevalla, på en av Linnés resor, träffade han en prost som hette Valborg och som hade odlat en växt som han redan inledningsvis låter omfattas av hemlighetsmakeri: "Så behändig att det till skapnad, storlek, färg, lukt och smak så nära kom överens med kinesiskt thé de Bou, att den som icke vore synnerligen kännare av te, ej lätt skulle märka åtskillnad, åtminstone om han bleve härvid lite vänjd, skulle han så gärna dricke detta som det kinesiska"

Valborg ville inte att Linné skulle få reda på vilken växt bladen var tagna från, men Linné skriver själv i min moderniserade form att "Så lätt lurar man inte en professor i botanik"

Prosten gick ett steg för långt. Han berättade för Linné att hos oss växte denna buske bäst på en av Karlsöarna och att det borde kallas för Konungste "efter vi havom Kejsarte, som kommer från Kina". Självklart konstaterade botanikprofessorn att det handlade om kungsmynta och inte alls var så märkvärdigt.

Den här tiden i hans karriär upptogs mycket av att hitta det där "svenska" teet och han lyckades få en av sina lärjungar, Pehr Kalm att hämta hem en Monarda didyma" från Spanien. Ursprungligen kommer växten från Nordamerika där den användes som te av indianerna, men också för att krydda viltkött och jag förstår varför - Den har en karaktäristisk och ganska ihärdig smak av Bergamott (det är samma smak som i Earl Grey) Det latinska namnet kommer sig av att den som först namngav växten när den kom till Spanien var läkaren Nicholas Monardes som levde mellan 1493 och 1588.



Min temynta blommar så in i helvete, om uttrycket tillåtes, och är ett fjärilsfång av Guds nåde (hummelfång också för den delen). Hon är faktiskt en av de villigaste jag stött på och envis också. Om senvåren och försommaren kokar jag vatten i trädgården och njuter av de första späda bladen. Upptäckte en kall vår att hon smakar lika bra varm som kall - värmande varm och kylande törstsläckande kall.

Vid mitten av sommaren är det en ren njutning att plocka blomstängeln och doppa i hett vatten. Först låter sig vattnet inte påverkas annat än att bli lite objektivt grönt, efter någon halv minut eller kortare exploderar det lilaröda i koppen. Det fullkomligt strömmar ut som lava ur en vulkan och om det fanns ett ljud som illustrerade händelsen skulle det fräsa och bubbla. Teet smakar av det yttersta skalet på kaffir-lime, asiens Bergamottcitrus och samma växt som ger oss limeblad (vilka alltså inte kommer från samma träd som ger oss limefrukter!)

Sedan den här bilden har örtagården utvecklats och byggts ut så att temyntan fått bättre plats vilket i år gjorde den så gott att den gav osedvanligt stor blommning.

Skördar toppskotten jämt över hela sommaren och med en slutskörd i september/oktober, beroende på väderlek. Bladen ska självfallet vara intakta och härligt gröna, dofta gott och fortfarande vid högönskelig välmåga. Som sagt så inbillar jag mig att de vid just den tiden mognat till sig extra mycket smak. Toppskotten knipsas av och läggs sedan svalt och mörkt i mitt uthus som är frostfritt att torka långsamt innan de läggs i mörka papperspåsar för vinterns angenäma stunder.

Så är det och först nu är odlingssäsongen slut för min del!

Dilemma med Doreen - världens drag på Internationella festen i Turebergskyrkan

Lördag - internationell fest i Turebergskyrkan. Doreen Månsson var dragplåstret och berättade om "Olika barn som leker bäst" ackompanjerad av Christopher Dominique med band och kyrkans egna körerna mini- och juniorgospel tillsammans med en gospelbarnkör från Skogås, allt dirigerat av Karin Runow.

Det är ett alldeles utmärkt drag i den här musiken. Egentligen borde jag vara grundligt trött på låtarna. Alma, som sjunger i minigospel, har haft dem på sin repertoar ganska länge nu och eftersom de är så nynnvänliga så fastnar de även hos mig. Kom på mig att sitta i en halvtimme på "spinningcykeln" hemma och för varje in och utandning sjunga "Olika barn"..

Texterna är angelägna och starka, Dominiques tonsättning av dem gör att de fastnar som tejp.

