Med risk för att bli tjatig om vår nya besatthet: Mieng kam, somtam och vårrullar på sjømat

Bara för att vara på den säkra sidan och med hänsyn till vad vi skrev igår om att handla Mieng kam kits i asienbutiken åkte vi in till Olof Palmes gata och China Market och där fanns de, cellofanpåsarna med allt innehåll, packade i torsdags och därför fortfarande gångbara.



Innehållet i en påse räcker som förrättssnacks åt fyra. Eller förrätt - det är något som inte existerar i det thailändska köket. Möjligtvis kan det förvilla när man ser vissa få smårätter uppdukade och whisky till att dricka (eller snarare taskigt destillerat maltsocker). På thai heter det Gab glaem. Ibland serveras denna omgång solitärt, annars inför måltid. Alltså rätter för ett slags brännvinsbord precis som vi själva haft och har det (smörgåsbordet, julbordet etc) och som började under Cajsa Varg och då bara var en sup och en salt kringla, men som utvecklade sig till "svenska tapas". Vi brukar ha marinerat torkat kött, torkade småfiskar, starka sallader - kort sagt små rätter som serveras utan ris.



Hursom hittade vi dessa Mieng Kam kits på China Market för överkomliga 55 kronor. Därifrån fick vi också med oss ett paket vårrullar på sjømat (hittar inget bättre ord just nu) som blev jätteläckra friterade.



Rodjana gjorde en superhet somtam på en inköpt somtamthaisås vilket är en slags genväg när man saknar tamarind hemma. Det finns inga genvägar konstaterar vi och personligen tycker jag att en riktig Somtam Isaan är betydligt godare eller en somtam thai som är helt igenom på oförställda råvaror. Då får man en betydligt större umamiklang. Denna smak finns ju naturligt, men också som kristaller - VARNING - det som heter glutamat och med vilket thaiköken är så fyllda av: phohng chuu roht ผงชูรส (uttalas pomg chalott). Säg alltid till när du beställer thaimat som take-a-way eller på restaurang att just denna kemi ska utelämnas - endast på detta sätt kan man komma förbi detta otyg.

Allt tillsammans gav oss en rasande trevlig middagsstund - bara August var hemma, tjejerna var ute på Halloweenspök hos Nyströms.

Mieng Kam - falska betelblad, en oemotståndlig middag

Vi har skrivit om de där bladen förr, (här och här) den läckra sötstarka såsen som täcker torkade umamispäckade räkor, ingefära, lök, chilli, rostade jordnötter och riven rostad kokos lagt i ett falskt betelblad, ett löv från Chapluträdet. Wow!!! det är laddade smakpaket som man liksom inte kan sluta äta av, man blir manisk och berusad av smakerna och texturerna.

Så det så!

I veckan hade vi Mieng Kam orgie!

Den som känner sig trakterad kan köpa färdiga kit i utvalda asienaffärer. I en påse ligger allt man behöver. Kolla bara datum. Sådana där påsar brukar bli liggande. Och i vilket fall som helst, tvätta av bladen noga med ljummet vatten och lägg dem att torka på duk innan de äts (gäller för allt grönt och odlat man handlar från Asien!!!!)

Fotbollshuliganer

Lennart, Christer och Tabberaset

Fick en bilder av Christer och kan inte låta bli att publicera den. IFK Norrköping GIF Sundsvall 1 - 1. En treklöver huliganer på vift, sista matchen i serien - nu blir det allsvenska matcher och förhoppningsvis väldigt rolig kommande säsong.

Jag vet inte om det är en årskris som uppenbarar sig eller ett sätt att försöka hitta lite rötter. För som jag skriver i tidigare blogginlägg är jag mindre intresserad av sport och mer intresserad av annat.

Efter att ha sett den tredje fotbollsmatchen i livet så har jag fått lite blodad tand. Första matchen var för 50 år sedan. Den andra var alldeles nyligen och den tredje när bilden ovan togs.

I sällskap av skaldjur en helt vanlig fredag

En vanlig fredag efter en mer än lovligt konstig vecka är det en väl unt att koppla av med krabbor och ostron. Marennes Fine de Claire har redan en vinterfriskhet och den där karaktäristiska syrliga sältan. Dessutom tillhör de klassen "matiga ostron".

Krabborna tror jag var butikskokta norska. Hursomhelst riktigt romstinna och välmatade med levrar som skulle få djurmupparna att rya om misstänkt gavering - läckra pillermojar att sysselsätta sig med en timme eller en och en halv sedan skalen tömts på de rediga bitarna.

Den som negligerar ostron negligerar en stor del av själva livet!

Lustigt, för att i Thailand räknas krabborna, speciellt blåkrabborna, som mycket exklusiv mat. I sköldarna på dessa hittar man ingenting utan det är pillerilljobbet med krabbknivarna som utgör det dyra nöjet i själva benfästepaketet vid gälarna.

