Christa Pikes dödsstraff som gick åt helvete jämte allt annat statligt mord

 Det finns inga som helst vetenskapliga bevis för att dödsstraff förhindrar andra från att begå brott. I själva verket föder dödsstraffen vårt behov av hämnd och vedergällning. Öga för öga och tand för tand står det på tre ställen i Moseböckerna. Gandhi sa vid något tillfälle apropå detta att om vi ska följa dessa bibelcitat så kommer snart alla att vara blinda och sakna tänder.

I Sverige insåg vi dödsstraffet som verkningslöst redan i början av förra seklet och vi avskaffade straffet i fredstid genom ett riksdagsbeslut 1921 efter sista avrättningen 1910. I Regeringsformens andra kapitel §4 står det sedan 1975 att "Dödsstraff får ej förekomma" ens i krigstid. USA och Japan är de enda av demokratiska länder i världen som fortfarande har döden på straffskalan.

Ser nu på rapporter från USA hur ledande politiker dividerar om den fruktansvärt misslyckade avrättningen av Christa Pike som nu ligger svårt skadad, men fortfarande vid liv på Vanderbilt University Medical Center i Tennessee, enligt specialister förmodligen med hjärnskador efter det tortyrliknande avrättningsförsöket där bödlarna sju gånger stack henne i armen för att hitta en ven att spruta in en avlivande dos pentobarbital i hennes kropp. Efter första dosen ropade hon med hög röst att armen kändes som att den skulle sprängas och om det verkligen skulle vara så. Bödlarna sprutade då in en ytterligare avlivande dos, men Christa Pikes hjärta fortsatte att slå och hon andades med rossliga andetag.  Avlivningen avbröts och ambulans tillkallades.

Biull Lee är guvernör i Tennessee och han har stoppat alla vidare avrättningar från och med nu och vidare året ut i väntan på utredning om vad som gått fel. Han hade makten att  benåda Christa Pike som suttit i dödskorridor i över 30 år efter ett bestialiskt mord på en jämnårig kamrat.

Efter det som hänt ropar nu motståndare till dödsstraffet  och hävdar att staten har brutit mot det åttonde tillägget som ska skydda amerikanska medborgare mot särkilt grymma och tortyrliknande straff.

Fallet med Christa Pike är inte ovanligt i USA. Från 1890 fram till idag räknas 3.15 procent av alla avrättningar kan räknas som "misslyckade" eller ofullständiga". det motsvarar 276 människor som utsatts för omåttligt lidande.

Tidigare har några stora läkemedelsföretag som tidigare levererat avlivande giftblandningar till slut vägrat dessa leveranser då de ansågs oetiska att användas vid dödsstraff. Pentiobarbital har även tidigare visat sig "ställa till problem". I vissa stater har man därför börjat använda sig av nitrogen hypoxia, det vill säga kvävning med kvävgas med svår ångest och ett utdraget lidande som följd.

I min bok "Utanför normen" (bokförlaget Mormor) har jag med ett kapitel om gasningen av Caryl Chessman, mannen som satt i dödscell 2455 i San Quentin och hur den påverkade mig som barn. Jag var i början av skolåldern och ljudade fortfarande nig genom artiklar om den vedervärdiga avrättningen som skedde också mot Chessmans nekande och han fördes flera gånger mot gaskammaren men avrättningen sköts upp om och om igen. Han satt till och med fastspänd för gasning i kammaren. En ren och skär vidrig tortyr både vad gäller väntan och avrättningen med gas.

En studie gjord av National Academy of Sciences pekar mot att så många som 4.1 procent av de som fått möta avrättningsdöden i USA har fått göra det trots att de varit oskyldiga. Det betyder att 70 människor av 1680 amerikaner som avlivats av staten varit helt utan skuld. Ännu fler har friats från dödsstraffet efter lång tid i dödscell sedan det påvisats att de är oskyldigt dömda och där har DNA använts med stor framgång. Över 200 fångar har släppts efter långvarig väntan i sina dödsceller.

Inte för att det råder något tvivel om Christa Pikes skuld, men till vilken nytta ska hon tagas av taga av staten. Förvirringen har alltid förfört tillskyndarna av dödsstraff precis som förvirringen gjorde med oss svenskar under lång historisk tid och under kyrkans och prästernas ok. 

Uppfattningen har varit att ett helt folk skulle förklaras skyldigt guds straff om inte våldsverkaren avrättades. Kvar i detta märkliga gränsland mellan tro, skuld och straff, mellan öga för öga och tand för tand, befinner sig fortfarande människor på den amerikanska kontinenten. Jag upprepar alltså att ingen stat kan ta sig rätten att avsluta liv. Tyvärr och märkligt hör vi nu under senare år hur borgerligheten basunera ut att det är dags att se mer till  brottsoffren och att dessa som en slags hämnd och tillfredställelse ska sonas genom att ge buset längre straff i fängelse och att det ska hindra andra från att begå brott. Ni som fortfarande ropar på hämnd och upprättelse kan ju ta er tid att läsa min bok "Döden i skogen" (Ersatz) som är en kartläggning över dödsstraffets historia i Sverige, offentliga avrättningar och delinkventernas egna berättelser.

