God mortelhustru

Vi åt husmanskost idag.
Somtam på kålrot och morot. Namprig på rostad chilli, gul lök, vitlök och turkisk pepparpung. Kaoniew till. "Mellankokta ägg" också och finessen där är att man tar en klump ris och bakar det i handen, sedan doppar man det i den halvhårda äggulan i ett delat ägg, lägger på en liten bit grillad kyckling och toppar tuggan med namprig.
Det föll på min lott att mortla ihop dagens namprig och med det fick vi ett lustigt resonemang.
Alla ingredienser låg där väldoftande, blanka av oljan, glittrande svettigt brynta. De var precis så rostade att de skulle gå att mortla till en fast ”kräm” tillsammans med lite fisksås.
Så började jag mortla med trästöten – klong – klong – klong.
-Vad gör Du frågade Rodjana.
-Jag mortlar verbaliserade jag.
-Min mamma sa att kvinnor som mortlar så att det låter ” klong – klong – klong” blir dåliga husmödrar. Så var hon på oss barn. ”Ni blir aldrig gifta, om ni mortlar sådär långsamt”. Det ska låta ”klongketiklongketiklongeti…” utan paus, utan uppehåll.
Så tog hon över stöt och mortel och det lät ”klongketiklongketiklongeti…” utan uppehåll och vår namprig lösgjordes från sitt fasta tillstånd och förvandlades till den underbart heta röra som skulle utgöra kryddbasen i vår middag.
Till vår somtam idag hade vi mellanstora torkade räkor som har en betydligt större räkarom än de små. Dessutom är de lustiga att äta då skalen inte bara bjuder på ökad smak utan också ett tuggmotstånd, lite crispy emellanåt. Dessutom var ”somtammen” het som sjuttsingen förstärkt av vår namprig och eftersom det är samma receptorer som får oss att känna kryddhetta såväl som värme så blir effekten fördubblad av det heta riset och den grillade varma kycklingen.
Nu förstår jag varför jag gifte mig med Rodjana – hon mortlar som en Gudinna ”klongketiklongketiklongeti…”