En dag på slottet

Tullgarn - ett av de kungliga slotten

Inte riktigt på slottet men nästan - i en flygel hos en TV matlagare.
För så har det varit att jag tagit fem skriv och jobbdagar utan Internet, utan mail och utan telefon. Åkte till Skåne för en kort jobbvecka i torsdags och landade på Bromma återbördad för några timmar sedan.

I onsdags innan jag flög iväg var jag för ett magasin i Tullgarn och intervjuade en TV matlagare, ett väldigt roligt jobb att göra - berättar närmare senare.

I Skåne landade jag i Lund för några intensiva intervju och skrivdagar. Tidsschemat var superpressat och det är så skönt att jobba under sådana omständligheter då allt annat får vara och man inte får skylla slentrian och ointresse på ställtider, något som inte finns i verkligheten för journalister och skrivare - bara för svarvare!
Tiden räckte dock till för några luncher på utmärkta Klostergatans deli och till att inhandla hemhängd T bone hos Holmgrens att stekas och äta à la GI på kvällen. Att jag dessutom fick med mig 20 knakar hem förgyller vardagsdagarna som följer.

Fan, jag hade behövt en helg att vila mig på. Har varit igång länge nu med två jobbiga arbetsresor på 14 dagar Lyon och Lund. I morgon är det upp tidigt och se till att ungarna kommer till skolan och August till dagis. Snart är det sportlov för ungarna och då hoppas jag kunna koppla av ett slag.

Tendentiös svålbränning i solen

De här är torkad bläckfisk som steks eller grillas och avger en både angenäm doft och rik smak. Bilder har inte ett skit med blogginlägget att göra mer än att både doft och smak är ett uttryck för det verkliga Thailand, det Thailand svålbrännarna och svenssonalkisarna tyvärr aldrig kommer i kontakt med, mest för att själva inte vill av upptagenhet med den egna förträffligheten.

Men så här är det ju.
När märkvärdiga "svensson - svenskar" reser utomlands tar de på sig herrekostymen och blir till läskiga översittare med det "vi och dom perspektiv" som de säger sig aldrig haft.
Detta visar sig i den avslöjande serien "semestersvenskar" där alkoholen tas in och det lilla av förstånd aktörerna möjligtvis är bärare av går ut.
De till och med tror att världen utanför den egna lilla inskränkta sfären ska förstå det lilla minoritetsspråk vi själva talar att döma av hur de kommunicerar med självklart oförstående thailändare. Det är generings-TV och det är förnedrings-TV, men samtidigt tydligare än uppdragen i uppdrag granskning. Varför i helvete resa över halva världen när det finns brännvin och solarium hemma. Det påtagliga ointresset för omvärlden är så övertydligt att man undrar.
Tyvärr ser inte en thailändsk marknadsförsäljare det komiska i en fyllesvenska som försöker köpa "buljoung", "chicken buljoung" eller "koriander"..."Why do You don't have koriander for?" Lustigt om samma svenska kunde lista ut vad en Thai kan mena om han eller hon frågar henne efter "pakchi" i Göteborg.
Sedan ställer sig samma svenska och fejklagar mat till sina vänner och med en rasande magsjuka, herregud!

Gräddhyllan

Ewa Björling handelsminsiter, Eskil Erlandsson jordbruksminister och Gunnar Lund parasambassadör på Paul Bocuses gräddhylla.

Ett steg mot folket på "stora stå". Längst ner på gräddhyllan stöttade två ministrar och en ambassadör Jonas Lundgrens matlagande i Bocuse d'Or.
Här lämnar Jonas sin kötträtt, sedan är dt över för hans del - bara väntan återstår, en hel dag, ett helt dygn. Tävlingen var uppdelad på två dagar. Sverige tävlade första dagen, Norge den andra - spänningen var långsam, ungefär som ett potatiskok, reaktionerna på läktaren våldsamma, slamriga, skrikiga, uppblossande. man skulle inte tro att det är så vid ett VM i matlagning - men det är det och honoratiores ställer sig på tå för att skrika med.

Anklever på burk, duger.