När de framförts i TV på söndagskvällar i "Dilemman med Doreen" (tillhör några av de mest tittade inslagen i TV just nu), tre minuter intensivt, har de illustrerats med rörliga bilder med barn från Sollentuna och i miljöer i hembygden, inte sällan från Malmvägen där Doreen Månsson själv var bosatt i flera år.



Nu har hon sammanställt sina låtar med talat ord. Hon själv understryker att försöka se likheter snarare än olikheter och gör det med utgångspunkt från den egna erfarenheten, uppvuxen mångkulturellt i Uppsala. Umeå, Zambia och Nigeria. Hon kan ta på det egna utanförskapet, på missförstådda koder och spelet med och mot de andra..."de där". Hon har tagit på rädslan, både sin egen och de som betittat henne.

Övertygelsen om att kärleken är rädslans motsats drev henne i TV serien "Välkomna nästan allihopa" där hon till och med bad om hjälp från en högre makt för att mötet med en av landets ledande nazister skulle ända upp i förståelse, hennes förståelse för honom och hans förståelse för henne.

På den vackra grå betongväggen i kyrkan visades klipp från intervjun som slutade i en kram och därför blev så att den kröp under skinnet.

Jag känner Doreen bortanför TV kamerorna. Första gången vi träffades var för en väldigt massa år sedan då hon drev ett projekt för unga tjejer på Malmvägen, ett asylum för dem som inte fick plats hemma. Jag intervjuade henne för ett långt inslag i Radio Ellen.

Igår blev jag överraskad för det var en helt annan Doreen än den som brukar låna min gräsklippare. Hon berörde i ett starkt självupplevt dilemma. Man kan fråga varför jag satt och blev så eftertänktsam och rörande berörd?



Utanförskapet i mitt eget kanske och det faktum att jag är en del av mina mångkulturella barn som är så starkt uppblandade av mig själv och asiatiska riktningar att man inte kan bestämma om det är Svensk, Kines, Thai, Lao, Burmes eller Vad?.

Mina barn, som är stolta över sitt ursprung och sin mormors mor som var helkines, mamma Rodjana som själv säger att hon är Thai och morfar som inte vill säga var hans släkt kommer från. Stolta över att bläddra i min släktkrönika och läsa om min anfader ur Clan Colquhoun från Scotland och som hade valspråket "Si Je Puis" (Om jag kan, som fortfarande är gällande för the Clan). De är stolta över att bo här, de är till och med stolta över hembygdsföreningen och Hersby Hembygdsgård, de är stolta över sina skolor och sina innebandylag i Rotebro. De är stolta över farmor och farfar och släkten i Sverige. De kallas andra generationens invandrare. Det heter i pappren att de är av utländsk härkomst.

-Man undrar när de blir svenskar, födda här, uppvuxna här, delar de flesta av våra värderingar som ingår i en konvenans. Invandrare - när har de vandrat färdigt?

Fars Dag - undrar varför egentligen

Eftersom det här blogginlägget inte har några bilder som anknyter till ämnet måste varje bild iställt få en förklaring, som den här på Hummergubben Lager. Vardagsmat på en söndag (kryptiskt, inte sant?)

Fars Dag!
I mina öron har det alltid låtit som att det är fars egen tur att ta hand om barnen. På min tid var det så att papporna knappast var närvarande. Det hade alltså inte varit så förvånande om statsmakten beordrat fäderna att ta denna farsdag, som alltså kan läsas sammanskrivet såväl som särskrivet, Fars dag och med i mina ögon ungefär samma betydelse.

Hemma hos oss, i mitt barndomshem, har vi aldrig firat vare sig fars eller mors dag. Då fanns det ju inte heller fritids eller dagis där barnen motiveras att göra allehanda grejer till sina pappor till fars dag.

Det är har därför präglat också mig att inte fira dessa dagar, lika lite som vi firar namnsdag eller ställer till med hysteriska uppvaktningar när någon i familjen fyller år.

Morgonens uppvaknande var solitärt, mörkt och trångt. Dagen inleddes kvart över åtta med en innebandymatch i Upplands Väsby som Alma förlorade med 2-0.

Vid en serie skanningar av bilder hittade jag den här som jag fick betrakta länge. Det slog mig hur lagerska släkten har ett säreget drag kring munnen som går igen och igen och igen som här hos farsan Ingemar och min lilla Lovisa. Bilden är tagen för elva år sedan. På onsdag fyller farsan 90, aktningsvärt!

