Ingo med hela världen

Jag låg mellan min faster och farbror i Västerås och lyssnade på en radio som lät som en målning av Jackson Pollock- Det var gruvligt spännande och jag var alls inte gammal.
Efter det stannade alla lekar vid att "en var Floyd och fick stryk och en var Ingo som vann". Ljuset på Ingo och Floyd spred en slags justhet, en slags fördjupad fairplay. Vi förstod att göra upp, plötsligt, utan sparkar som redan tidigare varit otänkbart och utan slag under bältet.

Utan den magiska gryningsnatten 1959 hade aldrig jag valt boxning som motion idag, aldrig boxats som yngre och min dotter skulle aldrig börjat träna. Fortfarande påverkar hans gigantiska stora framgång val människor gör, i sommar den 29 juni, 50 år senare.

Jag var sju år och nio dagar gammal och förstod vad boxning var, vilken enorm grej det var att bli världsmästare. Och vi gillade Floyd också, "Svenske Floyd" som senare ofta for till Sverige och blev hyllad som en hjälte trots att han tagit tillbaka titeln från Ingo och sådan var boxningen, stor, rättvis, fostrande.
I Sollentuna BK pratade jag så sent som i förra veckan med en ung kille om Ingo och Floyd, om deras slag, hur de boxades då. "Ingo, vem då", var det en som frågade - man blir lite paff.
Ingo har jag aldrig träffat annat än sett på håll, men Floyd har jag tagit i hand. "Hej do", sa han till mig, och log brett. Jag tror jag "var Floyd" efter det och alla andra "var Ingo."

Då var världsmästare, verkligen världsmästare. Det fanns en organisation och en världsmästare som bar världsmästarbältet. Idag finns det hur många småpåvar som helst som vill kalla sig världmästare.

Han visste inte vem Ingo var - är det inte bedrövligt? Och nu är Ingo borta. Förfärligt sorgligt. Världens genom tiderna störste svensk är död