Vilken kyckling! - Kao man gai!

Det här är egentligen en confiterad kyckling, kokt i sitt eget fett, mäktig i smak och något helt annat än den svenska "kokt höns med curry".
Vi var fem yngre och fyra äldre idag, kusinerna, mostern och hennes sambo. Två ordinära kycklingar (kronfågel) gick åt. Det är ju så med thaimat att det är så mycket runt ikring som mättar.
Ur frysen hämtade Rodjana ett kycklingskrov, för ett av tillbehören är en klar hönsbuljong. Skrovet krossas och täcks med vatten, vitpeppar, salt och "Healthy Boy Light soya sauce", en korianderrot, några vitlöksklyftor. Kokas häftigt till en klar buljong (en förutsättning är att skrovet som krossats är väl sköljt).

Halvera de båda kycklingarna om kastrullen är för liten, annars lägg i dem hela, väl sköljda.
Häll i två dl kallt vatten, en bottenskyla alltså, och "toppa" med lite ljus rapsolja ett par matskedar. Salta och peppra. Ha några ingefärsbitar, stora som tummar, skalade och lägg i bredvid kycklingarna, vitlöksklyftor och korianderrot.
Koka upp och sänk sedan värmen och låt småkoka i en till två timmar. Kycklingen släpper fett och mår alldeles förträffligt under koket. Skulle vätskan minska för mycket så späd med lite mer vatten efter vart.

Stjäl olja och kycklingfett från koket och lägg i risvattnet tillsammans med ytterligare bitar av ingefära. Koka jasminriset tills det är färdigt.

Laga till en Namjin som ska serveras med kycklingen.

Namjin:
2 msk salta bönor - finns som konserv i glasburk
2 färska thaichilli
4 klyftor vitlök
saften från en halv lime
1 tsk socker
1 1/2 "tumme" ingefära
Buljong från skrovkoket

Blanda allt och mixa slätt. Det ska vara som en lös, mycket lös puré.

Med sig hade Moster Mam också både ankägg och kalkonägg som vi ska göra Kaikem på. Till yttermera visso hade hon redan gjort Kaikem på några ankägg som kokades och åts tillsammans med Nam prig kong - fantastiskt. (Får anledning att återkomma till dessa saltade ank och kalkonägg snart).

Skrovbuljongen silas och serveras som en klar buljong till kycklingen och i buljongkoppar eller små soppskålar

Vält upp ingefärs och buljongriset på tallriken, arrangera med kycklingdelar över och lägg på korianderkvistar för den som trakteras av smaken, färsk gurka är bra till.
Förvånas över att en vanlig allmän svensk kyckling kan smaka så mycket!

Som "entrè" (det serveras aldrig förrätt, huvudrätt, dessert i Thailand, inte heller fisk, kyckling, kött var för sig utan en hel radda rätter på ett bräde) serverades en Nam prig Goong. Kokt hel bredbladig persilja, små pepparpungar (turkisk paprika) och små zucchini som doppas i nam prig pastan.

Nam prig goong
1 dl torkade räkor
10 torkade thaichilli
2 gula medelstora lökar
4-5 vitlöksklyftor
saften från en halv lime
en skvätt fisksås

Rosta alltsamman i en het panna och mixa sedan till en ganska tjock puré.

Alla åt tillsammans, men utspridda lite här och där, precis om i Thailand, hett så det sved i tandköttet - precis som det ska vara.
Det är så bra med sådan här mat där själva hettan ligger i såsen så att ungarna också kan äta utan att för mycket svid i gommen lockar till onödiga tårar.
Skitgott!

Var inte rädd att pröva den här kycklingen, den är fantastiskt saftig och god, helt annorlunda än vad vi är vana att äta här hemma i Sverige!

Kao man gai

Bara en liten förannonsering om vad som kommer i eftermiddag.
Går till affären nu och sedan blir det en äkta ångkokad kyckling där kycklingfett och buljong tas till vara och ris som kokas med vitlök och ingefära, sedan napperas kycklingfiléerna med fett och buljong på ett särskilt sätt. En rätt som studsar i smak, vrider och vänder sig i mildhet och chillihetta från namjim.

