Akrivens dag: Ett helt rum fyllt med Astrid Lindgren i original.

Jag bor granne med en ovärdelig kulturskatt i Hollywood. I ett hus vid min parkering förvaras med bästa förutsättningar all svensk film som producerats. Till och med de ovärdeliga gamla tidsdokumenten; SF:s journalfilmer, tillhopa fem tusen stycken ligger vakuumförpackade och nedfrysta till sex minusgrader.

Dräkter från Jazzgossen i mitten flankerad av dräkter från...
...den här filmen, Fanny och Alexander

Jag har känt till det gamla filmlaboratoriet Hollywood Filmlaboratorium sedan jag som grabb sprang orientering i Rotebro IS och visste att labbet i Rotebros Hollywood främst var känt för att rädda gamla filmer på brandfarligt nitrat och att man här tvättade, renoverade och kopierade filmer. Då kunde jag väl aldrig drömma att jag en gång skulle bo granne med filmlabbet. På den tiden var det åker där husen nu står och ännu tidigare bedrevs det pälsdjursuppfödning där, minkar och tvättbjörnar.

Den hrä maskinen är värd guld, den tar hand om hotade filmer och gör dem som nya...nåja, i alla fall ser till att de bevaras åt eftervärlden.

Vad labbet, och den familjen Goes som bedrev verksamheten från tidigt 30-tal, egentligen gjorde var att svara för en av de största kulturgärningarna någonsin. De utvecklade metoder att rädda svensk film åt eftervärlden. Idag ägs och drivs verksamheten av Svenska Filminstitutet.


Inte visste jag att han bor granne med mig, Nils Holgersson, men det gör han i en liten trälåda. Den här dockan var exakt den som användes vid trickfilmningen då när Nils flög på gåsen.

Här finns de alla. Idag, söndag, öppnade labbet för allmänheten under Arkivens dag och visade också de enorma lagringsutrymmena för att arkivera hela den svenska filmskatten. Jag gick förbi alla Ingemar Bergman och mötte ett helt rum Astrid Lindgren med originalfilmerna. Wilgot Sjömans nyfikenfilmer, Bengt Lagerqvists Hemsöborna och hans Amala Kamela som Lars Norén skrev manus till och som jag själv faktiskt var med och var statist i. Någonstans där inne i den packade filmrullen finns alltså min egen nuna som rörlig.

Här finns också lagrat filmhistoria i form av dräkter och föremål. Pippi Långstrumps gamla skor, Karl Gerhards rock ur Jazzgossen, Greta Garbo, Harriet Bosse, alla de storas gamla filmplagg.

När jag första gången såg GUL, tyckte jag det var erotik på högsta nivå. Förväntningarna på BLÅ var stor minns jag och då hade också kärlkens språk haft premiär vill jag minnas och den slog allt.

Självfallet fick vi också veta hur filmerna räddats, hur det idag finns ett litet problem med digitalisering och att faktiskt en filmrulle är ett säkrare bevarande än en datafil.

25000 långfilmer ligger här och väntar på att bli tittade på i framtiden.

(Jag blev ombedd att av säkerhetsskäl blurra alla hyllnummer och facknummer på bilderna för att ingen ska kunna veta var i arkivet respektive film ligger)