Är det jag som är "Gubben i stugan"?

 

För 30 år sedan gjorde Nina Hedenius en dokumentär om skogsarbetaren Ragnar Fredriksson som fick heta "Gubben i stugan." 

Ragnar bor i en stuga som byggdes av hans egen farfars far Karl Ludvig Jansson som kom att gifta sig med Dan Anderssons faster Kristina som Dan Andersson diktade om i "Vaggsång vid Kestina." Torpnamnet är därför Kestina. Han bor i stugan "Kestina", vackert!

Stugan med Ragnar ligger i Grangärde finnmark i Ludvika med postadress Grängesberg.

Det är en fantastisk dokumentär, en tyst berättelse utan onödig ord, bilder som berättar så mycket mer. Det här är långsamhet när den är som bäst, eftertanke och långsamhet. Vi tittade på den för några veckor sedan och vi blev helt tagna.

Utan vidare igenkänning fick jag igenkänning alldeles nyss när jag stekte blodpudding och rörde lingon. Allt på vår stora Skoglund och Olsson. I stort sett så väljer vi att laga det mesta av alla mat på vedspisen och dessutom skapar den så mycket värme att den är torpets värmekälla. Varmvattnet ur vedspisen är perfekt för diskning. Just när jag langade in lite ved, tände på, skar upp maten, stekte och sedan tappade varmvattnet gick tankarna till Gubben i stugan. Klicka på länkarna för att läsa mer och se filmen.

Här är en blogglänk för den som vill läsa mer 

Här är en länk för dig som vill se dokumentären på SVT

Så här ska det se ut, ja ja någon säger "bacon" och jag säger att 

gubben i stugan hade inget bacon hemma för stunden

Bland pannkaksbruch, bältros, trasiga grejer, körsbärsmackor och kanapéer

 Jag har en lite låda i min dator där jag lägger bilder för stunden. Inte sällan blir den överfylld, men fungerar som ett korttidsminne. Inte för att jag har problem med minnet (än) men det är lysande som idélåda för bloggeriet och varför kan man fråga. Varför envisas jag med att blogga fortfarande? Första inlägget gjorde jag 2006  den 27 november. Det blir 7219 dagar eller nästan 20 år som jag skrivit. Anledningen är att det fungerar som en ventil för skrivklådan. Emellanåt skriver jag böcker som bekant och första inlägget handlar just om en bok som precis givits ut. Det året skrev jag två mastodontböcker och jag tänkte väl att ett bloggengagemang skulle göra dessa kända. Delade den andra boken dagen efter. Märkte också att de pauser mellan måleriet och bokskrivandet som ett kort avbrott för bloggeriet gav fick mig att rensa bort tankar och spån som väcktes under allt annat arbete. Och så har dt fortsatt, när man hyvlar blir det spån. Tar upp dessa och synar dem, vänder och vrider på dem och ser att de säger mig något. kanske också då intressant för andra att ta del av. Därför bloggar jag vidare.

Vad ligger då i lådan med bilder för stunden just nu?  Jo en räcka bilder på Kanapéer som August gjorde till minnesstunden i lördags över vännen Anders Lindström som tragiskt gick bort på försommaren.

Här ligger också en bild på potatis, men det är en bild från i höstas då vi tog upp lådvis med potatis, räckte hela vintern. Den här bilden får också illustrera vår färskpotatis som vi tog upp för tre veckor sedan. Höstade fyra stånd som vuxit upp från kvarglömda potatisar från förra hösten. Fyra stånd gav 20 kilo!

Det finaste är frukostarna i Hovra. När dt bara är K och jag själv. att vakna upp till kaffe och pannkaksdoft. Nere i köket är det dukat med matpannkakor och efterrättspankisar. Man är liksom lite bortskämd.

Och som vi klängde i de stora körsbärsträden för att rädda undan bären från trastarna. Vi märker varje år när körsbären är skördemogna för då kraxar trastarna omkring och då är det bråttom att ta fram stegar och rädda det som räddas kan. Belöningen är sylten på mackan och saften att dricka. Jag är så beroende av körsbär.

När vi var i vårt sommarboende ringde telefonen. Tvättmaskinen läcker! Väl hemma konstaterade jag att rörmokeri kanske inte är min bästa sida även om den är hyfsad. Här sprutade vatten när man satte på maskinen. Vitvaruspecialist tillkallades som konstaterade att det inte bara var från ett håll vattnet läckte utan från flera. snabbt tog vi beslut på en ny tvättmaskin. Levereras om två veckor, klart slut.