Norge 17 maj

Man får väl gratulera brodersfolket på nationaldagen.
Jag hade åren mellan 1973 och 1978 i Norge. Bodde i Oslo och just denna dag var björkarnas löv som musöron uppe på Kjelsås. När jag åkte "trikken" ner mot centrum blev björklöven större och större efter varje station och desto längre ner i dalen jag kom. Nere vid Karl Johan var det sommar.
Sedan tittade vi på 17 maj tåget, såg gamlekongen vinka från sin balkong till alla drillepiker och corps och sedan gick vi till någons ateljé i närheten och drack "eggedosis"skickeligt utspädd med massor av cognac. Med denna sötbrygd sköljde vi ner vaffel, syltetøy og rømme samtidigt som vi skrek och viftade med norska pappersflaggor.
Av tradition åkte vi sedan ut till Maritpå Bygdøy.
Hur jag kom hem minns jag inte ens, kanske sov jag över bland massor av konstnärer och musiker, alla vänner.
Se, så firar man en "nasjonaldag"!

Carl von Linne hos tabberaset idag!

Kallt, dåliga vägar, rövare, ont om mat - Linné befinner sig i Lappland och blir bekant med den syrliga maten, den bevarade, torkade konserverade.


Tabberaset fortsätter serien om Carl von Linné idag torsdag förmiddag i Meny i P1. En serie om maten på blomsterkungens resor, han upptäckte Sverige och även maten i den mån att den intresserade honom ett ögonblick - annars föga.
I första delen som sändes för två veckor sedan (kan laddas ner här!) befann sig Linné i Lappland och det gör han fortsättningsvis.
Sist smakade han torkat stekt tjäderbröst, segmjölk och gädda.

Surt väder, blöta skor, ingen han kände, mörker.

Musik på torsdag i inslaget - Haydns cellokoncert - i Diné med Linné.
Sänds i P1 kl 10:03, repris 00.03 och lördag 16.03 - vi hörs!

"Populär Historia" skriver om "Döden i skogen"

Jag har fått vänta ett tag, spänt naturligtvis, men nu kom den; Recensionen i Populär Historia, den ledande och mest lästa tidskriften för historieintresserade. (5/2007)
"I bödelns spår" är rubriken och recensionen ta upp en helsida helt utan annonser. Den som läst boken och skriver om den är journalisten och historikern Ann-Louise Eringsmark-Regnell och hon slår fast att jag tar upp en av "de mörkare sidorna i svensk historia". Det är en genomgående mycket positiv recension som avslutas:
"Göran Lager har skrivit en tankeväckande bok om en undanskymd del av den svenska historien, och han lyckas ge röst åt de människor som räknas till de allra lägsta i samhället".
Tack för det!

De som också skrivit om boken är bland andra:
Dagens Nyheter
Svenska Dagbladet
Folkbladet
Kultur Väst Göran Lager har gjort något av en kulturhistorisk hjälteinsats.."
Sveriges Radio Vetandets Värld
Sveriges Radio, Kulturen i P4 (längst ner på sidan)

