Thailand kommer till Sverige

Vi har haft en del med varandra att göra, lite ytligt förvisso här på min blogg och på hans.
Läs den!
Jag har följt hans väg till Sverige - en "Thaiman" kommer hem.
Det är ju lite lustigt, Man träffar på varandra i världen och sedan blir man nästan grannar.
Välkommen till Sverige!

Mitt i livet - en början

Det är kommet till en slags fullbordan, eller en paus, kanske.
Allt det som går att sätta och så är nu ute i mina historiska sängar. Senast spenat och ärtor. Här ska sedan växa kardon och kronärtskocka.
Betorna är sådda, saknas några rader med rovor, kålen är omskolad, pimpinella sådd på mullbänk, bondbönorna satta liksom den äkta allmogepotatisen - lik den man tror växte i Dalarna 1732, dill, vitbetor, polkabetor och gulbetor. Morötter - blåaste - fattas, haverrot insåg jag det för sent för, sätter i höst för övervintring. En rad med den storblastiga palsternackor återstår liksom det som ska sättas ut när jorden blivit varmare, vaxbönor, blåärt, rosenstörböna.
Hela "moderna" avdelningen är brukad och färdig för att sås, bara regnet upphör i kväll så ska jag gå till attack med moderna betor, dill, basilika, potatis, morötter, majsen är sju centimeter, solroserna 18 och än är det järnnattsfara så väntan till den nionde juni känns lång, ska till och med hinna få en liten unge till under tiden.
Det är så förtvivlat orättvist, all denna glädje i odlandet och glädjen och förväntan inför det lilla liv som snart ska födas. Nyss fick jag ett telefonsamtal om en god vän som jag inte pratat med på länge. Han har tagits in på hospits med cancer i tjocktarmen och metastaser i hela kroppen - inte lång tid kvar, i min ålder - man kan jämföra sig. Nyligen en annan god vän som gick bort på samma sätt, brutalt avbräck mitt i livet. Vänner som så fruktansvärt mals ner av ångest och panik.
Dimman och regnet snör åt ännu tätare.

Flera nunnor i andras trädgårdar

Han eller hon visste väl inte riktigt varför eller hur, men det ser ut som en tanke.
Gick förbi en pytteliten radhustäppa i morse, med dottern till skolan. Och där växte en ståtlig sibirisk nunneört som trängdes med löjtnantshjärtan.
En helt underbar Linnéskildring på två kvadratmeter.
Läs mer om mitt förhållande till Corydalis nobilis och Lambrocapnos spectabilis eller som Carl von Linné kallade den "Dicentra" här

Gardenparty

Kompislaget, som har hemmaplan i "Duvslaget" på Edsberg i Sollentuna

Inte så sofistikerat som det låter, men för oss betyder det att; Nu är det allvar!.
Mitten av varje maj har kolonilottsföreningen allmän städdag, gångar, diken, ödelotter, brandbrasa, sopcontainer och det folk ser fram emot allra mest: Soppök.
Styrelsen arrangerar och plockar fram knäckebörd, ost, senmap och kokar traditionsenlig ärtsoppa, rik på mejram, rik på fett härligt fläsk och med perfekt kokta ärtor.
Soppmadamer...

Nu är det ju också så att världen, så även vår kolonilott, befolkas av sådana som inte äter gris och för dessa - och för allmönt sugna, står en alternativsoppa också på spisen, en kryddig linssoppa med tomat. Grillkorv också, med bröd.
Traditionsenligt också besöks vi av Bengt Mattsons "KompIslaget". Sjujädrans till musiker som bara blir bättre och bättre år efter år. Igår på vårt "gardenparty" var det tätt och ljudligt, rytmiskt och som en "matta" av tradition.
...och varmkorvgubbar.

Nu är alla igång. Överallt jobbas det intensivt med sårader och potatissättning. Buskar flyttas, perenner byter ägare (själv ska jag gå och gräva upp violer idag hos en granne som har får många) och diskussionerna går höga om olika jordmåner, joprdförbättring, gödsel, vattning, fröfirmor, sorter och alla vet bäst!
Apporopås "gödsel" så får "häst/skits)tjuvarna sitt straff. Man skulle kunna kalla det för gult kort. En allvarlig varning från föreningsstyrelsen. Alternativet hade varit att sparka iväg dem. När de i styrelsen konsulterade mig före beslut igår så vägde jag in det faktum att folk faktiskt inte rår för idioti och dårskap och att dessa båda skittjuvar nu blir så stigmatiserade av allas blickar att det är bättre de får vara kvar - trots allt.

Andra skörden rabarber

Jag blev jätteförvånad när jag lyfte på tunnan som jag lagt över ett av rabarberstånden. Det är ju bara fem dagar sedan jag senast höstade. Nu stod de där igen som Särimner, pånyttfödda.
Det andra ståndet, utan tunnskydd, har inte ens kommit halvvägs.
Innan skittjuvarna fångade hela min uppmärksamhet idag, gjorde jag färdigt årets första såbädd. I den tämligen styva lerjorden är löken satt, längst bort, sedan kommer ett stycke med tätt planterade röda bondbönor och längst upp en liten skog av krondill.