Nä det var inte bara från den här packningen vattnet sprutade

utan också genom ett hål i bälgen. En över tio år gammal maskin fick skrotas

En annan dryg utgift utsattes jag för i veckan som var. Min hjärnas överskottsenergi tar jag ut i bettet. Jag har med åren utvecklat ett jäkla bett vilket naturligtvis inte är bra för tänderna. Därför utrustades jag med en bettskena för många år sedan och fick en ny efter några ingrepp hos tandläkaren i våras (drog ut min sista visdomstand och korrigerade några lagningar).

Kommer osökt in på ett reportage jag gjorde för en massa år sedan om olika konsistenser på mat inom åldringsvården. det var på ett fint ombonad äldreboende, ett änkehem och det var under hösten på en äppelfestival. där lagades äpplena i sju olika konsistenser så att alla boende skulle kunna njuta av skörden. Plötsligt kom en dam sladdande in där jag satt med några andra åldringar. Hon greppade ett vackert äpple och tog sig en rejäl tugga. "Det är inte så illa som det ser ut" sa hon och rättade till rullstolen. "Jag är 103 och det är mina egna tänder" sa hon.

Bettskena

I alla fall så kom vi hem och där låg den utspridd över mattan i vardagsrummet, bettskenan, fullständigt massakrerad. Jag hade lagt den på vardagsrumsbordet (tror jag, eller tappat den på golvet). Tänkte att den hade självsprängt sig, 3850 spänn. Assar, vår Cockerblandning så moloken ut och gick undan. Där var boven.

Jag skickade bilden till min tandläkare på studs och skrev att hon nu kanske förstod vilken kraftfull käft jag har. Hon fick sig ett gott skratt, svarade att hon fortfarande hade 3D-mallen kvar och kan beställa en ny efter en liten undersökning samtidigt som hon skulle undersöka försäkringar och garantier för att kanske få ner kostnaden.

Nu slumpar det sig inte sämre än att jag drabbats av bältros med blåsor och därmed kanske inte ska sätta mig i en steril tandläkarstol. Så har fått skjuta på tandläkartiden tills jag frisknat till. 

Allt tar sin tid och de rester som finns kvar i burken bilder för stunden är tömd sånär som på anteckningar för nästa eller pågående bokprojekt, mer om det senare.

 

Det sura livet här hemma

 

För en massa år sedan medverkade jag i tidningen Allt om Mat och skrev en artikel om surkål, syrat bröd och syrad gurka. Vill minnas att något liknande också levererades till Meny i P1, men är inte säker.

I alla fall så var dt här från en matresa till det nyligen befriade Estland och reportaget fick rubriken "Det sura livet i Tallin." Ett reportage späckat med fakta om hur ett surt liv ger förbättringar i en människas liv. Allrahelst i magen där själen bor.

Jag handlar ekologisk syrad kål på Livs i stan. Nu senast en surkål kryddad med enbär och kummin. 

En skiva bröd med en hel hög av denna friska surkål är som en käftsmäll om morgonen, tillsammans med en annan käftsmäll, espressokaffe som är nymalet av riktiga utvalda bönor från Skoklosters kafferosteri.

Ge livet lite mening på morgonkvisten, det gör jag.

Himmelsvid skillnad mellan fotbollsspelare och körsångare trots att de är lika många och hälsoperspektivet i stort sett lika.

 

Sollentuna Kammarkör

På en middag nyligen slängde jag ur mig att det är nästan lika många människor som sjunger i kör dagligen som aktivt spelar fotboll i det här landet.

Kollade med Svenska Fotbollsförbundet egna statistik som säger att 600000 spelare är registrerade och aktiva årligen.

Statistiken hos Sveriges Körförbund visar att det finns 540000 körsångare som är aktiva årligen. Det betyder att sex procent av befolkningen sjunger i kör och körsång är den i särklass största kulturaktiviteten i landet!

Omräknat till fotbolls- och köraktivitet per dag är  1644 aktiva fotbollsspelare som är igång  och 1479 körsångare. Så kan man egentligen inte räkna utan bara ren statistik fördelad på alla årets dagar oavsett säsong.

Årligen får idrottsrörelsen två miljarder i statligt stöd där fotbollen tar lejonparten. Det statliga stödet till körer går via kulturrådet till organisationer  som Sveriges Körförbund eller som projektbidrag. Körerna får förlita sig på bidrag från studieförbunden som i sig har fått kraftiga nedskärningar.

Kommunalt stöd till fotbollen ges som aktivitetsstöd indirekt stöd som att hyra ut planer och hallar till reducerade priser (föreningstaxa).

Körer får kommunalt stöd i form av små bidrag som engångsbelopp för att arrangera konserter. Har inte en kör  en kyrka eller ett studieförbund att repetera hos får de själva betala marknadsmässiga hyror för lokal.

