Ställ Dig som Paul Bocuse vettj'a - blev en stund av personlig nostalgi

Första bilden är på Lovisa efter att hon sett mig på en bild tillsammans med Paul Bocuse. Det kan väl vara för en sju år sedan. Tidig nostalgi!

Skulle städa undan lite papper i morse. Ur ett kuvert ramlade några blandade fotografier. Jag visste inte då att nostalgin skulle drabba mig och att jag skulle bära med mig alla associationer ända fram tills att jag delar med mig av dem.

Andra bilden var på morsan och farsan. De sjöng alltid ihop, alltid och bra. På sin 90 årsdag i onsdags åkte farsan in på lasarettet för en del prblem som de lovat ska lösa sig och morsan, som är afatisk efter en hjärnsmäll för många år sedan sitter hemma i lägenheten. Ska åka dit med bakelse snart!

Den tredje bilden hade inte alls behövt falla ur. Det är på min allra bästa vän. Han hette Curt Löfgren och var den första stockholmare jag träffade när jag flyttade hit från Norrköping 1961. Vi var väldigt täta och ahde aldrig hemligheter. Idag är han borta sedan många år, och det var...

...exakt här som vi träffades första gången och ungefär i samma ålder som de här två flickorna som står framför klockhuset till dåvarande Turebergsskolan. Flickan till höger är min dotter Liva - hon går på KTH idag och hennes bästa kompis då var Martina Cokorillo som studerar i Linköping enligt uppgift. Det är inte så länge sedan, kan man uppleva det som, men tar historien mellan mig och Curt i hand.

Den sista bilden att ramla ur var den här på mina föräldrar och fa och morföräldrar. Aldrig kunde väl de drömma om att hamna så här, så att hela världen skulle kunna beskåda dem. Närmast till vänster är min farsa Ingemar Lager. Han sitter bredvid morfar Gustaf Hallendorff och morsan Ewy. Grabben i knät på Mormor Mia är jag själv och mannen som ser lite bister ut längst till höger är min pappas morfar August Lager.

Den sista bilden måste ha en lite ytterligare förklaring.
Eftersom farsans far inte ville känna vid sin son var det August som trädde in i stället. Den saknade faren blev en gång uppkallad till August som frågade honom rätt ut om han erkände faderskapet och tänkte ta hand om grabben. Då svarade fadren NEJ! "Då kan du dra åt helvete" sa August och tog över. Betänk att detta var i bruksorten Harnäs och att året var 1921!

Tiden gick och ryktena med dem. Farsan fick leva i ryktet om sin pappa. Hans mamma Gurli visste inte ens vi barn om att hon egentligen var vår farmor. I ett stilla förtroende med morsan så berättade hon. Hon sa vem som var min egentliga farfar och hon berättade att hon själv var mor till Ingemar. Jag har sedan dess forskat en del och den svikande pappan hette Erik Lundin - jag har hittat bilder på honom i olika arkiv, och visst det finns likheter. Han gifte sig vidare men dog barnlös 1969 och ligger begravd på gamla kyrkogården i Gävle. För sju år sedan frågade jag farsan, efter att ha sett ett meddelande på graven att anhöriga skulle höra av sig för gravskötsel och avgifter. "Aldrig i helvete", sa farsan bestämt.

Så blev det lite märklig avslutning på sökerierna efter min egentliga farfar - han var nämligen VD för Carlströms Nysilver AB fick jag reda på och slog på namnet i telefonkatalogen. Jodå företaget fanns kvar då och jag ringde upp. Det drevs vid den tidpunkten av en släkting till min farfars fru som också berättade att vi träffats tidigare.
Man blir stum.
Va?
Och nu återknyter vi till första bilden i denna långa harang:

Jo, så här är det att företaget levererade presentationsfaten till deltagande svenska kockar i Bocus d'Or och vi hade träffats nere i Lyon vid fler än ett tillfälle. Märkligt och sant!