Ser redan fram emot alla dessa flaskor saft som rabarbern kommer att ge - rårörd!
Jag kör en "tunnvecka" till för en kompott kanske redan till torsdag.
Rodjana laddar nu. Bara tio dagar kvar till bäbisen. Har vi tur prickar vi in Carl von Linnés födelsedag 23 maj (omräknat till vår almanacka). Ska försörja henne med de läckraste av de delikatesser hon får äta fram till BB. Har inte fattat riktigt att vi blir en till i familjen. SNART!

Häst (skits) tjuvar!!!!!!!!!!!!!!!!!!

"Min hög"

När jag kom till mina odlingar på vårt kolonilottsområde i eftermiddags såg jag lite längre bort två obskyra fiurer komma gåendes och i riktning mot min dynghög.
Den ligger lite längre bort i förhållande till min kålgård, 50 m söderut.
Jag öppnade grinden och gick in till "mitt".
De obskyra, den ene bärandes på en vit stor tunna, den andre med skottkärra, tittade upp och fick syn på mig.
Då fortsatte de förbi gödselhögen och försvann bortöver norrut.
Fyra timmar senare - packar jag ryggsäcken för att dra hemåt, ganska slut.
Jag tar "långvägen" för att snegla på hur långt alla andra i området hunnit.
Där uppe, på en lott bakom en annan, där i skogsbrynet stod den lille med skottkärran, han krattade. Den andre satt på en bänk och tittade ut över sin lott.
Jag fortsatte mot parkeringen, och där kan man liksom vända och gå en parallell väg tillbaka i skydd av dubbla kolonilottsrader.
-Jag tänkte - att det kanske var värt att kolla upp de obskyra, så jag smög mig vägen åter.
Egentligen tror man ju inte sådant här om folk som man har som odlingsgrannar. Jag såg skottkärran och tunnan smyga från sin lott och i riktning mot min skithög. Wow!
Jag smög efter på min sida, bakom små stugor och redskapsbodar. Jag kunde hålla mig osynlig ända tills jag var tio meter, bakom dem.
-Vad i helvete tror ni att ni pysslar med!
"Jag visste inte..."
-Du visste så djävla väl för Du väntade ut mig och så smet Du tillbaka, FY FAN!
(Kutym på omådet är att betala 100 kronor för tre kärror dynga, så har andra som skaffat dynga alltid tagit och så gör ock jag)

Bildbeviset.

Snacka om att bli tagen med båda armarna nedstuckna till axlarna i skuld och skit.
Den ene med en kärra full och den andre med en tunna skit.
(Man kan ju fråga vilken skillnaden är på en sådan människa och en tunna skit? Svar: Tunnan!!)
Självfallet läste jag lusen av karln som blev till en blöt fläck och bad att jag inte skulle säga något till någon - allrahelst inte till styrelsen för då åker han från området så det visslar.
Dilemmat är då - om de obskyra nu visat prov på skitdålig hederlighet kan man då lita på att de inte är lika ohederlig när det gäller verktyg, utsäde, skörd?
Man kan säga att jag har skit så det räcker - visst, men det är liksom inte det!

Odlingsdags

Det håller på att bli klart. Landet. Lite fräs kvar bara. Så många andra har redan satt lök och sått bondbönor. Jag gör det inte före den femtonde, regelmässigt. Då sätter jag potatisen också. Jorden håller bara lite över tio grader. Först sår jag palsternackor och rödbetor. Kålen förodlar jag bakom glas på balkongen liksom mycket annat. Den nionde juni är allt ute.


Många matbloggare diskuterar de första späda ogräsen nu och det som skogen och ängen kan ge av örter. Jag har min egen lilla plantering av ramslök. Kirskålen rensar jag bort, den smakar metall. Vad jag däremot medvetet låter självså varje höst är molla - en gammal kulturväxt i den svenska kålgården som vi ogenerat använder i det mesta; pannkakor, gratänger, vårrullar, stekt ris, stuvningar. Snart ska den skördas i knippen. Går att strimlas förvällas och frysas in , men är bäst nyskördad.


Idag fräste vi 1700 talslotten, nu ska den bara "kammas" sedan ska palsternackorna och gulbetorna sås och potatisen (gammal äkta sparrispotatis) sättas, allt under duk. Rovorna också och mina gamla bondbönor


På den "moderna" lotten är det grävt och gödslat. I morgon fräser vi. Här ska majsen snart sättas ut, västeråsgurkan sås, pumporna, squashen, alla thailändska örter, blommorna, krondillen
pakchoi, kinesisk bladselleri, svensk sallad och en massa annan sallad.

Det trevligaste av sällskap följer mig och spaden, nära, nära, hänger på för att fånga insekterna som virvlar upp där jag drar fram. Sädesärlan kom för flera veckor sedan. Slänger en blick mot mig emellanåt för att kolla om jag är juste - och det är jag ju.


Att tänka framåt är viktigt. Jag lägger upp fjorårskomposten och blandar med tvåårshästskiten och luftar med höstens grova solrosstammar, lägger en kompostlimpa som jag förseglar med duk. I små hål i duken ska jag så jättepumpa om det inte är för starkt, vi får se. Förra årets pumpa växte i komposten och det blev lyckat.


I helgen slänger jag mig på knä och nagelfar det risiga jordgubbslandet. Jag har tillräckligt för att sätta ett par tre rader till som ger rikligt med frukter först nästa år. Våra jordgubbarna är otroooligt goda och skyddas med nät för bakom dem står en skog av surkörsbär. Trasarna äter dem till "middag" och flyger sedan ner till jordgubbslandet för "dessert".