Tiden gick inte att styra, den färska anklevern skulle inte hålla sig ända hem och hela Frankrike fruktade storstrejk i samma ögonblick som planet till Paris lyfte. Därifrån skulle inte strejken påverka resan annat än om Air France inte fick fram en knarr. Nu fick de det, en som stått länge och som tog en timme att isa av efter att vi satt oss på plats. Nåväl, det blev anklever på burk och det duger också.
Prövade här med lite rårörd hjortron och det var inte helt fel.

Ost, chark och anklever

Ankleverätaren

Nu är det efterfest.
Lovisa kom in i musikklasserna efter att ha sjungit upp i början av januari.
Hälften av alla som sökt kommer in.
Då passar det väl utmärkt att franska varor kan bullas upp.
August, ett och ett halvt visade sig vara helt besatt av anklever. Våra barn fostras till dyra vanor och han öste in skedvis av den utmärkta levern.

Länge en av våra favoritostar

Nybakat vitt surbröd och saint marcellinost från Renee Richard i Les Halles i Lyon, charkuterier från en av de bästa charkuteristerna på stan.
Se, så ska det firas.

Trött Bocuse håller ställningen

Ja, han orkar inte hela tiden. Lämnar över till sin son mer och mer - frågan är om sonen Raymonde kan hålla ställningen på samma sätt som sin store far. Fy fasiken vilken mantel att axla.
Första dagens juryarbete satt Paul Bocuse med i bara de första rätterna innan sonen tog över ordförandeskapet. Sedan, andra dagens prisutdelning, så monsieur Bocuse d.ä. där igen utvilad, stolt, rakryggad som vanligt med armarna i kors, myndigt, värdigt och synnerligen varmt deltagande.
-Det finns ingen som givit så mycket av sin värme och kunskap och hjälpt fram så många andra unga kockar som Paul Bocuse, sa Mathias Dahlgren till mig när vi var ute på L'Auberge du Pont de Collonges för att se silverplatsvinnaren Jonas Lundgren skruva fast sin bronsplatta i entrégången till restaurangen bland alla övriga historiska framgångsrika i Bocuse d'Or.

Ingo med hela världen

Jag låg mellan min faster och farbror i Västerås och lyssnade på en radio som lät som en målning av Jackson Pollock- Det var gruvligt spännande och jag var alls inte gammal.
Efter det stannade alla lekar vid att "en var Floyd och fick stryk och en var Ingo som vann". Ljuset på Ingo och Floyd spred en slags justhet, en slags fördjupad fairplay. Vi förstod att göra upp, plötsligt, utan sparkar som redan tidigare varit otänkbart och utan slag under bältet.

Utan den magiska gryningsnatten 1959 hade aldrig jag valt boxning som motion idag, aldrig boxats som yngre och min dotter skulle aldrig börjat träna. Fortfarande påverkar hans gigantiska stora framgång val människor gör, i sommar den 29 juni, 50 år senare.

Jag var sju år och nio dagar gammal och förstod vad boxning var, vilken enorm grej det var att bli världsmästare. Och vi gillade Floyd också, "Svenske Floyd" som senare ofta for till Sverige och blev hyllad som en hjälte trots att han tagit tillbaka titeln från Ingo och sådan var boxningen, stor, rättvis, fostrande.
I Sollentuna BK pratade jag så sent som i förra veckan med en ung kille om Ingo och Floyd, om deras slag, hur de boxades då. "Ingo, vem då", var det en som frågade - man blir lite paff.
Ingo har jag aldrig träffat annat än sett på håll, men Floyd har jag tagit i hand. "Hej do", sa han till mig, och log brett. Jag tror jag "var Floyd" efter det och alla andra "var Ingo."

Då var världsmästare, verkligen världsmästare. Det fanns en organisation och en världsmästare som bar världsmästarbältet. Idag finns det hur många småpåvar som helst som vill kalla sig världmästare.

Han visste inte vem Ingo var - är det inte bedrövligt? Och nu är Ingo borta. Förfärligt sorgligt. Världens genom tiderna störste svensk är död