Ärtsoppan och värsta giftet

När jag skrev "Döden i skogen", som allom bekant kom ut i höstas, hamnade jag i en hel lång rad både berömda och okända giftmord som renderat dödsstraff.
Bland andra hittade jag ett arsenikmord i Knutby. En Anna Kajsa som tog livet av sin man efter att ha blivit kär i drängen. Hon fick tag i arsenik och när hon gav gubben sin det gjorde hon det till frukost där hon kokat gröt: "Du är snäll du Anna Kajsa som ströar socker på gröten min", sa gubben när Anna Kajsa i själva verket strödde med arsenik. Några timmar senare dog han i våldsamma plågor. Anna Kajsa avrättades genom halsghuggning följd av bränning.
"Låt mig träffa min dotter Wilhelmina en sista gång" var hennes sista önskan för avrättningen. Detta beviljades och den lilla dottern fördes till avrättningen: "Förlåt din olycklige moder", var det sista Anna Kajsa sade till sin dotter innan bödelsdrängarna tog tag i henne och förde henne upp till schavotten och till en avrättning som var rysligare än många andra då Anna Kajsa stretade emot kraftigt. Det behövdes flera man för att hålla henne och för att binda för hennes ögon.
Anna Kajsa hamnade med ansiktet uppåt. En man ställde sig bakom och drog huvudet tillbaka nedtåt i håret. Prästen stod på huk bredvid och läste böner i hennes öra,
Anna Kajsa var fruktansvärt rädd och döden vibrerade i luften när bödeln enligt ögonvittnen kom med en silverliknande bila som han skrockfullt strök tre gånger under skosulan innan han högg av hennes huvud.
Huvudet rullade ut en bit bland folk som kommit för att titta och det berättas att man tydligt kunde se hur ansiktet grimaserade efter döden och hur tungan hastigt for ut och in i munnen som om hon levde ögonblicket efter döden.
Lilla Wilhelmina växte upp och startade en klädaffär inne i Stockholm på Västerlånggatan i Gamla Stan.
Arseniken är lömsk. Några entusiaster har räknat ut hur mycket arsenik som gick åt att blanda i ärtsoppan som tog livet av Erik XIV.
Johan III tog en liter vatten och 200 gram ärtor till 300 gram fläsk. I soppan blandade han tre teskedar salt och en matsked timjan. Tio gram arsenik rördes i.
Det var den 26 februari 1577. Bröderna Karl och Johan hade fängslat Erik på Örbyhus slott. Då, förstod man inte att analysera för att hitta arsenik.
Mordet hade planerats en längre tid och det finns brev bevarade där mordplanerna röjs. Ett förslag var att ta livet av konungen med en blandning av opium och mercurium (kvicksilver).
Arsenikdöden är vidrig:
”Häftiga, ihållande kräkningar som först är maginnehållet, sedan en flockig ofärgad vätska och därefter fraggigt, blodigt slem tillsammans med tunna fraggiga stinkande och nästan koleraliknande öppningar som blir blodiga”.
”Den förgiftade plågas av en häftigt brännande och sammansnörande känsla i svalg och strupe, av de häftigaste, brännande, stickande, borrande och skärande smärtor i magen, en osläcklig törst och en olidlig ångest. Rösten förlorar sin klang, ansiktet blir infallet, kallsvett utbryter på samma sätt som vid kolera, yrsel inträder och döden inställer sig efter några få timmar, men kan också vänta i 3-4 dagar”.
Läs mer i "Döden i skogen" (Ersatz)

Ärtsoppan och babyn upp och ner

Tänk vad bra det är att vara förutseende - inte visste vi den 27 december att vi skulle bli överväldigade av ett ärtsoppesug idag, men det blev vi.
Hela dagen har vi tillbringad på fantastiska kvinnoklinikens avd 17 på Danderyd.
Lilla bäbisen konstaterades tidigare ligga fel, med rumpan först och istället för att vända killen med allt det basslande detta innebär beslutade vi gemensamt med barnmorska, gynekolog och doktor sömn (narkosläkare) att vi skulle genomföra ett planerat kejsarsnitt.
Allt var alltså klappat och klart och idag var vi på inskrivning och information tillsammans med en hel hög andra som av en eller annan anledning ska snittas nästa vecka. Vår "snittdag" var på onsdag den 23e och det passade oss så väldigt väl - Carl von Linnés födelsedag enlig den nya kalendern (13e efter den gamla).
Det blir inte så.
Det blir inget planerat snitt.
Den lilla filuren i magen, vår lille baby har vänt sig alldeles av sig själv.
Det var barnmorskan som kollade mitt på dagen och sa att "Hörreni, antingen är det en baby med en jättehård rumpa, eller är det huvudet. Jag tycker nog vi ska kolla med ett ultraljud".
Så blev det.
Ner på BB och där - i samma rum som vår sjuåring föddes kollade en sköterska och visst hade han vänt sig "grabben" (för vi tror med 95% säkerhet att det är en kille), så gott som fixerad är han också så nu kan det ske när som helst, men han är beräknad till den sista maj.
Under lunchen, friterad spätta med kokt potatis och en kall sås (?), skymtade en bekant profil förbi. En barnmorska som naturligtvis inte kände igen oss - hon förlöste sjuåringen - men vi har haft henne på video genom åren med jämna mellanrum direkt in i vardagsrummet.
Hon var så entutiastisk när vi berättade historien om bäbisen som till slut vände sig själv.
"Det är självklart att ni ska komma ner till oss och föda, inte ska ni göra snitt då heller!", sa hon.
Och vi möttes av stora leenden överallt. Alla tyckte det var så fantastiskt och det tycker vi också.
Javisst ja - ärtsoppan, strålande god efter några månader i frysen och med den trista julskinkan.