Hemma är vi tragiskt vintertrötta och orkar knappt företa oss något annat än att ha en riktig jullunch med risgrynsgröt med kanel, julskinka och Zeunerts julmust som jag upptäckte 2008 och som är den största julglädjen jämteBorns och förvisso några fel ur svagdryckessortimentet,

Griljerade skinkan igår morse och gjorde så här:

Stött vetesur,
en äggula,
en msk slottsenap,
lite salt,
en tsk potatismjöl,

blanda och pensla på skinkan i flera lager. Observera hur massan stannar kvar på skinkan, även på sidorna - det är potatismjölets verk, en erfarenhet jag tog till mig av Christer Lingström och ur hans julkök en dag för tio år sedan när vi jobbade med lutfisk.

Nu i denna stund går färden till Sollentuna Hembygdsförenings herrård i Viby - Klockan 13:00 inviger vi vårt nya bibiliotek en trappa upp. Alla andra är välkomna och tiden 13:00 behöver inte passas. Jag vill mena att det finns kaffe och musik på plats och fram till 15 kommer Herrgården att visas för folk och företag som vill använda den som konferens eller festlokal.

Akrivens dag: Ett helt rum fyllt med Astrid Lindgren i original.

Jag bor granne med en ovärdelig kulturskatt i Hollywood. I ett hus vid min parkering förvaras med bästa förutsättningar all svensk film som producerats. Till och med de ovärdeliga gamla tidsdokumenten; SF:s journalfilmer, tillhopa fem tusen stycken ligger vakuumförpackade och nedfrysta till sex minusgrader.

Dräkter från Jazzgossen i mitten flankerad av dräkter från...
...den här filmen, Fanny och Alexander

Jag har känt till det gamla filmlaboratoriet Hollywood Filmlaboratorium sedan jag som grabb sprang orientering i Rotebro IS och visste att labbet i Rotebros Hollywood främst var känt för att rädda gamla filmer på brandfarligt nitrat och att man här tvättade, renoverade och kopierade filmer. Då kunde jag väl aldrig drömma att jag en gång skulle bo granne med filmlabbet. På den tiden var det åker där husen nu står och ännu tidigare bedrevs det pälsdjursuppfödning där, minkar och tvättbjörnar.

Den hrä maskinen är värd guld, den tar hand om hotade filmer och gör dem som nya...nåja, i alla fall ser till att de bevaras åt eftervärlden.

Vad labbet, och den familjen Goes som bedrev verksamheten från tidigt 30-tal, egentligen gjorde var att svara för en av de största kulturgärningarna någonsin. De utvecklade metoder att rädda svensk film åt eftervärlden. Idag ägs och drivs verksamheten av Svenska Filminstitutet.


Inte visste jag att han bor granne med mig, Nils Holgersson, men det gör han i en liten trälåda. Den här dockan var exakt den som användes vid trickfilmningen då när Nils flög på gåsen.

Här finns de alla. Idag, söndag, öppnade labbet för allmänheten under Arkivens dag och visade också de enorma lagringsutrymmena för att arkivera hela den svenska filmskatten. Jag gick förbi alla Ingemar Bergman och mötte ett helt rum Astrid Lindgren med originalfilmerna. Wilgot Sjömans nyfikenfilmer, Bengt Lagerqvists Hemsöborna och hans Amala Kamela som Lars Norén skrev manus till och som jag själv faktiskt var med och var statist i. Någonstans där inne i den packade filmrullen finns alltså min egen nuna som rörlig.

Här finns också lagrat filmhistoria i form av dräkter och föremål. Pippi Långstrumps gamla skor, Karl Gerhards rock ur Jazzgossen, Greta Garbo, Harriet Bosse, alla de storas gamla filmplagg.

När jag första gången såg GUL, tyckte jag det var erotik på högsta nivå. Förväntningarna på BLÅ var stor minns jag och då hade också kärlkens språk haft premiär vill jag minnas och den slog allt.

Självfallet fick vi också veta hur filmerna räddats, hur det idag finns ett litet problem med digitalisering och att faktiskt en filmrulle är ett säkrare bevarande än en datafil.

25000 långfilmer ligger här och väntar på att bli tittade på i framtiden.

(Jag blev ombedd att av säkerhetsskäl blurra alla hyllnummer och facknummer på bilderna för att ingen ska kunna veta var i arkivet respektive film ligger)