Korvkok inledde veckohandeln

Är det inte konstigt? Efter så många år som nästan ett helt liv faller de sista bastionerna. Jag blir radhusboende, kolonilottsägare, farfar och veckohandlare i ett enda svep.

Första lunchen blev jag hemkallad till från dagis då August hade misstänkt vinterkräksjuka (vilket senare på kvällen skulle visa sig vara en rätt ställd diagnos). Ett kilo Lithells wienerkorv blev första veckohandelslunchen eller snarare och eftersom vi alla äter lunch ute, reservrätten och med äggröra.

Vidare i veckan finns planer på spegetti med köttfärssås, stekt fläsk med linser och mos från bakpotatis, köttfärslimpa, gulashsoppa med smetana, lasagne, stekt salt sill med löksås.

Nästa vecka blir det förmodligen bara asiatiskt på bordet med massor av grönsaker - det är Rodjanas äventyr att åka till handelsboden. Men, eftersom jag inte kan tänka mig en hel vecka utan den där sköna, svidande, hettan och djupa smakkaraktären i thailändskt kök bryter vi in i "min" vecka med Paa low moo

Spagettin hade vi igår som fredagsmiddag, idag har vi ätit köttfärslimpa. Den sistnämnda fick mig osökt att googla på tabberaset efter tidigare äventyr med köttfärslimpa och då hamnade jag i ett minne av en nakenchock då tabberaset blev trea bland sveriges sexbloggar!

OBS, sedan de nakna bilder togs, vilket är flera år sedan, har tabberaset återställt fysiken något sånär och genom olika metoder och återställt sexpacken igen!

Riktigt hemgjort snus - bästa jag gjort någonsin - nu har jag den "rätta knycken"

Ja nu har jag förstått - efter över ett år av eget experimenterande har jag hittat rätt och står här nu med fyra 400-gramspåsar hemgjort och perfekt snus. Det blir sammantaget 35 swedishmatchdosor (inköpspris i butik cirka 1855 kronor att jämföras med egentillverkat för sju kronor dosan.) Det mesta av snuspengarna går till statlig avgift s.k. skatt

Det jag vet allra bäst och känner mig trygg av att veta är att i mitt snus finns inga onödiga tillsatser eller ens något för att öka smakerna. Jag gör ett snus med en ren och ofördärvelig tobakssmak tillverkat precis som man alltid gjort i Sverige.

Det är alltså inte av ekonomiska orsaker som jag gör mitt eget snus, inte enbart, utan väldigt mycket av att jag tröttnade på ettans kletiga, hårda, överjästa snus - så var inte det snuset när jag började snusa vid 13 års ålder en sommar i Västgötska Härlunda där mormors fosterföräldrar drev lantbruk som arrendebönder vid prästbostället. (Det var ytterligare märkligt att dessa vänliga människor, en syster och en bror som blivit kvar på gården efter deras föräldrar också hette Lager).

I glappet mellan den här veckans jäsningsprocess och slutet på förra omgångens snussats tvingades jag till fem dosor ettan - vilket fick mig att ytterligare förstå den goda smaken med mitt eget.

Påminnde mig att det nu snart är dags att så tobaksplantorna för kommande odlingssäsong. Jag har prövat en gång tidigare för flera år sedan och med blandat resultat. Sedan dess har jag blivit en betydligt bättre odlare så nu tänker jag bli självförsörjande på snus!

City Gross Stinsen haltar betänkligt

Har precis bestämt mig för att veckohandla. Styrde kosan till den butik jag haft mest förtroende för i Sollentuna de senare åren, City Gross tidigare Vinn och därföre Vi.

Egentligen upptäckte vi City Gross redan i Höganäs för ganska länge sedan då "di gamle" fortfarande bodde i Viken. Då föll vi diekt för deras eminenta köttavdelning med griskotletter som ingen klåfingrig charkuterist varit framme och skurit fettet av.

Efter att utbrytaren Vinn gått från någon slags klarhet till grumlighet och där hyllorna plötsligt gapade tomma, förmodligen för att krediterna inte räckte till, gick City Gross in i lokalerna, minskade ytan och vi drömde om de där kotletterna - som naturligtvis inte setts till.

När jag en gång berättade om vår fettlängtan för den nye charkuteristen fick jag veta att jag inte skulle komma där och komma och tro att jag visste nåt.

Ungefär samma bemötande fick jag idag när jag som sagt, och för första gången någonsin i mitt liv, tänkte satsa på veckohandling av förbrukningsvaror. Då var det vid frukt och grönt. Lockbetet var apelsiner.

Berget av apelsiner doftade petrolium lång väg. Misstänkt mjuka och med begynnande mägelfläckar i skalet.