Det är stora skillnader mellan infrastrukturkostnader jämfört fotbollsspelare och körsångare.

En anläggning för fotboll kostar en kommun mellan tio och 30 miljoner samt miljonbelopp för underhåll och skötsel per år.

För körer byggs sällan eller aldrig lokaler anpassade för repetitioner och konserter. Här är svenska kyrkan den främsta scenfinansiären. Körer får repetera där för att till exempel medverka vid andakter och mässor, vara knutna till kyrkan som kyrkokör eller som fristående kör. 

I min kommun Sollentuna går fem procent ur den totala budgeten till Kultur och fritid. Av dessa fem procent går 1.5 procent till kulturlivet och resten till idrott.

Idrotten i Sollentuna är högprioriterad och kulturlivet lågprioriterat och bland de lägsta anslagen per invånare i länet. Reglerna för bidrag för att täcka kostnaderna för en körkonsert är att kommunen kan ge 25 procent.

Sammanfattningsvis så för landet i stort finns det lika många körsångare som fotbollsspelare. Skillnaden i statligt och kommunalt stöd mellan dessa aktiviteter räknas i miljoner kronor till fotbollens fördel.

I kommun efter kommun i hela landet är det idrotten som får lejonparten av det som budgeterats till "Kultur och Fritid." Körsångare får hålla till godo med små bidrag till större projekt. Lokaler för körsång är ytterst sällsynt.

Om jag vill sparka boll i min hemkommun Sollentuna finns stora anläggningar värda mångmiljonbelopp. Sjunger jag i kör får jag anpassa mig till Svenska Kyrkans krav. Generellt prioriterar Sollentuna kommun idrottsanläggningar framför kulturscener i budgeten.

Visingsö - mina historiska kapuchinerärtor korsbefruktade sig förra året med Bergfäldts.

Mina Visingsö

Det är klart att jag vill ha Visingsö kvar som kulturärtor i min trädgård. 

Men en Bergfäldts jättesockerärt dök förra året upp i Visingsös närhet och sen var det kört. 

Har odlat dessa ärtor i åtta år, dock inte gemensamt tidigare. Det blir ju inte oätliga ärtor, men inte Originalvisingsö. I år sådde jag ärtor från frön odlade för fyra år sedan som är garanterat rena, alltså inte korsbefruktade. 

Förra årets korspolinerade ärtor där några ärtskidor är gröna

Nu kör jag en vända i år med bara fröodling. Dessa ärtor som nu är odlade på samma plats i sju år har nu anpassat sig till min jord i Hovra, klimatet och på så sätt blivit en kapuchinerärt Hovra. 

Jag har gjort allt för att bevara mina Visingsö med mörklila baljor och gjort det genom ett klassiskt urvalsarbete sedan debaclet med Bergfäldt allt för att få en Hovraärt. 

Det blålila i Visingsö är recessivt och gröna i Berfäldt är dominant. Jag är skitnoga med att odla ur kulturarvsperspektiv.

Varför använda frön som är fyra år gamla i år? Jo för att korsbefruktningen skedde förra året och dessa ärtor kommer inte i jord utan har ätits upp. 

Det här är en vansinnigt trevlig sysselsättning och jag jobbar med flera kulturarvssorter på samma sätt. I år med bondbönor och gurka utöver Visingsö. 

Vackrast i änget är ett gräs som inte hör hit

Det kom hit på outgrundliga vägar under 1800-talet. Jag visade en bild i mitt förra blogginlägg med bildtexten "Vackrast i änget"

Men alltså det är ju inte en ängsväxt i ängsväxtgänget, men håll med om att detta Kanariegräs är snyggt. Phalaris canariensis växer allmänt i Afrika och så, vilket namnet anger, på Kanarieöarna. Så ovanligt är det inte att träffa på gräset. Det kom alltså hit till Sverige under 1800-talet och räknas inte som invasiv. 

Hur har det här gräset då hamnat här i Hälsingland och i vårt arbete med att skapa ett blomstrande änge i stället för en gräsmatteöken som mötte oss när vi flyttade in för åtta år sedan?

I alla växtböcker och i alla sajter om gräs står det att Kanariegräs säkrast är att hitta på avfallsplatser. Kanariegräsfrö är nämligen nästan alltid med när man handlar frön till burfåglar och det är så den sprids när rester kastas i soporna.

För något år sedan handlade jag en stor påse med ängsväxter, tror det är i den påsen det följt med fågelfrö och några av dessa har varit kanariegräs.

Hursomhelst, jag gillar ju gröna blommor och kanariegräsets fröax är ju att likna vid en grön blomma.

Ätlig? Alltså fåglarna är nog nöjda. Slår jag på gräset i min referenslitteratur så hittar jag både gröt och puddingar lagade med kanariegräsmjöl som huvudråvara. Detta enda ax jag hittade räcker dock inte långt i den branschen.