Som dessert en ost värd namnet, alltså en Beppino Occelli. Säg det bara - det räcker.

Utan vidare kopplingar och utan ansvar: Allt inhandlat på Br. Axelssons fisk i sollentuna Centrum.

Nu tar vi en tidig kväll.

Dilemma i garderoben och med sexy undies

Vi flyttar från vår lägenhet i december och så smått har vi börjar sortera och vädra och packa - sommarkläder främst.

Upptäcker att jag har 31 skjortor i garderoben utöver de 10 tal jag går runt på veckovis och det 10 tal som för närvarande ligger i tvätten.

Det som hänger i garderobsglömskan är sådant som jag kallat "bra att ha skjortor". Några är 30 år gamla, kanske äldre. Någon är intensivt rosa. En annan är en gul & blåskjorta jag köpte när gul & blå låg i gången mellan Birger Jarlsgatan och Norrmalmstorg. Inte kan jag slänga de här, eller kanske jag måste?

Se, där är sidenskjortorna som jag köpte på sidenmarknaden i Peking första resan för 14 år sedan. En har en fettfläck som inte går att få bort, den andra har jag använt så att manschetterna fransat sig, men Peking, minnen, jag kommer ihåg hur han jag köpte dem av såg ut och hur han med spelad förtvivlan sålde dem till exakt mitt nedprutade pris.

Och där hänger den blå Sandskjortan, också insliten, men för fan. och en som skiftar i färg från djuprött till rosa beroende på hur tyget faller. Det gör det inte på några få skjortor från det där norska Dressman. Däremot har jag några skjortor kvar från Gulins (Madison) - som jag tror en gång köptes upp av Dressman. Och en Melka som jag vet har en kragstorlek för mycket så den hänger som en extra underläpp under hakan.

Ett antal av skjortorna är oidentifierbara i färg, och form också för den delen. Det är sådana jag hängt undan för att ha som arbetsskjortor när jag gräver i landet. Men aldrig när jag kommer på att gräva i landet, kommer jag ihåg att byta skjorta. Jag gräver i det jag för stunden är klädd i och stövlar ligger alltid i bilen.



Få se nu, på det nya stället finns en vind, kanske man kan hänga det obrukbara där - men vem i helvete ska bära dem sedan? Några är från tiden när jag var mer trimmad än nu och går omöjligt på. Det slår mig att som de hänger nu på ställningen i vardagsrummet för att torka ur luftfukt från vädringen på balkongen så ser det ut som en långhängare på Myrorna. Skjortorna är rentvättade och nyvädrade, några har fortfarande kemtvättlappen kvar på galgen. Kanske jag ska ta och ta dem jag absolut vet med mig jag aldrig kommer att ta på mig igen och köra iväg med dit - till Myrorna.

Då kan man gå på stan och känna igen sina egna skjortor, men det hänger elva skräddarsydda skjortor på hängaren, ska man verkligen ge bort sådana?

Ångest ångest ångest och jag som trott att jag viss kan slänga saker - fan jag kan ju inte, jag kan inte ens göra urvalet. Jag har fått en eldningstunna i trädgården. Jag kanske bränner skortorna ceremoniellt - det kanske skulle kännas bra, ny tid, nytt hus, nya skjortor, ny människa - är det så man gör eller?

Ska jag resonera på samma sätt med underkläderna, mina urtvättade Björn Borgkalsingar i något glittrigt material som jag aldrig, aldrig, aldrig kommer att ha på mig igen. "Men kanske om jag i framtiden går ner några kilon eller fler"?

"Det funkar inte så" övertalar jag mig.

Sidenstrumporna då, som var tunna redan när jag köpte dem för 23 år sedan. Åh nej, min kavaj från London då, den som gick i tvättmaskinen på 60 grader när det står kemtvätt i den och som nu liknar en stor dockskåpskavaj - ska jag spara den också, tillsammans med min kritstreckskavaj och Stenströmsskjororna och alla mina fina men slitna Rouvelle, eller mina Eton eller Oscar Jacobson - sicket dilemma.

Norrköping ett laddat återseende, plötsligt tillbaka till barndomen

Hit kom jag efter matchen och liksom fick känslan av igenkännande

Och man kände nästan igen doften. Papperbruk, industri, slamret, järn mot järn från spårvagnarnas hjul när de tar kurvorna - och där i hörnet låg visst en mjölkaffär, eller är det efter konstruktion?.