Jag sa till apelsinmannen, det vill säga mannen som var ansvarit för avdelningen och precis i tillfället plockade med de lösa apelsinerna.

-Du kan väl inte vara särskilt stolt över att sälja de här apelsinerna, de är på gränsen och alldeles uppluckrade i skalet.

"Vet du ingenting, apelsiner ska vara sådana när de är mogna", svarade han.

-Du har missuppfattat, sa jag. Det här är övermogen skit som ni fått billigt ett parti och nu försöker pådyvla folk som inte vet bättre, svarade jag.

"Man får vad man betalar för", svarade han plötsligt"

-Har City Gross densamma inställningen även i charkavdelningen? frågade jag. Att man kan sälja "pågränsenkött" för kunden vet inte bättre och får det han eller hon betalar för.



Vet ni - en butik som den här, med en sådan avdelningsansvarig, den skiter fullständigt i om jag handlar eller inte där - de tycker till och med helst att den som har synpunkter eller ställer krav gärna kan gå någon annanstans. Därför skriver jag om det här, att det inte längre är den enda minsta lockelse att handla på City Gross Stinsen. En rutinmässig köttdisk vilken som helst (nu handlar vi knappt kött längre i snabbköpen, men ändå kan man ha en synpunkt), skitiga kundkorgar, trasiga kundvagnar, vingligt på mejeri med bara ett slags smör och osäkra leveranser från Åsens, en frukt och gröntdisk som inte sköts, personal som inte vet (utom två i kassorna som måste känna sig förtvivlade), sorgligt bondfångeri med lockvaror som lyser sekunda billig skit.

Sorry and goodbye!

PS Jag backade ut från grönsaksdiskens illaluktande apelsiner och lär nog inte komma igen DS

Engelskt upp och ner

Vallad, blåsig, härlig ugnspannkaka

Jag tillhör ju dem som gillar engelsk husmanskost - blev präglad till den under studieåren i London
Rostbiff - inget larv, ingen allmän styckdel som fått det namnet utan biten som sitter i närheten av svansen och som täcks av en rejäl fettkappa gulblänkande fett, alltså den riktiga rostbiffen är god mat helt enkelt, speciellt serverad med en Yokshirepudding där fettkappefettet fått droppa ner i puddingen under som sväller och bubblat.

Genvägen idag blev alldeles utmärkt entrecote (inköpt på samma ställe som "bästa entrecoten någonsin") som sveddes lite bara i glödhet panna innan den transcherades i skivor och en ugnspannkaka värd namnet.

Vår kötthandlare går från tydlighet till ytterligare klarhet och han är inte ens svensk (OBS satir!)

Så här blir pannkakan lite över den vanliga:

Vispa 3 dl vetemjöl slätt i 4 dl gammaldags mjölk från Åsens mejeri.
Låt stå tills inga fler bubblor stiger mot ytan. Vispa i fyra del grädde och därefter fem medelstora ägg. Låt stå att svälla i 25 minuter. Vispa ibland rejält. Salta.
Varmluftsugnen ska nu vara 225 grader och långpannan ska stå där uti.
Släng in 50 g smör så att det hoppar och fräser och blir riktigt brynt, men inte bränt.
Ta ut - glöm inte grytlapp - och häl över smeten efter några ytterligare rejäla ballongvisptag.
Kör i 25 minuter i mitten av ugnen eller tills puddingen fått en vallad, vågig, brun yta. Ta ut och låt vila tio minuter innan pannkakan skärs upp i inte alltför groteska bitar. Servera med köttet.

Xavier Grau - Edsvik och riktigt spännande

Målning i akryl, här något beskuren, Xavier Grau på Edsviks konst. Vad den kostar? Som en volvo ungefär 250 papp.

I helgen for vi i brist på annat och tid till Edsviks konst. Senast jag blev det minsta upphetsad över konsten där kommer jag inte ens ihåg, om det inte var på Lars Lerin - utställningen. Utöver det har jag föreläst några gånger på plats.

Så var det mycket latinokonst i två plan i huvudsalongen. Ofärdigt eller förutsägbart så långt, effektsökeri och ytor utan tanke - men så hittar vi längst in några målningar av Xavier Grau, samlat, modulerat, bearbetat och djuplodande i formspråket. Generationskamrat till mig själv och en smula vågad, gränsöverskridande med fantastisk rumshantering, dessutom snyggt (får man uttrycka sig så vanvördigt om måleri, men jag tycker det!)
Parat med en djävla aggressivitet och nerv så säger det tjong i mig när jag ser hans bilder!!!

Helgen var därmed räddad, det var precis vad vi behövde i den allmänna grå vädertristessen och svenskstressen.