Magerlägger ängen och hässjar hö.

 

Visst är det kulturarbete. Att framkalla den tid som svar en gång. 

På ett gammalt flygfoto noterar vi att täkten där det var gräsmatta när vi kom för åtta år sedan var det förr betesmark och odling av foder.

Tog mig före att försöka göra ängsmark av den stora gräsmattan för några år sedan. Slå täkten om hösten, samla ihop höet för att magerlägga ängen så gott det går för att kanske få till ängsmark  för insekter att gotta sig av och oss att njuta av ängsblommor. Jo det ser ut att gå bra, men är ett jäkla jobb, men bättre  jobb än en gräsmatteöken.

Hittade en kratta i vår redskapsbod som i övrigt innehåller både skogsverktyg och hötjugor som lämnats kvar av tidigare generationer som bott i torpet. Generationer som visste vad som var användbart. Krattan, en bred jäkel med rejäla och ganska glesa pinnar, föser ihop höet lätt som en plätt och utan att fastna. Dessutom underbart skön för händerna med ett handslitet lent skaft.

När jag var tretton var jag på 14 dagars bondutflykt till mormors gamla fosterföräldrar som lustigt nog hette Lager. Nu var det deras  redan åldriga barn en syster och en bror, som drev prästgårdsarrendet Härlunda prästgårdsmark i Västergötland vidare. Fortfarande med två ardennerhästar och så hade de en rejäl hop med kor och kalvar, höns och katter.

Jag "skickades dit" av mina föräldrar, tretton år gammal och mitt i pubertet med äventyr i blick och med en ADHD som sprutade. Läs gärna min bok "Utanför normen" Bokförlaget Mormor 2018 (ISBN978-91-88533-08-1). Jag förstår så här i efterhand att morsan och farsan väl behövde 14 dagars paus så där mitt i  sommaren så jag kände mig inte på något vis deporterad, snarare nyfiken om än lite vilsen. 

Här var det, marken där jag kände bonderiet inom mig

Jordbruk var jag då rakt inte van vid eller ens hade en längtan till, men syskonen Lager var vänliga för att inte säga snälla, hästarna var monstruösa och när jag fick en grimma i handen och en önskan att jag skulle gå ut i hagen och hämta en av dessa dinosarier lyste säkert skräcken i mina ögon, men det gick bra och jag lärde mig sela och spänna för både kärror och hövändare och jag lärde mig smacka och hålla tömmar och räfsa hop höet med den stora höräfsan spänd bakom ardennern och innan dess vända på höet med hövändaren som taktfast sprätte runt klövern så det stod härliga till. Jag minns låten, takten på vändaren som ökade ju fortare man manade på hästen och gick långsammare vid varje vändning. Lantbruksmusik som var mer välstämd än dagens skördetröskor och ensilagemaskiner.

Doften i kätten där kalvarna stod, doften av mjölken vi gav dem och hur de slafsade i sig och jag fick sexualkunskap av bonden Lager när stortjuren vevad fram storkuken och nosade en kossa i arslet. Fascinerande föreställning och våldsam påsättning.

"Gå upp och hämta mjöl jag ska sätta en deg." Sa fostersystern Lager. Vilsen gick jag ut till magasinet där den stora mjölbingen stod. Jag fick en träbytta att fylla med mjöl . Mjölbingen var råttsäkrad med ett jättetungt trälock och doften var fantastisk när jag öppnade och grävde upp det fina mjölen med en handskovel som var mjuk i handen efter generationers bruk. Fostersyskonparet Lager var helt självförsörjande och jag stod ganska raskt med fötterna både i nuet och i historien. Jorden blev snabbt ursprunget även för mig och jag hade en blekgråblå keps på huvudet och vida byxor som jag snört ihop med ett snöre i midjan. Jag tyckte jag var en del av det gamla Odlingssverige.

Magraste delen av det som så småningom ska bli vårt änge. Nu ligger

det i skuggan av en skog som snart (i vinter) ska gallaras så änget kommer

att få behövligt med sol till nästa säsong.

När höet var tillräckligt torrt i strängarna som vi vänt med den fantastiska hästen som jag raskt blev väldigt bekant med byggde vi hässjor. Långa och höga. På eftermiddagen i den underbara sommarhettan var det vattenpaus och kaffe som bars ut till alla som var med och arbetade. Här delad gårdarna med sig av arbetskraft, det var ett helt gäng med gubbar och tanter som hjälpte till. Vi kånkade och bar med hötjugorna. 

Förra årets hässja under påbyggnad

Det här var ett helt nytt liv som jag trivdes med och vattnet i de stora mjölkkannor smakade bättre än jag någonsin erfarit. Det kom från en källa i närheten. 