Vi gick till bilen som vi parkerat en bit ner på stan från idrottsparken räknat. Södra promenaden och ner parallellgatan S:t Persgatan och bort mot Louis de Geers kongresscentrum. Så plötsligt, halvvägs, stod jag på min födelsegata. Jag bara tittade upp och tyckte att jag kände igen ett hörn, och där var den, Källvindsgatan. Det är 55 år sedan vi flyttade därifrån och sunt räknat borde jag ha föga minnebilder därifrån om jag inte blivit påmind genom gamla smalfilmer i färg som farsan påpassligt tagit. Det är väl där jag skymtar mjölkaffären och den finns naturligtvis inte kvar. Inte ens huset vi bodde i finns kvar. Det är ett annat hus där nu, men gatan och namnet. Källvindsgatan - finns kvar och jag kommer ihåg backen ner mot industrilandskapet, men inte att den var så brant. Det brukar vara tvärtom, att det man minns som liten är betydligt mindre brant när man blir vuxen.

Det är nya hus nu på det gamla stället

Spelar det här någon roll då?

Jo det gör det, men egentligen bara för mig själv, min egen historia, att den finns där och namnen stämmer, ett slags ramverk som är intressant.

Jag tittar på hitta.se och ser andra adresser jag bott på i Norrköping. Precis innan brorsan föddes flyttade vi till Holmstagatan 22 B. Huset är ommålat ser jag och jag tyckte det var betydligt fler hus runt i kring, men tydligen inte. Jag cyklade tvåhjuling runt huset och där bakom var backen brant och det gick i ett huj ner mot garagen.

Hoilmstagatan 22 B, Bild: Hitta.se

Sedan blev vi lite av nybyggare i Smedby. Märkligt, nu är det nästan sammanbyggd stad med Söderköping...nåja, men nästan. Och vi bodde i radhus och jag kommer ihåg alla som bodde i huset. Vi på 17, Schills på 15, Eliassons på 13, Kratz på elvan och Danielssons på nian. Jag tror, eller snarare vet, men jag har nog hoppat över någon för vete katten om inte Danielssons bodde på sjuan och jag vet att ingen bor kvar där efter 50 år - det hade varit unikt i så fall.

Långängsgatan 17 i Smedby. Bild: Hitta.se

Det är lustigt att vår August som är tre är lika gammal nu som jag var när jag flyttad första gången och att han kommer att ha samma vaga minnesbilder, möjligen förstärkta av nya medier, som jag har från Källvindsgatan och att vi nu flyttar till ett radhus, lite olikt, men ändå likt och att hans minne stärks och klarnar och att han kanske kommer att känna till vilka som bodde där i varje ingång och efter 50 år.

IFK Norrköping - sista matchen i ettan - Allsvenskan, här kommer dom!

NEJ - jag är inte idrottsintresserad.
Trots det fick jag oupphörligen ur mig en långtradare i Dagens Arbete - en serie om idrottens fysiska fakta som gick under flera år - jag tror den hette "sportfakta" eller något sånt. En artikelserie om allt mellan spjut till truppgymnastik ur ett biomekaniskt perspektiv (eg. hur sport är möjligt över huvud). Serien avslutades med en efterlyst artikel, och det här ska uttalas på dalmål: "Hur hårt ska man pumpa en fotboll?"

Några i bekantskapskretsen tycker väl med vetskapen om min brist på idrottsintresse att det är något konstigt att jag sätter mig i bilen och åker hela vägen till Norrköping för att se på en, dessutom, obetydlig match i superettan. Men si, det har lite mer än så.

Jag är född i Norrköping S:t Olai församling - det står som en ständig påminnelse i passet. En människa som flyttas på i tidig ålder rycks liksom upp med minnen innan man skapat dem fullständigt - jag hyste länge en slags avund gentemot till exempel gotlänningar som kunde säga att de var gotlänningar av sjunde generation och att de bott på samma plats sedan födseln.

Nu hör det till saken att sådana mäniskor som jag utvecklar ett inre landskap att hålla sig till, ett landskap och en härkomst att alltid vara hemma i. Så har det varit för mig. Att sedan barnsben sedan tillägna ett fotbollslag en liten uppmärksamhet blir bara en liten förgrening eller påminnelse.

Med åren har jag försökt tvinga mig till att göra sådant folk gör bara för att se hur det känns, kalla det gärna att fogas, bli foglig, bli normal.



Igår var jag på IFK Norrköping sista match i superettan (heter det så?) och mor GIF Sundsvall. Rasande fin underhålning, totalt fokus, läcker fotboll och 1-1. Förvisso blev inte Norrköping seriesegrare (missade på målskillnad med ett mål), men är klara för allsvenskan.

Alltså, det läskiga är nu att jag börjar gilla att gå på fotboll - alltså jag har överraskat mig själv och med hjälp av muskler att göra sådant andra gör och våga tycka att det faktiskt är ganska kul. Att gå rätt mot rädslor och fördomar.