Semmelmoral

Hemma hos oss, i mitt barndomshem, hade det varit förenat med djupaste omoral att äta fettisdagsbulle före sista dagen före påskfastan och då skulle den ätas flytande i varm mjölk och gärna med en doft av kanel över.

När vi flyttade till Stockholm helt i början av 60-talet slogs vi med förvåning hur dessa, som vi tyckte, förfinade svenskar åt semlor som om det vore vanligt kaffebröd. De glufsade i sig semlor med händerna utan mjölk och bara med en koppa kaffe. Oerhört ocivilicerat och en smula groteskt. Ännu mer groteskt var att man såg semlor redan under mellandagarna i kondisfönstren och det är klart att man blev suktad, men länge hade vi kvar traditionen hemma att inte äta semlor annat än på fettisdagen - översatt till franska blir denna dag Mardi Gras och det fick jag reda på nyligen, något jag borde vetat om när jag reste i New Orleans för en tid sedan.



Namnet Semla fick fettisdagsbullen genom latinets "simila" som betyder "fint mjöl", man bakade tidigt dessa bullar av det finaste mjölet och gjorde i en grop i dem som man fyllde med smör och malda nötter. Sedan bands bullarna ihop med snören och kokades långsamt i mjölk - detta var innan man hade förmågan att vispa grädden till skum. Att förena bulle och grädde var ett senkommet påfund, enligt uppgift först av en bagare vid Norrtull i Visby. Bagaren var pappa till svensk films bästa huskors jämte Julia Caesar nämligen Hjördis Pettersson.¨

Naturligtvis har vår familjs övertygelse att man skulle dö en smula invärtes om man åt semlor före fettisdagen och då, endast den dagen, med forstran att göra. Fostran att aldrig överflöda.



Vi barn fick inte budskapet att gå ihop riktigt trots att vi var fullt och fast beredda att föra det vidare. Farsan åt middagar på Standard Hotel, senare i Stockholm vblev hans stamlokus Teatergrillen, Operakällaren, Stallis och Ulriksdal. Hemma poratades det mest om mat och om läckerheter och det gjordes förföriskt. Men si, när maten kom på bordet serverades den aldrig med sås - för sås, det var förbundet med överflödandets omoral likt semlan före fettisdagen.

Raskt går jag nu ut till köket där en kanna kokkaffe precis klarnats och se där, långt före fettisdagen serveras en semla av bästa märke.

Mer skräpmat - klassisk sådan

1969 gick jag och en av mina bästa vänner, tyvärr borta idag - va fan ska folk dö för? - på Piazza Opera (eller hette den Pizza Opera) på Gustaf Adolfs torg. Det var en av de första pizzeriorna efter Bengt Wedholms Östergök. Vi gjorde stället till vårt och det var frasiga bottnar och läckra fyllningar - men mest var det nog för karaffvinet vi satt där så fort vi kom åt och kassan tillät - litervis med surt rödvin och alltid en italiensk kaffe och Strega innan vi gick hem.

Förmodligen var det där jag fick min livsdos av pizza. Sedan dess har det bara blivit en pizza emellanåt och alltid har vi i efterhand önskat att vi INTE ätit pizza.

Så var inte fallet idag!

Vi räknar oss fortfarande som nyinflyttade i radhuset. Nyinflyttade i området - det gamla "Röda Rotebro" som det en gång kallades, Gillbo. Fortfarande åker vi runt på småvägarna och hittar genvägar.

Idag hamnade vi ett stycke från, längst bort på Holmbodavägen och sedan in till vänster från oss, Ytterbyvägen. Där ligger Gillbo Pizzeria. Enligt pizzabagaren ska pizzerian ha funnits där i 30 år.

Barnfamiljerna kom i en strid ström denna tidiga fredagskväll. Det kändes lite som när jag var på en utsides liten sylta i New Orleans, galler för fönstren, aluminiumlister kring dörren förstärkt av inbrottsskydd. Pinnstolar och bord utan dukar, rostfritt på bakbordet, en kyldisk för läsk och menyn i taket. En stor färg-TV bullrade barnprogram på högsta volym.



OK vi äter här idag, konstaterade vi och satte oss. Pizzorna kom raskt fram. Bra råvaror, täta bottnar, fick själv en calzone bättre än de bästa jag ätit på länge, fullknökad med ost som rann i såar ihop med räkor och skinka och vitlök redan vid första skäret. Måtten var så tilltagna även för barnpizzan som August tog så vi fick ta kartong som doggybag med hem. Och just nu slår det mig att en slice kylskåpskall Gillbopizza skulle sitta fint.

Förvisso är det här undantagen som bekräftar reglerna, men eftersom det nu var så bra och äcklet inte kom över oss efteråt så blir det här nog en nödens lösning emellanåt.