Så tog en av gubbarna fram en snusdosa med Ljunglöfs ettan. Dosan gick runt och alla tog sig en pris och jag ville inte vara sämre själv utan stoppade en rejäl prilla under läppen. De tog nog inte längre än fyra minuter så snurrade vattenkannor och höhässjor runt och jag kunde knappt resa mig. Illamående leddes jag av bonden tillbaka till huset. Jag spydde som en katt under vägen och bonden gick med mig upp till loftet där jag hade min sommarsäng. Jag vet att de skrattade åt mig bak ryggen. Fy fan för Lunglöfs ettan.

Odlingslandet förra hösten när dimmorna svepte förbi

Hoppade över middagen den kvällen vilket var synd för jag älskade maten som lagades. Här var det uppdelat så storebror skötte alla tunga sysslor på gården och lillasyster skötte kök med mat och bak, krattning och hönsen och maten var rikligt med kött och potatis i olika tillagningar, slottsstek, dillkött, köttfärsbiffar och alltid med sås och nybakat grovt bröd till och hemgjord ost. Jag glömmer aldrig hennes rågsiktskakor till frukost och till aftons.

Vackrast i änget i år

Dagen efter snussjukan var jag pigg igen och ute på åkern, hässjade och körde häst. Dags för vattenpaus igen och där satt vi i skuggan av en hässja, hela gänget. så gick snusdosan runt och jag min dumme jävel tog en rejäl pris. 

Visst snurrade det till lite, men jag insåg ganska snabbt som den beroendemänniska jag var och fortsatt bleve, att jag var fast. Just i det ögonblicket var jag snustagen och sedan dess har jag snusat dagligen i 61 år. En dosa om dagen. Numera Knox extra stark portion. Gick över till det när jag började köra taxi. Läs gärna min bok "Tax 1251, Överhörda baksätesberättelser" Bokförlaget Mormor 2017 (ISBN 979-91-85841-98-1)

Men det vara det jag skulle komma till, jag lärde mig konsten att bygga en hässja så att höet torkar ordentligt och att den blir stabil. Så när jag stod där första gången på vår lilla ängsplätt med en massa hö som fått ligga ett tag strängat på marken för att fröa av sig så var det liksom något i ryggmärgen som fick mig att spätta ner störar och binda ihop till fungerande hässjor och så plötsligt, med huset, den inhängnad gården för att inte Assar ska ta upp ett spår och försvinna ut i björnmarkerna, (fick höra att jaktlaget fällt en stor björnhanne i fredags på björnjaktens första dag) framstod vår lilla torpargård i ett historiskt ljust sken, liksom framkallad av bara en hässja så som det säkert funnits hässjor här på täkten förr. 

Nu har jag därmed också tillräckligt med material till mina täckodlingar. Har täckodlat i sju år på platsen med organiskt material och lite naturligt gödsel. Befriande giftfritt och med täckodlarvana sedan jag började med kolonilott för många år sedan.

Ärtorna förra årets höst

När vi tog upp lite potatis förra veckan fick vi inte bara 20 kilo på tre stånd utan också se hur fin jorden är, den doftar sagolikt gott, maskarna kryllar och jorden silar mellan fingrarna. Den är fet och näringsrik.  Även om jag inte odlat så intensivt som jag brukar i år så räcker det till över vintern. Hade inte tid till förodlingar så allt blev lite stressigt frösått och mycket, som några utrotningshotade sorters bondbönor och capuchinerärtor, går bara till fröodling för nästa år. 

Grönkålen har vi till julbordet och vitkålen kanske hinner bli färdigt före frosten. Squachen växer så det knakar och det vi inte hinner skörda och äta upp får gå till gröngödsling, hackas ner och får gå tillbaka i täckodlingen. Spenaten som jag sådde för några veckor sedan blir ett bra tillskott till vintern och läggs i frysen och ta fram som grönt i soppor, grytor och till frukostäggen. Skördemogen om två veckor.

Men som sagt, en del av byggnadskulturen omfattar även att framkalla ett landskap som förr. Ser fram mot änget  nästa sommar.

En liten film över änget och hässjan från förra året

Vedspis och Muurikka - man är liksom en prepper på landet, om krisen kommer kan vi ändå laga mat

 Men det är ju inte bara att vara "prepared" som jag är så förtjust i vedspisen eller Muurikkan. Det handlar i första hand om smak och teknik (som påverkar smaken), men det går i inte att förbigå att ge oss möjligheter att klara oss om elen försvinner, om en kris kommer över oss, om kriget kommer (som myndigheterna förvarnar om i diverse foldrar).

Om kärleken till vår Olsson & Skoglund har jag skrivit en hel del om tidigare. Läs det här!

Så plockar vi fram Muurikkan när vädret är tjänligt. Köpte den för halva priset på en viltutställning i Nacka av en säljare som inte ville släpa med den hem igen efter att haft den som visningsex. Efter en kladdig inbränning för några år sedan fungerar den problemfritt och drar minimalt med gasol.

Nu senast blev det  nudlar med räkor, men det går ju att laga i stort sett vad som helst på en Muurikka. Utmärkt att ställa in värmen olika på stekhällen, ytterkanten för att hålla varmt och innehällen för att steka.

Här lite av det som jag använde senast:

Ett gäng stora godkända thairäkor, och ta i ordentligt, finns inte värre än thaikrogar som räknar fem räkor per man. Antalet räkor ger gästfriheten ett ansikte.

Äggnudlar som fått ett snabbt uppkok i vatten och sedan spolade i kallvatten.

Morötter julienne.

Små hårda squash skurna i tänrningar.

Gula lökar skurna i tunna båtar

Fint hyvlad spetskål.

Små buketter brockoli

Thaichili

Fisksås

Healthy boy soja

Fiskbuljong

Kikkoman soja

Muurikkan värmdes stenhårt och och räkorna fick en snabb stekning tills rosa och lades år sidan.

Häll i mer olja och så fräs några chili kort innan kål, lök och morötter får steka mjuka under ständig omröring. Brockoli och squash lägger jag i lite senare. Vill gärna att brockolin ska ha lite bett och att inte squashen smälter bort.

Löst upp en tärning fisksås i några deciliter kokande vatten. Späd med det under omröring.

Alltså, allt det här går jättesnabbt och kräver kvicka händer.

Häll över nudlarna och blanda väl och krydda med sojorna och fisksåsen.

Sist får räkorna blandas i. Servera direkt.

Drömmen var en saftmaja. Nu är drömmen sann och kom över mig helt apropå.

 

Så många år har jag tänkt på att skaffa mig en saftmaja, men tänkte samtidigt varför köpa en maskin till, den tar en stor plats. Sen undrade jag ju också om det inte var en alltför omständig metod för att få till saft, omständig och svårt att rengöra. Så fel jag haft.

Hamnade på en secondhand i Ljusdal och där snubblade jag över en komplett saftmaja för 90 spänn. Här fanns alla delar och slang och klämma. Jag köpte den och nu är jag saftmajefast!

Plockade lätt ihop 2.5 kilo röda finbär. Bara att klippa ner klasarna med stänglar och allt i en bunke. Fyllde diskhon med kallt vatten och hällde i bären. Allt grums flyter upp till ytan, bara att skumma av sedan ösa upp bären i översta delen av saftmajan. Eftersom jag ska frysa saften behövs inte så mycket socker och det är ju bra. Tog knappa fem deciliter till 2.5 kilo bär. Rörde runt och kokade upp vatten till det angivna strecket i vattenbehållaren, ställde saftuppsamlaren ovanpå och sedan bärbehållaren överst, locket på. Fick koka en 25 minuter och hällde av en liter saft genom avtappningsröret, jisses det funkade!

Lyfte locket och hällde tillbaka saften så att allt socker skulle lösa sig, sedan fick det koka i en halvtimme till. Upptäckte då att jag kokat torrt i vattenbehållaren, med det fixar sig, borde varit mer vaksam på det. Hällde av en helt fantastisk saft som provsmakades direkt, otroligt god smak och exakt så syrlig jag vill ha den.

Samtidigt ställer sig K och plockar svarta vinbär till marmelad att frysa in för att ha under vintern. Så vackert. Nu har vi rabarbersaft (står att även rabarbersaft kan fixas till i saftmajan) som jag har kallrört, totalt 13 liter, körsbärsmarmelad över kilot, Rabarbervinäger, svartvinbergsmarmelad över kilot, krusbärsmarmelad,  och så 2,5 liter rödavinbergssaft. Hinner jag så kokar jag en omgång av det sistnämnda till. Saftmajan blev en lyckoträff.

Lyxigaste kvällen med nyplockade mormorshallon i gräddig filmjölk

 

Körsbärsträdgården

 I Körsbärsträdgården (Tjechov) sågas körbärsträden ner i slutscenen för att Ranevskaja inte kan tänka sig att en bondlurk tar över deras ägor.

Här sätter vi stegar mot körsbärsträdens svajiga och veka grenar och plockar allt vad det går ikapp med trastarna som redan tidigare i veckan närmat sig de klarröda bären. Jag har blivit så jäkla höjdrädd på senare år att det där med långa stegar ska tas med en nypa salt. Träden har inte givit så stor skörd som i år på länge.

Träden har förvisso blommat ymnigt varje år men vårarna har varit så kalla att inga insekter vaknat. I år var våren ganska varm och om man stod under de blommande träden var det ett ivrigt surrande av bin och humlor.

Jag ska erkänna att jag är sjukt besatt av körsbär i alla dess former utom som starkvin eller i alkohol Helst av allt surkörsbär som juice eller som marmelad, men kan stoppa i mig hur mycket som helst av årets första söta svarta bigaråer.

Urkärnade och på god väg att bli marmelad

Här uppe på landet har vi två stora surkörsbärsträd med små ettriga frukter. Förra året räckte skörden bara till sisåär ett kvartskilo marmelad. I år över ett kilo.

Plockningen på höga stegar är en sak, ganska tröttsamt. Att koka marmelad med urkärning är ännu tröttsammare. Bären är för små för urkärnaren och måste därför göras med tummen och pekfingret, plopp.

Jag bukar ta hela plockbaljan och välta ner i kallt vatten för att rensa bort skräp och dåliga bär. sedan värmer jag upp körsbären i några deciliter vatten. Det går lättare att få ur kärnorna då.

Kärndekokt

Kärnorna mortlar jag sönder och kokar på häftigt värme i lite av lagen efter uppvärmningen.

Häller över alla urkärnade bär i en stor kittel, en deciliter vatten och till ett kilo bär tar jag tre deciliter syltsocker. Kokar ivrigt och häller över den silade kärndekokten. Rör måttligt. Får stormkoka i tio minuer eller tills marmeladen håller 105 till 108 grader. Klart!

Smaken är syrlig men ändå söt, djup körsbär med lite bittermandel och mandeltoner. Skulle kunna äta skedvis om jag inte haft karaktär (det har jag ju egentligen inte vad körsbär anbelangar, men tänker på alla de frukostar vi kan ha körsbärsmarmelad på mackan eller alla de kvällar i vinter vi kan äta något ädelostaktigt med lite körsbärssylt.

De ätbara

 I år fick köksträdgården bara en snäll vända sent i maj och inga förgroningar av plantor, vi hade ju tänkt göra annat. Ändå blev det en del att äta.

Squashen tar sig fint och har redan givit ifrån sig. Saltar skivor sköljer och pressar ur och sedan grillar hårt i grillpannan, verkligen ett bra sätt att ta vara på de rika skördarna.

Vallmon ger inget annat till än att vara skrynkligt vacker. Den växer bland squashen. När jag odlade dessa på kolonilotten i Sollentuna och de precis blommat ut kom grabbar från centrum utrustade med rakblad och skar frökapslarna längs med i flera skåror i hopp om att få skörda lite kletig råopium. Alla mina frökapslar blev skurna. Nu slumpar det sig inte bättre än att kapslar, på grund av korta sommaren, inte utvecklar det grabbarna är ute efter, men effektan kan ju ändå bestå? När jag var tonåring gick det ett rykte om att om man soltorkade banan skalens inre fibrer så gick de att röka som hash. Vilket jobb vi lade ner för att frigöra bananskalsfibrer och sedan soltorkade vi dem på tallrikar på garagetaket som var trädgårdens hetaste plats. Så blandade vi de spröda fibrerna med tobak och rökte och vi blev skithöga. När bluffen avslöjades blev vi inte höga längre.

Det blev lite si och så med potatisen i år (förra året nästan hundra kilo) eftersom vi inte maktade med att äta så jäkla mycket varje dag. Satte sex rocket och lika många amandine i år, snart överblommade. Slarvig potatisupptagning i fjor betyder att landet ändå ger potatisavkastning. På sju platser i landet har glömda potatisar överlevt vintern och grott naturligt. Här växer potatis där man inte skulle kunna tro att det gick, In bland capuccinerärtorna, in bland squash och vitkål, i konkurrens med grönkålen. Tjuvat några plantor och det är ljuvligt goda små runda potatisar som vi gärna äter bara med lite smör. Potatisblomman då, läs mer här.

Hade bakfickan full med fröpåsar. Stressad då vi skulle åka till Stockholm en vecka och ville prompt få ner så mycket som möjligt, i alla fall så att grönsakslandet inte såg ökenlikt ut. Stressådde i blomrabatterna och stoppade ner lite snabbväxande här och var. Rädisor brukar jag så vartannat frö mellan rödbetorna för då ser man linjen för rädisorna är snabbväxande. Nu körde jag en påse rädisor i rader. Det är liksom när man inte menar det som det går bra. Dill är ett exempel. Frön ska bara kastas över axeln, då blir de bra. Försöker man tramsa med raka rader så blir det fel...nåja.

Rädisorna som mest varit för att ha något blev så bulligt stora och saftigt goda att man hittar på nya sätt att inmundiga dem varje dag. Örtrört smör, eller bara med rent salt. Skivade igår till middagen som i övrigt bestod av örtgrillare från Björks, nypotatis som skattats från landet och grillade squash och stekte i lite smör och honung. Kombon ettrig rädisa mot nötigt smör och äkta honung är bara fantastisk.

Nattamat mot nattkröken efter några timmars kvällsskrivande på ett nytt projekt fick bli en kokt örtgrillare från björks med lite rostad vitlök och klassiska slottssenap på tub. Märkligt att korven heter grillare, långsamt sjuden är den en höjdare med det där härliga knacket i skinnet.